och tunga. Det finnes ännu några rötter af detta misstroende qvar och dem man alltid stöter på i sådana frågor. Djupt beklagar jag ett sådant förhållande, men helt och hållet fördöma det kan jag dock ej, ty det är som såge jag deruti ett straff för våra fäders synder: Det: är dessa förenade motståndskrafter som förmörkat utsigten af en representationsförändring i tidens riktning och hvarigenom uppstått en modstulenhet; som hotar öfvergå i fullkomlig likgiltighet för denna stora och vigtiga fråga Men ett tillstånd af likgiltighet är det olycksaligaste för samhället. Det är icke nog med att ett folk utvecklar sig i industrielt hänseende; utvecklar det sig icke på samma gång i andligt; så blir det snart en död nation, men hvilket skulle -upphäfva både mensklighetens och samhällets ide; Det gifves, enligt min tanke, intet annat medel att förekomma denna qväfvande likgiltighet än attständigt hafva ett representationsförslag hvilande från riksdag till riksdag, icke i hopp att det under vanliga förhållanden skall gå igenom, utan endast i afvaktan på någon kraftig impuls af yttre händelser, ty hvad som är omöjligt i dag kan :vara möjligt i morgon. Hade å 1848 landet haft ett representationsförslag hvilande från den nästföregående riksdagen och detta förslag förekommit till afgörande under Mars eller April af detta år, så hade det bestämdt blifvit anta get, hur radikalt det än varit; det är min fullkomliga öfvertygelse. Låtom oss då alltid, mine herrar, hafva ett sådant förslag hvilånde eller vaggande på tidens ström! Hvem vet vid hvilken guldkust det förr eller sednare kan hamna! Väntom allt af slumpen, när vi icke kunna vänta något af landets eget sunda förstånd, egen goda vilja. För mig är slumpen ingen hemsk makt. Det ligger i den vida mera af Guds försyn, än den visaste dödlige i hela sitt lif kunnat ana. Herr Kook ansåg, att man ej hade något skäl att tillvita borgareståndet någon likgiltighet för representationsreformens utveckling. Det förslag, som vid 1840 års riksdag framstäldes, antogs af borgareoch bondestånden, men föll hos de två andra stånden. Alla förslag, som sedermera framkommit i samma riktning, vare sig mera omfattande eller endast afseende partiella ändringar, hade funnit understöd hos borgareståndet. Borgareoch bondestånden hade arbetat på partiella förbättringar och ansett, att då man ej på den radikala vägen kunde nå målet, måste man gå långsammare, tillväga samt sålunda uppnå detsamma. En talare hade uttryckt, att vår ståndsförfattning vore nära till upplösning, vore förlamad och sönderbruten. Så alldeles farligt ansåg herr Kock ej sakerna stå. Han åberopade till stöd härför, att vi under loppet af den sednare tiden sett flera stora och vigtiga frågor genomföras och en mängd tidsenliga och gagnande reformer vidtagas i alla riktningar. Att hysa en så nedslående föreställning om vår ståndsförfattning, vore ingalunda rätt. Hvad den saken anginge, att vi, i stället för en tyngdpunkt, som förut befunnit sig hos adeln, nu fått fyra, så ansåg talaren ej detta vara någon olycka, då dessa tyngdpunkter syntes på ett välgörande sätt balansera hvarandra. Man hade, enligt herr Kocks förmenande, fällt nog skarpa ord om regerinens afvoghet, ty han hade ej sett en sådan afvoget. Regeringen bade visserligen ej tagit initiativet till förändringar i representationssättet, men den hade dock alltid gått ständernas önskan till mötes, så mycket som möjligt, genom att bifalla de föreslagna partiella förbättringarne, med undantag endast af frågan om bondeståndets: sekreterare. En förea talare hade ock ordat om korruption, nådeevisningar, m. m. Huru det förhållit sig före den tid herr Kock först kom till riksdagen, kunde han naturligtvis ej närmare känna, men hade under sin riksdagsmannabana aldrig märkt spår af några korruptioner. Det hade ansetts och äfven blifvit omnämndt och-beklagadt att man ej på förhand kunde förut säga huru