SETS I BRITESASVIRENSAS EST SRANEE ST 20 ERAStA, STATENS MOSRSUL BI CLBELUD UC BG och der grundsatsen sålunda erkändes, der skulle ock stånden emellan öfvervigten stanna. Ehuru förkastliga de åsigter varit, som ledt adelns majoritet, så hade de dock derigenom, att de varit upphöjda till grundsatser för handlingssättet, i betydlig mån bidragit att hålla adeln uppe. I fråga om lämpligaste sättet för åstadkommande af en reform, hade man att välja mellan två sätt: antingen att genom partiella förbättringar småningom upplösa stånden eller att göra det på en gång. Det förra kunde åter ske på olika sätt; antingen derigenom att ert stånd förstärktes, så att det blefve öfvervägande, eller ock att alla stånden, så att säga, uppspäddes. Det sistnämnde hade i inskränkt mån blifvit försökt och vore ock afsedt med konstitutionsutskottets förslag; men det hade den olägenhet, att det ginge allt för långsamt, och att representationen derigenom skulle kommas att under en lång tid sakna en bestämd tyngdpunkt samt att hela institutionen kunde komma att qvarstå ganska länge, oaktadt den i sig sjelf vore kraftlös och beroende af slumpen. Man vore i viss mån redan kommen derhän;men då ingen egde makt att bringa reformen till slut, om den vore sålanda småningom fortgående, så blefve följden slutligen den, att det likväl fordrades en yttre påtryckning att fullända verket, ech att man, då byggnaden instörtade,-.stode lika redlös, som om sådant skett oförmodadt. Denna väg vore derföre olämplig; hvaremot :om ett stånd förstärktes, så att det omfattade och innefattade alla elementerna af en verklig nationel, representation, reformen dermed vore fullän Jad och det endast behöfdes en ny arbetsordZwang och en ny tillökning af valmännen i distrikterna för att bringa den nya institutionen i verksamhet. Detta sednare förfaringssätt vore nu afskuret, då konstitutionsutskottets ledamöter af adeln och presteståndet förkastat talarens förslag i denna syftning, och det vore då knappast annan utväg än att försöka åstadkomma en fullständig reform på en gång. Utsigterna för framgången af en sådan hade varit föremål för särdeles olika omdömen; likasom sättet att tillvägabringa den. Några talare hadeansett sig kunna fordra, att regeringen skulle taga saken om hand. Talaren vore visserligen ense derom, att sådant vore regeringens pligt, men han kunde icke heller gifva herr Hjerta rätt, då denne yttrat, att det föga vore att vänta af en ministör, hvars hufvudman vore chef för det aristokratiska partiet och alltid visat sig som den förste kämpen för adelns rättigheter. Den öfverensstämmelse, som skulle råda mellan regeringen och representationen, vore mera skenbar än verklig och berodde af yttre omständigheter. Den hade i allt fall under de sednaste dagarne undergått en väsendtlig förändring. Sedan representationen, understödd af en ovanligt kraftig allmännare mening i landet, hade uttalat sig för behofvet af en revision af föreningsfördraget med Norge, så hade man all anledning att tro, det ministeren skull omfatta denna fråga såsom sin egen, och öfvertygelsen derom var så allmän, att den icke kunde frånkännas inflytande på sakens utgång hos stånden. Man antog således, att folket, representationen och ministeren i denna sak understödde hvarandra och att behofvet af revision å Sverges sida skulle göras gällande inför wunionskonungen. Då man nu erfar, att frågan blifvit föredragen i svenskt statsråd och att beslut der blifvit fattadt, att uppskjuta frågan på obestämd tid, så följer deraf, att yrkandet om revision å svenska sidan icke erhållit den fullständighet, att det kan anses beslutadt för Sverge, och detta har skett derigenom, att ministören skilt sig från representationen. Talaren lemnade derhän, om frågan någon gång behöft föredragas i svenskt statsråd, men att, då sådant skedde, revision för Sverges räkning bort beslutas och saken bringas till behandling i sammansatt statsråd, fann talaren klart. Först efter en sådan behandling kunde det ifrågakomma att taga i