riksakt; men denna ar en lag Ior tforhallandet emellan de begge nationerna. Huru än dentia lag skrifves, kan den döda bokstafven icke hindra förtydning eller ingrepp. Det är ined denna lag, som med all annan, att den icke lefver i bokstafven, utan derigenom att den Vverkställes. Att den kommer att verkställas i Norge, derom kunna vi vara öfvertygade, emedan Norges Storthing aldrig glömmer att det bar ett. folk bakom sig. — Således bevaka norrmännen sin unionslag; men detsker i norsk anda och till. Norges förmån. Våra ständer. deremot förmå hädanefter lika litet som femtio år förut att bevaka unionslagen. Våra ständer ega ej ens kraft nog att förBvara vårt eget statsskick 2), ännu mindre en unionslag. Följden blir att unionskonungen, hädanefter som hittills, icke får något stöd från Sverges sida; under det att han: ständigt påtränges från den norska. Man kan ej rimligen. begära, att Norges Storthing skall företaga sig det otacksamma arbetet att äfven försvara Sverges rätt, då detta Sverge icke vill medlet för att försvara sig sjelft. Eller tror någon, att man under andra riksdagar kan väcka en sådan agitation som under denna och derigenom bindra att. unionslappen åter vrider sig på sned. — och att Sverges plats i unionen småningom, från den icke fördragsmässigt; men naturligt principala, återgår till den onaturliga, på sätt och vis underordnade ställning vi hittills intagit och som vi nu, plötsligen väckta ur en femtioårig söt sömn, med så stor förargelse finna vara vår? Svenska folket är ädelt till sitt ursprung, från gråa forntiden ett frisinnadt folk, som öppet fick tala med sin konung ända tills det. lät uppstå privilegierade klasser och sålunda sönderföll. Ännu i detta ögonblick äro svenskarne alltför goda att. tåla den smälek, som vår maktlösa, för alla intriger öppna, men för svenska folkets egen vilja alldeles slutna representationsform drager öfver dem. jan vill leda vår ovilja utåt mot ett folk, som är lyckligare än vi; derföre att det kan och får uttala sin mening och göra den gällande; man vill kanske att vi, af småaktig fåfänga skola låta narra oss att söka nedBrycka deras fribet, för att sjelfva få behålla vårt eget elände, att det ej må alltför bjert skina fram i jemförelse med ett sjelfständigt folk. Detta är meningen. Men, svenskar! det finnes en annan utväg. Gören eder sjelfva lika fria som norrmännen; skryten ej för mycket af att I skänkt norrmännen deras frihet! Det må så vara; men enfaldig är den, som skänker mera än han sjelf eger. Derföre, skaften I eder också en statsförfattning, som kan motväga norrmännens och. som. ger eder konung ett verkligt stöd, i stället för en docka att leka och paradera med! Man kan förvrida allt; men det som icke numera :kan: bortpratas, det; som: nu-är bragt till full: klarhet, är att.vår representation i nära femtio år försummat att bevaka svenska folkets ära och sjelfständighet inom unionen, och att den således visat sig, alldeles oduglig äfven för! detta ändamål, liksom för de flesta andra. Låtöm oss derföre fast besluta, att vidnästa riksmöte icke släppa saken med:mindre än en representationsreform, som kan tillförsäkra svenska folket den plats det bör intaga bland två folk. Detta är lösen till en sann och verklig. förening med Norge; så att de begge folken utan misstankar och med full öppen vänskap sluta: sig till :hyarandra. och kunna motstå yttre våld och inre tvedrägt. Men för detta behöfs enighet och framför allt att vi: ej Jåta leda oss; af fagert snack och toma löften, utan fast, som det egnar ett folk, hvilket sjelf älskar sin ära; hålla tillsammans i ett enda beslut: en frisinnad folkrepresentation och ståndsförfattningens fullkoms liga upphäfvande. ; Vår unge konung kunna vi lita på — han älskar folket och wvilldess frihet, som ger bonom mer styrka och verkligt skydd. Vi landtmän veta väl hvari folkets styrka består, och att sambället icke kan stå på spetsen, utan måste ha en fot att hvila på så stor som hela. folket. Vi veta också hvilka som en gång, klart och utan menniskofruktan, utan behof af hofgunst elter nåd, kunna bevaka. fosterlandets väl och hjelpa vår konung mot yttre våld och inre tvedrägt. Blott våra ögon öppnas, blir det väl också vår tid. 1) Talar man vid norrmän om våra unionella förhållanden får man alltid till slutmening, att om Sverge hade liknande statsskick med Norge, vore vi snart vett folk i stället för två. Skulle då, månntro, svenskarne, för att skydda adelns och resternas privilegier, vilja kämpa med brödrafolket och söka göra våra utlefvade institutioner gällånde hos dem? 2) Om vårt nuvarande kabinett handlar i en så utmärkt konstitutionell anda — såsom jag temligen allmänt hör försäkras, men utan synnerliga bevis — är det verkligen dess egen förtjenst. Det finnes hos oss intet, som tvingar dertill. Det skulle således vara en frivillig gärd åt namnet på vårt stats skick; ty vår representation kan nu, lika litet som någonsin, äfven om den tillgriper riksrätten, verka så att ett kabinett känner sig förbundet att bry sig om hvad våra papper, innehålla. Om vi tänka rätt efter, så hafva en hel rad af statsrådsuppsättningar bka litet brytt sig om konstituötionen som norrmännen om unionens utveckling, och våra riksdagar med lika ohjelplig lamhet lätit begge delarne fara, för att bevaka — kotteri intressen. Af denna art är vår beskedlighet i politiskt hänseende. NORGE. Angående norska Storthingskomiten för ståthållareskapsfrågan berättar Morgenbladet: I dag på middagen (den 20) slutade femfa nn 0 RR nte ork