gluggar ännu voro svarta af krut. Hvar de döda voro begrafna visste numera ingen. Marscherna gjordes vanligen tidigt på morgnarna, och åsynen deraf blef särdeles pittoresk i den nedgående månens bleka dager. Allt föreföll nästan som en dröm ur andra verlden eller som dunkla erinringar af ett stort teaterupptåg. De nästan horizontala strålarna föllo på manskapets blixstrande vapen och hufvudbonader samt kamelernas och elefanternas öfverdelar, -hvilka togo sig utj:! som öar i ett ogenomskinligt haf; och nejden omkring liknade en stupsvart öken, öfversål-: lad af en stjernehär flämtande eldar. Under .: en af dessa nattmarscher hade Russell ett li-! tet äfventyr, hvilket nästan gjort en ända pål både hans korrespondenser och hans lif. ; Då han var trött vid att färdas i gharryf,. j J red han vanligen en skymmel, som icke var af det beskedligaste slaget just, och som dessutom hade en särdeles vedervilja för kame-) ler och elefanter. En morgon hade han särdeles lifligt ådagalagt detta, då Russell fick det infallet att låta skymmeln i en dugtig karrier löpa hetsigheten af sig öfver den i morgongryningen lik en skön, oafbruten slätt liggande trakten. Han gaf honom raskt sporrarna, hästen gnäggade ilsket, slog bakut och flög derpå åstad med en snabbhet, som den storväxte ryttaren med sin tyngd knappast ansett möjlig. Som en blixt skjöt han förbi elefanter och kameler, tvärs öfver alla vagnsspår, två eller tre engelska mil rakt fråmåt. Förgäfves sökte Russell hejda honom, likaså gerna kunde han hafva befallt en ångfregatt att göra halt. Plötsligt visade sig en låg, svart: linie framför honom, kanske en mur, kanske en kanal. Den blef för hvarje steg högre och svartare. Förgäfves sökte Russell vända hästen åt höger eller venster, eller förmå den att stanna. Det svarta strecket syntes nu likt en hög mur, hvars skugga i månskenet sträckte sig längs efter dess fot. Den var knappast sex fot ifrån mig (säger han). Jag satte mig fast i sadeln, gaf hästen ännu en gång kraftigt sporrarna, lät honom ila efter behag och kände omedelbart l: derefter hurä jag sjönk i en som det tycktes bottenlös afgrund. Jag stötte skuldran emot något hårdt och kände icke hästen under mig längre, men väl såg jag hans bakhofssko glänsa i månskenet då han slog efter mig. En lång stund låg jag bedöfvad på botten af den fulla tolf fot djupa, lyckligtvis uttorkade kanalen, ehuru jag nu kan påminna mig det arma djurets muntra gnäggande då det åter kommit på fötter och sprängde af längs kanalen emot kolonnen. Lefver ni ännu, sir? var det första jag derefter hörde, då två soldater drogo mig upp på kanalkanten igen. Fallet hade uppskakat mig så, att jag knappast kunde svara, utan trefvade i stum bestörtning öfver mina icke krossade leder. Ingenting bräckt eller brutet!l. endast att det svindlade för ögonen. : Min goda vän Stewart nade på sin snabb-P afvande kamel sett hästen durka och hade öljt mig så hastigt som möjligt. Han blef licke litet förvånad då vi försvunino, och förvåningen stegrades då han fick se mig sittande vid kanten af vattenbassinen vid kanalens mynning. Hästen var försvunnen med :mundering och allt. Vi voro ännu sex mil ifrån nästa rastställe vid Bunnibryggan. På Sowars kommando måste kamelen knäböja; jag steg upp på kuddarna. Stewart klättrade upp bakom mig. Sowar fann en plats mellan kudden och halsen, och så gick det i långsamt guppande traf framåt, tills vi återtagit) vår plats i ledet af marschkolonnen. Ah! den satan, så ondt det gjorde! Ehuru det icke var första gången jag red på en kamel, var det döck första försöket i långa ridstöflor. Mina ben dinglade af och an,och vid hvarje rörelse förnyade stöfveln sitt försök att gifva mig blåsor till minnesbeta, och om jag af smärta icke kunde hålla mig upprätt, knuffades mitt hufvud åter och fram, då hvarje ridt åter vållade förnyad. smärta. j Slutligen nalkades vi Lachnau. Vägen gick I öfver ett vidsträckt sandfält, hvilket: nästan såg ut som ett haf, sedt från fördäcket af ett skepp under en blågrå himmel. I rak linie fver denna slätt sträcker sig ett långt tåg infänteri, kavalleri och artilleri, bevakadt af matroser, draget af talrika oxar, och sammansmälter vid horisonten, der det infattas i en rad af träd, till en enda svart punkt. Derefter I komma fält: af höga sockerrör, bland hvilka skarpskyttarna rycka fram för att rekognoscera, spridande sig i dubbla rader utöfverk slätten. Derefter olika trädgrupper. Derefter, vid stranden af en stor sjö, en ensam fästning) med halft förfallna bastioner, bakom hvilka likväl engelska skildtvakternas bajonetter glänsa. Det är Dschellallabad, den yttersta punkt som garnisonen vid Alumbogh håller besatt. Mer än en gång har fienden angripit den, hans stormstegar ligga ännu kringströdda i småskogen. Derborta ligger också ett benrangel i qvarlefvorna af en sepoyuniform. Hvarföre rider denne officer afsigtligt öfver benen? Tappra män föra icke krig med döda. Vägen går nu in i täta skogssnår för att snart åter söka sig ut på öppna. fältet. I fjerran reser sig ett hvitt tom. Det hörer till Alumbogh. Vidare genom ett skogssnår fram till Dschellalabads murar, och sedan vidgar sig åter en slätt, der benrangel, insvepta i röda slarfvor, ligga kringspridda efter sepoyer som fallit för Outrams ryttares sabelhugg i en skärmytsling mellan hans förposter och Dschellalabad. Kolonnen sluter sig nu tätare tillsamman och trossen söker dess närhet, ty öfver det höga gräsot och bland träden till venster ser man hvita gestalter röra sig. Det är fiendtliga sowarer. (Forts.) — (Insändt.) Tillägg till Aftonbladsartikeln den 21 Februari 1860. (N:r 43.) I Norga utgöra öfriga ombetsmäns pensioner blott två tredjedelar-af lönen, men läkarnes äro alltid lika LV ur SUJERelar I arnes äro al