Hvad man kan uträtta med ett reffelgevär. (Efter en utländsk tidning.) För en engelsman, som reste i Tyskland, berättade en preussare, som hade tagit del i kriget mot Napoleon 1813, följande händelse: En fördelning af omkring 1000 man hade besatt högra Rhenstranden för att observera frans männen på andra sidan. Landet var slätt och bestod af åkrar så långt ögat nådde; ingen lefvande varelse syntes. Tyskarne lagade sig till att lefva i god mak, kokade, åto, drucko och rökte pipa. Plötsligt hördes ett skott, och en af manskapet föll, dödligt sårad. Alla man rusade upp och grepo till vapen, men de sågo ingen fiende. Hvarifrån hade då skottet kommit? Medan alla funderade på detta, kom åter en kula och föll åter en man. Skytten måste vara på andra sidan floden — men hvar? Ännu ett skott, och ännu en man bet i gräset. En allmän förvirring uppstod, och hade det ej varit för skam skull, så torde alle man ha sprungit sin väg. Men att låta sig jagas på flykten af ett enda gevär, det var för galet! Emellertid kom kula på kula med behöriga mellantider och blåste ut ett ljus hvar gång. Några började skjuta öfver floden på måfå, men utan verkan. Ändtligen såg man rök stiga upp från en åker, i detsamma som en knall hördes. Man började då att skjuta skott på skott, salfva på salfva åt det hållet — och slutligen hade man den tillfredsställelsen att vid en sådan salfva se en man spritta upp i vädret, från åkern, och falla ned igen Man hade således träftat krypskytten. Men nu drog man sig ock ur skottlinien. Man hade ej lust att vara skottafla längre. Det var ettsorgligt återtåg: omkring tjugo man voro sårade eller dödade af detta enda gevär. Vi skola nu göra tilläimpningen af denna anekdot Värt land erbjuder rikligt tillfälle för skarpskyttar att hålla fiendtliga trupper 1 schack, men dertill behöfves goda gevär och öfning. Vi ha visserligen en armå och beväring, men begge sakna dugliga vapen och skjutöfning. Den sednare bristen kunde afhjelpas om man i alla trakter bildade skyttföreniingar. I Schweiz, som också har beväringspligt, i ännu vidsträcktare mån än vi, har man varit betänkt på att införa kroppsoch vapenöfningar i skolorna. Der finnas också hundratals skjutföreningar, i hvilka både höga och låga äro ledamöter, hvilkas öfningar och täflingsskjutningar bevistas af tusentals menniskor, och der som premier vanligen utdelas goda skjutgevär, inköpta för subskriberade medel. Hvarföre icke göra på samma sätt hos oss? Man ser bygdens ungdom ofta om söndagarne samlas vid gästgifvargårdar eller lönnkrogar för att supa eller spela, emedan de icke hafva tillgång till andra nöjen eller andra sysselsättningar. Hvarföre icke bereda dem sådana genom skjutöfningars införande? Man har sett det lyckas mycket lätt i England under de två sednaste åren att bilda skjutföreningar i stort antal, samt reffelkompanier bildas, som kunna uppställa 100,000 man. De få skjutföreningar, som finnas hos oss, sakna icke uppmuntran och deltagande. Det behöfves blott att några intresserade män här och der uppträda och ställa sig ispetsen.