gas. Ty på den sträcka af omkring 4 mil, som de båda föreslagna linierna genomlöpa inom Skåne, finner man verkligen den vestliga banan mera närma sig medellinien emellan de nästbeligna båda hafskusterna; -än fallet är med den östliga. I södra delen af Småland träder visserligen ett motsatt förHållande, och nära den punkt, der den östliga linien berör sjön Salen, eller 4 mil norr om skånska gränsen, är den lika många mil aflägsen från Östersjän som från Vesterhafvet. Men redan ungefär tre mil norr om denna punkt begynner Lagalinien att vara närmare till den nämnda medellinien än den östliga, intilldess att den förra vid Tenhult i sin ordning befinner sig på alldeles lika stort afstånd från de båda hafyen, under det Nässjöbanan är flera mil från medellinien aflägsnad. Om jernvägsliniens läge i midten af landet skulle vara af någon större vigt, vore det otvifvelaktigt på den punkt i trakten af Jönköping, hvarest, i följd af -Wetterns läge, vägarne måste dela sig för att gå åt olika delar sf landet, dels öster, dels vester om denna sjö. Här måste det nemligen vara en fördel, om denna utgreningspunkt är så belägen, att afstånden öster och vester ut blifva någorlunda lika, en fordran, som, enligt hvad uiskott redan anfört, bättre noppfylles om södra stambanan föres rakt till Tenhult, än om den går öfver Nässjö. Men utskottet kan för sin del icke t llägga den omständigheten någon större vigt, om en jernväg, som framlöper på 10 eller 12 mils afstånd från en hafskust, ledes en eller annan mil närmare intill densamma, enär det ostridigt är trafikförhålandena, som vid jernbanans utläggning måste i främsta rummet komma i betraktande, och deras betydenhet i de flesta fall, vid ett i alla händelser betydligt afstånd från bafskusten;, är oberoende af någon jemförelsevis mindre afvikelse i afstånden från denna. I förhållande till öfriga kommunikationsanstalter har Nässjö-linien, enligt komitåns framställning, den fördelen att dels skära, dels närma sig de mest trafikerade landsvägarne från norr till söder genom Kronobergs och Jönköpings län, samt att sålunda lättare kunna uppfånga rörelsen på dessa, än Laga-linien, som uteslutande följer en enda större vägsträcka. Om man öfverser det antal vägar, som genomskäras af hvardera stambanelinien, så finner man att detta antal är nästan alldeles lika för båda, och att således intet företräde för Nässjö linien kan på detta förhållande grundas. Minst torde det böra anses sisom en fördel, att en jernväg, som framgår i riktning från norr till söder, skär eller närmar sig landsvägar, som gå i samma riktning med den. Deremot lärer med skäl det förhållande räknas vara förmånligt, att en mängd vägar på en punkt träffa jernbanan, såsom på Laga-linien är fallet, t. ex. vid Ljungby, der åtta, och vid Wernamo sex vägar frän olika håll sammanstöta med jernbanan. Att denna framlöper på en kommupikationsled, som förut upptagits af en mycket trafikerad landsväg och följaktligen ligger i riktningen af en stor rörelse, kan icke med skäl läggas densamma till. last. Vidare anför komiten till fördel för Nässjö-linien, att den berör den enda mera betydande vattenkommunikation, som i det inre landet kan åstadkommas. Dervid torde böra erinras att, då Laga-linien framgår nära sjön Bolmen, den största insjö i södra Sverge näst Wettern, samt vidare tätt förbi sjöarne Vidöstern, Flåren, Furen och Hinsen, så kan med skäl förväntas, att en båtkommunikation öfver dessa sjöar snart skall sättas i en liflig förbindelse med rörelsen på jernvägen. Ändtligen måste vid en stambands anläggning hufvudsakligt afseende fästas på det tillfälle, som dermed öppnas för anläggandet af bibanor. Komitn anför, till fördel för Nässjö-linien, dess närmare belägenhet till Carlshamn, Carlskrona, sydöstra kusten och Kalmar, samt dess beqvämare läge för anknytning af bibanor, såsom till Osearshamn genom Emmådalen. Någon närmare redogörelse för sättet, huru