en fråga i ett stånd skulle utfalla och att ingen ledande grundsats funnes inom de olika stånden. Herr Kock ansåg tvärtom, att det var en lycka att detta förhållande egde rum, och trodde det vara ganska bra, att meningarne voro delade, ty genom den strid, som till följd häraf framkallas, nutrönes. sanningen och vinnes det bästa resultat. Man ville nu hafva en sådan enighet, en sådan ledande grundsats, men herr Kock undrade huru detta skulle tillgå, om ej på det sättet att man finge lyda en viss partichef, som utgjorde den ledande viljan och som tänkte för alla och beslöt för alla. Lyckligtvis hade. ständerna, kommit så långt i politisk insigt och bildning, att de kunde undvara en sådan ledande vilja, dess ledamöter hade lyckligtvis kommit derhän i politiskt förstånd och sjelfständighet, att de ej mera läto dominera sig. Man hade talat om det motständ adel och prester skulle göra mot hvarje radikalare förslag, cch det kunde nog ega sin riktighet; men en talare hade påpekat, hvar det starkaste motståndet sannolikt låge, och det vore troligen hos bondeståndet. Man hade nyss sett detta stånd afslå en förändring, som åsyftade iogentiog annat än en förstärkning af detta ståndsintellektuella krafter, och med detta färska exempel för ögonen kunde man väl tvifla på ståndets benägenhet att gå in på ett genomgripande förslag, såframt det icke vore så beskaffadt, atty det lade hela makten i bondeståndets hand, något som väl ännu torde hafva sina betänkligheter och svårligen kan påräkna de andra ståndens samtycke. Hr Kock åberopade huru det gå:t i andra Tänder, der man velat genomdrifva radikalare förändringar, huru man kastats från ytterligheten af frihet till ytterligheten af förtryck, och ansåg att man borde stanna vid hvad utskottet föreslagit, som han ansåg vara ett betydligt steg framåt och hvaråt han önskade framgång. Hr Lallerstedt fann ock tidpunkten för en mera genomgripande representationsförändring nu vara inne. Man kunde icke nog ofta fästa uppmärksamheten på de förhållanden, som en föregående talare vidrört. Våra representativa former saknade all motsvarighet i andra länder. Aldrig hade i något land med konstitutionel styrelseform funnits en kammare, sammansatt af endast prester, och för närvarande finnes ingenstädes en adelskammare så sammansatt som hos oss. I England vore väl lordernas bus en adelskammare, men lordernas representationsrätt hvilade derjemte på jordbesittning, och den lägre engelska adel egde ingen sjelfskrifven representationsrätt. En jemförelse med England kunde dessutom, i hvad fall som helst, icke ega rum. Man hade i andra länder förgäfves sökt att efterbilda den engelska författningen. En adelskammare, som den engelska, kunde dock i intet annat land åstadkommas, icke ens skuggan deraf; Med mindre ständsförfattningen upphörde, och den vore redan upplöst, kundeingen tilltredsställande representationsreform i vårt land ega rum. Behofvet af en sådan reform Vore nu mer än någonsin trängande icke blott för våra inre förhållanden, utan ock för åstadkommardde af den närmare anslutning emellan de förenade rikena, hvaraf talurer ansåg Skandinaviens trygghet vara beroende. Mar kunde icke hoppas på en närmare anslutning emel lan de begge folken, utan en genomgripande förändring af vår representation. — Hr Lallerstedt delad således föregående talares åsigt om nödvändigheter deraf, men var af olika mening i afseende på sättet att bringa frågan å bane. Det vore i hans tanka ett stort misstag att idkeligen framdraga gamla representationsförslag, som icke rönt någon störrt framgång: Nu hade en reservant i konstitutions utskottet åter framlagt Örebroförslaget i nästan oför ändradt skick. Det vore upprättadt för tio är se. dan, och denna tid måtte väl hafva smedfört någon erfarenhet som deruti bordt föranleda ändring. Man borde väl under dessa år hafva någonting glömt och någontiog lärt. Det ådagalade stor fattigdom pöl