S 2 ökat 5 RR tionsförslag, som kan lyckliggöra Sverge och bans vägen för en närmare anslutning emellan de förenade rikena. Detta vore en värdig uppgift för en ministår, som så högt uppbäres af allmänna meningen, ai en minister, som fått så ampla förtroendevota af alla fyra stånden. Talaren gjorde sig väl icke några illusioner om hvad den nuvarande ministeren skulle på denna väg åstadkomma, men han ville böja sig för den allmänna meningen och af ministåren vänta äfven det otroliga. På den punkt representationsfrågan nu kommit, vore det i alla fall endast genom regeringen, som någon mera genomgripande representationsreform kunde verkställas. Man borde icke glömma, att i andra länder initiativet till sådana reformer, när de icke omedelbarligen varit en följd af revolutioner, nästan alltid kommit från regeringarne, som fogat sig efter den allmänna meningens påtryck. Så hade förbållandet alltid varit i England. En talare hade yttrat, att närmast efter det nya statsskickets införande representationen haft en verklig makt, men att den nu framslåpades af allmänna meningen. Detta vore sannt, men häruti låge ett framsteg. Det funnes någonting, som gällde för mer än rikets ständer, och det vore det upplysta allmänna tänkesättet, inför hvilket äfven ständerna måste böja sig. Man beklagade, att borgareståndet emanciperat sig och icke längre blindt följde en partichefs ledning, hvarigenom det icke vidare vore möjligt att på förhand beräkna utgången i de särskilta frågorna. Detta vore ock ett framsteg. Val finge borgareståndet aldrig öfvergifva vissa allmänna grundsatser, och vid valen borde man tillse att män, som bekände sig till sådana grundsatser, insattes i ståndet; men inom ståndet måste hvar och en hafva full frihet att följa egen öfvertygelse och ledarne böja sig för de flestas mening. Hvarken i ena eller andra hänseendet finnes någon anledning till klagan för den, som i hjertat hyllade demokratiska grundsatser. Hr F. Rinman ansåg, att någon annan utväg ej funnes än att fortgå på de partiella förbättringarnes väg, och att borgareoch bondestånden borde arbeta på en närmare förening och anslutning. Tal. trodde likväl att ingen sådan närmare förening kunde komma till stånd, så länge bondeståndet är ett privilegieradt stånd, som med förkärlek sökte bibehålla sin tillslutenhet för främmande elementers inrymmande inom sig. Han ansåg den af konstitutiontskottet föreslagna förändringen underlätta uppnåendet af detta mål samt yrkade derföre bifall dertill. ; Hr Wern förordade utskottets förslag, och förklarade sig anse detta förslags öde i. bondeståndet utgöra en mätare på nämnde stånds verkliga beredvillighet för en representstionsreform, som i detta stånd utan tvifvel bade att vänta ett motstånd, vida större än hos adeln, der han trodde att reformfrågan efter hand alltmer vinner terräng. Hr Hjorta. Det hade varit) glädjande att efter den skenbara dvala, som länge hvilat öfver representationsfrågan, finna af den nu pågående diskussionen och det intresse, hvarmed den åhörts, att detta ämne endast behöfver väckas för att alltid komma åtskilliga strängar att vibrera i hvarje fosterländskt bröst. Den speciella fråga, som nu borde afgöras i följd af det förevarande betänkandet, vore, huruvida man skulle våga ännu tänka på en genomgripande reform, eller om man endast skulle nöja sig med att då och då taga ett litet tuppfjät i reformerande riktning. Ty föratt afgöra detta måste först tillses huruvida, såsom en talare nyss yttrat, vår nuvarande ståndsförfattning verkligen vore så dålig, att man ju icke kunde hafva skäl att vara nöjd dermed. Talaren medgaf till svar härpå att den åtminstone alltid är bättre, än det rena enväldet, ja detta kunde man säga äfven om provinsständer. Talaren genomgick härefter åtskilliga historiska bevis på den nuvarande representationens svaghet och viljelöshet i kritiska ögonblick och tillkännagaf sin stora farhåga för framtiden. Han påpekade indragningsmaktens införande 1812, oförmågan under 30 år att få regeringen att återlemna den; den beryktade justeringsscenen