komitån tänkt sig systemet af bibanor ordnadt inom Småland, finner man icke i dess betänkande. Det måste likväl vara af största vigt att göra sig reda för det förhållande, i hvilket dessa bibanor böra ställas till hufvudbanan, på det att-man icke skall söka genom denna sednares sträckning ofullkomligt lösa den uppgift, som. det rätteligen skulle tillkomma de förra att på ett mera tillfredsställande sätt fylla. I utskottets tanka kan det icke räknas. såsom någon väsendtlig vinst att stambanan drages två eller tre mil närmare till sådana orter, som Kalmar och Carlskrona, från hvilka:den likväl förblifver på ett afstånd af 10 mil. Att åter den nära 9 mil rätt isöder från Wexiö belägna staden Carlshamn skulle hafva någon större fördel deraf, att södra stambanan, som vid Finjasjön är denna stad vida närmare än vid Wexiö, skulle dragas två mil närmåre till sistnämnda stad, kan väl svårligen antagas. Deremot synas de fördelar, man genom jernvägsanläggningen vill bereda den östra kusten, och hvilka otvifvelaktigt böra densamma tillfalla, mest ändamålsenligt vinnas om en bibana anlägges, såsom. komiten antagit, från södra stambanan till Oscårshamn och en annan från samma stambana genom Wexiö till Kalmar. Genom sådana anläggningar skulle så väl den fruktbara orten öster om Nässjö, som Wexiötrakten och de längre öster om densamma belägna vidsträckta skogsorter vinna vida naturligare och mera fördelaktiga utfartsorter, än genom en rubbning af stambanans läge, hvilken förorsakar andra trakters rörelse ett ickol ringa mehn och staten en -betydlig kostnad, utan att, bereda dessa ifrågavarande orter något synnerligt gagn. I Dessa förhållanden anser utskottet så mycket mera . värda uppmärksamhet, som med den summa afl 3,126,000 rdr fmt, som bibehållandet af stambanans förut föreslagna läge kostar mindre än det af komi-å ten förordade, och således kan åstambaneanläggnin-; gen besparas, staten skulle kunna i betydlig mån. bi-å. draga till åstadkommande af nämnda tvenne bibanor. Utskottet får i sådant hänseende erinra derom, att, vid sistlidne riksdag, af intressenterna i ett ifrågastäldt företag att anlägga en jernbana från Oscarshamn till Hvetlanda, sedan fullständig arbetsplan blifvit upprättad, fråga väcktes om låneunderstöd för tillvägabringande af nämnda bana, hvilken, med en spårvidd af 5 fot, skulle kosta något öfver 5 millioner, men med 4 fots spårvidd, hvilken aktieegarne ansett tillfyllestgörande samt af styrelsen för vägoch vattenbyggnader jemväl ansågs lämpligast, icke fullt 4 millioner rår rmt. Det begärda låneunderstödet: steg till .2,666,666 rdr rmt. Om staten skulle bevilja ett låneunderstöd till detta belopp och meddela detsamma till och med mot en ränta, som med 2 procent understege den som eljest kunde påräknäs, blefve statens uppoffring 53,333!,, rdr årligen, och omdenna jernbana efter. samma förhållanden. utsträcktes. till södra stambanan, hvarigenom väglängden blefve förökad med ungefär 50, procent, kunde denna statens uppoffring sannolikt uppgå till omkring 80,000 rdr årligen rmt. Man finner således att staten skulle kunna kraftigt uncerstödja icke blott denna, utan derjemte en annan längre söder ut anlagd bibana till östra kusten, utan större uppoffring än som motsvarade. den ofvanberörda summan af.3,126,000, eller den mot detta kapital svarande årliga utgitt af 186,000 rdr rmt. Klart är, att genom ett sådant förfaringssätt ick allenast de ifrågavarande orternas behof skulle på ett vida mer ändamålsenligt sätt tillfredsställäs, utan ock trafiken å stambanan vinna en betydlig tillökning. Under sådana förhållanden har atskottet icke. ansett skäl vara för handen att tillstyrka en åtgärd, i följd af bvilken sjelfva stambanån skulle dragas ur sin riktning för att bidraga till ett ändamål, som på annat sätt kunde vida mer fullständigt vinnas. På alla dessa sammanstämmande skäl, och efter anställande af en så noggrann jemförelse emellan de