betraktande, om saken borde uppskjutas eller att åt densamma gifva en annan åtgärd. Talafen kunde icke annat än förundra sig öfver den förvirring i begreppen, som kunde medgifva, av anse frågan löst till svenska folkets belåtenhet, tedan ministeren sålunda öfvergifvit representationen och lemnat obestämdt och oafgjordt, huruvida Sverge skall påyrka en revision eller ej. Ett sådant handlingssätt å ministörens sida lemnade icke heller något hopp, att den skulle gifva ett kraftigt :stöd åt reformfrågan. Denna berodde, såsom talaren förut sagt, af enhällighet mellan borgareoch bondestånden, Det hade blifvit yttradt, att reformen slutligen skulle möta det starkaste motståndet hos bondeståndet och att yrkandet inom detta stånd på en fuliständig reform utgjorde endast ett medel att komma ifrån partiella förbättringar: Man borde dock besinna, att sådana beskyllningar kunde af bondeståndet bemötas på lika sätt och att det kunde påstås, att man lät framkomma just de förslag, som man visste icke skulle gå igenom i bondeståndet, under det man förkastade alla andra. Talaren sökte derefter ytterligare visa, att en öfverenskommelse med bondeståndet icke vore omöjlig — bondeståndet kunde göra eftergifter i fråga om valrättens utsträckring; borgareståndet i fråga om den lika rösträtten; och att en förmedling beträffande andra kammarens bildande lätteligen kunde ega rum, så att denna institution uppfyllde fordringarne å ömse sidor, ville talaren ådagalägga meu ett förslag, som han exempelvis framställde. Slutligen fäste talaren uppmärksamheten derpå, att Örebroförslaget väl vore 10 år gammalt, men att man ännu icke syntes vara mogen för tillämpning af dess grundsatser. Det vore heller icke pröfvadt och förkastadt, så att det för den skull borde alldeles öfvergifvas, utan det vore helt enkelt undertryckt; hvarjemte talaren framhöll nödvändigheten att upprätthålla: den praxis, som understundom gjort sig gällande, att två förslag, som afsåge samma stadgande i grundlagen, kunde göras hvilande vid samma riksdag, utan att talaren dock ville yrka, att det ifrågavarande förslaget skulle så behandlas. Hr Blanoho. En talare tyckes vänta eller fordra att regeringen sjelf skall taga initiativet till ett frisinnadt representationsförslag. Så sangvinisk är dock icke jag. Med den kännedom af regeringen jag såsom ledamot af konstitutionsutskottet förvärfvat mig, tror jag mig kunpva förklara, att jag bland hrr statsråder icke vet flera än en eller två som måhända kunde ha lust och förmåga dertill, men säker på det är jag visst inte. Emellertid var det stor skada att dechargebetänkandet, angående regeringen, icke kom att här i ståndet bli föremål för diskussion då det måhända kunnat ådagaläggas, att mycket, som vid hastigt påseende förefallit oss fullkomligt snöhvitt, i sjelfva verket är mera spräckligt än man förmodat, Hr Björck gjorde en liten afvikning in på norska frågan och jag följer honom i spåren. Han klandrar regeringen för det den icke funnit den nuvarande tidpunkten lämplig för den så mycket omordade revisionen af de svenska och norska förhållandena. Detta klander gillar jag ej, ty svenska regeringen har omöjligen kunnat handla annorlanda, sedan ständerna sjelfva genom sina åtgöranden i saken undanskjutit för tiotal af år, ja kanske för et helt sekel denna revision, lika behöflig för Norge som för Sverge. Minoriteten önskade den lika lifligt som majoriteten, men skilde sig i sättet. Minoriteten trodde sig genom foglighet och aktning för andras rätt kunna åstadkomma hvad som åsyftades; majoriteten deremot genom ett anfall på Norges grundlag. Följderna känna vi redan; men majoriteten eger endast sig sjelf att skylla för dem Jag och de, som i denna sak tänkt oca handlat lika med mig, kunna två våra händer, ty uppriktigt hafva vi sträfvat att förebygga det, som enligt s tur ovilkorligen och kanske ohjelpligen måste oi tetgöra utsigterna för denna revision, som skulle ha stärkt föreningsbandet, uppryckt till sista ri en det må ht lrting IK in Plat da haren 4