i bondeståndet 1828, den finansiella oreda som egt rum från 1809 till 1834, de snart sagdt cyniska anspråken i tullfrågor af de enskilda intressena, några tilldragelser i fråga om kabinettskassan, med mycket mera. Han ville icke anföra flera fall, då här ej vore fråga om att uppgöra något syndaregister; Hurupass borgareoch bondeståndet vunnit genom att taga de s. k. tuppfjäten, låge i öppen dager, och härmed vore den första frågan afgjord. Andra frågan vore huruvida man skulle på folkets väg, eller enligt hr Lallerstedts mening på regeringens väg söka uppnå målet. Härvid ville talaren likväl erinra, att man väl svårligen på denna sistnämnda väg lyckats åstadkomma någon förändring. Regeringen hade naturligtvis från synpunkten af maktens intresse intet skäl af att taga initiativet till en fullständigare reform, ty hvad kunde väl vara bättre för densamma än att begagna de tillfällen till divide et impera, som ståndsförfattningen erbjöd. Häraf insågs väl, att man måste kasta öfver bord den funderingen, att gå regeringens väg. Men då så är, hvarifrån då den modlöshet, som visade sig? Man fick tillskrifva detta de många misslyckade försök till större reformer, som de sista tio ären företett i hela vår verldsdel och deri söka anledningen till den tillfälliga modlösheten. Ett annat skäl var att söka i den ofta hörda tanke, som ungefär uttalade sig sålunda: Hvartill tjenar det att man gör några reformförsök, då man ej kan eller vill inskränka konungamaktens prerogativer, emot hvilka representationen i allt fall blir svag; men detta var ett misstag, ty man tog ej härvid i beräkning representationens moraliska makt. Sedan måste man söka anledningen till den verkliga modlösheten deri, att de, som lifligt önska och eftersträfva en genomgripande reform, sinsemellan ej kunde komma öfverens om sättet, då somliga vilja hafva elektorer, andra direkta val, somliga en, andra två kamrar 0. s. v. Det värsta motståndet komme dock från den klass af hederliga och välmenande representanter, som kallas den gråa fraktionen, hvilkas taktiska maxim man kusde uttrycka så, att de väl medgifva och inse hvem som har rätt, men tycka att man ändå för svedans skull fr lof att gifva hälften åt den som har orätt. För att få bevisa detta, framlade tal. en temligen utförlig historik af representationsfrågans behandling hvad dess interiör beträffade, allt ifrån år 1833, då agitationen derom egentligen började. Utrymmet tillåter dock ej att här upptaga den. Hr Hjerta drog afven af denna historik den slutsatsen, att man ej kunde göra sig några illusioner öfver att åt Kongl. Maj:ts vishet öfverlemna reformfrågan. Om deremot borgareoch böndestånden verkligen kunde hålla tillsaamman och söka genomdrifva något förslag till hvilande, så skulle man nog någon gång på detta sätt nå målet. I dennna syftning var det som tal. önskade att reservantens förslag nu kunde förklaras hvilande. Det ionebure ett latt tillfälle till sin egen förbättring genom en Jemkning af valrättsqvalifikationer. Talaren erinrade slutligen, att man ej borde förbise att det finnes ett sträfvande till reform, som med hvarje år allt mera jäser på samhällets djup, pm det också tidtals ej synes på ytan, hade sina försäokningar djupt i folkets inre, något som ville fram ! dagen — ett allmänt begär efter politiskt deltasande i dagens frågor. Talaren bad att få bänvisa till Norges och Danmarks exempel, att en radikal förändring kan låta verkställa sig. Dessa länder bade vunnit sina konstitutioner genom, om man så ville säga, revolution. men utan blodutgjutelse, och en sådan revolution vorc ;j omöjlig hos oss. Eburu tal. ej Kunde till alla dear gilla det nu af reservanten afgifna förslaget, så onehölle det dock många nyttiga saker, hvarföre bar nsåg det klokt att bifalla detsamma; och föreslog, i händelse det skulle skrida till votering, att man ville antaga reservantens förslag som köntrapropositior, Och Vtckaitata frrctag cam 1aDropOSition.. (Vi ha hä, -— FR DR SH JR ön Fn ök ön Fr Hr LER Än hy ee Ro (ff Snr DN -—g9 1 1 1 1 1 1 ht LÖ ant ft 14