land, men egentligen endast såsom en axplockare på fält, der en nyare och sundare civilisation redan utsått frön och är i begrepp att skörda frukterna deraf. Vid första påseendet är kyrkan densamma som fordom och kan med tillhjelp af några emissarier slå ned sina bopålar bland protestantiska nationers kolonier och eröfringar, gifva sina biskopar titlar och städer, hvilka anlagts af kättare. och med ett ringa antal anhängare ta sig en min af universellt välde. Men i trots af alla dessa bemödanden, allt detta skryt, kan det icke fördöljas, att den verld, som genom utflyttningar blifvit koloniserad, växer upp utanföre den papistiska kretsen, hvilken snart endast lärer komma att omsluta södra Europa ar vt Spaniens i lägervall komna kolonier. Ett ikartadt resultat har egt rum på Europas koninen. Omätliga ansträngningar och ett nit. värdt en bättre sak, ha understödts af de farhågor, hvilka demokratien och socialismer framkalla, för att återföra regenter och folk till en skenbar vördnad för Rom. Vi måst visserligen egna en slags beundran åt der presterliga talang, som slutit Österrike ut bojor och bibehåller en beväpnad fred meå fransmännens kejsare, och det kan ej förnekas, att påfven är väl betjenad och kan väcka bekymmer hos de mäktigaste regeringar. Men hvad har väl vunnits med allt detta nit. denna oroliga verksamhet, denna disciplin, dessa hermliga utgreningar, allt detta intrigerande och åstadkommande af oreda? -Beherrskar Roms kyrka verkligen menniskornas själar i ett förhållande, motsvarande presternas ansträngningar? Har hon vunnit på att förqväfva hvarje fri impuls hos sina lärjungar, och motväger deras kärlek, hvilka hon drager till sig, likgiltigheten eller fiendtligheten hos dem, hvilka hon afvänder ifrån. sig? Det synes icke så. Tidshändelserna vis?, att denna stora andliga monarki med hela sitt utarbetade maskineri ingenting förmår uträtta. så snart den finner motstånd i sannt mod och en god sak. Denne giktfulle Briareus, denne starrblinde Argus, som man kallar påfvedömet, förmår ej utkräfva sin hämnd på någon mäktigare fiende än värnlösa innevånare i en italiensk stad. ; FiMan kan näppeligen tänka sig ett fullständigare erkännande af svaghet än det bannlysningscirkulär, som allmänheten nyss haft tillfälle att läsa. Vi veta sannerligen icke, huru vi skola yttra oss derom, enär de uttryck, som annars skulle vara passande vid bedömandet af dylika dokumenter, äro så ytterst otillämpliga i närvarande fall. Vatikanens åskor, kyrkans anatemer borde ju slungas emot någon förbrytares hufvud. Men den smågrälande utgjutelse, som någon italiensk eller irländsk prest skrifvit ihop åt den stackars påfven Pius, liknar ju mera en misslyckad svärmare vid ett fyrverkeri än en åskvigg. Ingen-I ting kan väl vara mera jemmerligt än an;blicken af en påfve, som efter flera månaders skryt och hotelser — efter att ha uppeggat .ett presterligt kotteri till agitationer för hans räkning i alla Europas länder — efter att ha gjort allt, som stod i hans makt, för att pål nytt få en utländsk armå in i sitt land — så-å Tunda spikar upp en osammanhängande klagoskrift på Roms kvrkdörrar. Konung Victor Emanuel, den heliga stolens erkefiende, nämnes icke ens vid detta tillfälle, utan betecknas blott i dunkla fraser; och en allmän och just derföre uddlös förbannelse uttalas :emot alla dem, som direkt eller indirekt tagit del uti Romagnas skiljande från Kyrkostaten. Och som denna förbannelse säkerligen kan tillämpas på ungefär tolf milliorer mwenniskor, så behöfver ingen enskild anse blixtstrålen vara riktad hufvudsakligen emot honom sjelf. Hvar: och en lärer komma att betrakta den med fullkomlig likgiltighet, och påfvedömet får den tillfredsställelsen att visa verlden, huru dess usla styrelse och antinatiomella sträfvanden icke ens varit inspirerade af den tvetydiga dygden: mod. Till den teori, som i texten utvecklas om Tölvändigheten af påfvens verldsliga makt 0. e. v., har man blott ett svar att lemna, oct det är just detsamma som afgifvits af Romagnas innevånare, och som den öfriga delen al romerska folket synes benägen att upprepa. Påfvens upproriska undersåtare ha förkunnat. satt de icke i något afseende äro olika med :den öfriga delen af verlden, samt att de ha ;beslutat att icke uppgifva de rättigheter, hvaruppå de i likhet med hela det öfriga menniskoslägtet göra anspråk. Att regeringar äro till för de styrdas skull, och att, när helst re genter nyckfullt och ihärdigt sätta främmande staten: intressen eller abstrakta teorier i religion eller politik framför sina undersåtares välfärd, folket eger rätt att kasta af sig oket, — detta allt är principer, som alltför ofta varit erkända och tillämpade för att längre kunna ifrågavättas. Pius IX, omgifven af.en flock prester, sammankomna från verldens alla ändar och vana att betrakta sin kasts intres. sen såsom de enda vigtiga, kan visserligen förgäta, att de män, qvinnor och barn, som stå under hans välde, ha kött och blod likasom andra europeer, att de kommit i beröring med piemontesare, fransmän och engelsmän. att de läsa böcker och tidningar, att d ba sina egna husliga, sociala och kommersiella tressen och bilda sig opinioner öfver hvarje mne, som kommer till deras kännedom; han kan visserligen tänka blott på Vatikanens traditioner och behandla sina stater såsom, ett annex till sitt andliga välde; men fill ett kontrakt höra tvenne parter, och innan han kan inför Europa försvara sina rättigheter, måste han först visa, att dessa blifvit erkända af det olk, åvvars intressen i främsta rummet bär äro I fråga. När hafva väl ialienarne antagit 91 pluts som lifegna, fästade vid Kristi ståthållar es jord? När ha de väl öfverlåtit sig sjelfv a och sina barn åt ett prestvälde, i änlamål att det kyrkliga maskineriet i Mexiko ller I rland må ha sin behöriga gång? Kyrkotatens . folk har. med understöd af det enda 40 vilat. Ttalton nah. af da fRtsa fa: — OL YA Jr bn RR AR rr Rn RAR cs 2 Am mm AT Jr ÖR ON