ertikel yttrar Morgenbladet bland annat följande: Mycket vigtigare, än hvad de svenska ständerna besluta, är det för oss hvad konunzen beslutar. Och då måste vi först och rämst uppehålla oss vid att vår förväntan slifvit besviken, i det att Storthingets beslut i ståthållarfrågan ej blifvit sanktioneradt när det kom till afgörande, samt att skälet härtill var, icke att konungen funnit beslutet lämpligt eller förnärmande för Sverges rätt, atan endast och allenast, att Sverges ständer oberättigadt ba blandat sig i detta rent norska ärende och, understödda af en dålig och lögnaktig press, satt så många onda lidelser i rörelse, att det blifvit nödvändigt gifva vika för dem, i stället för att lemna css vår fulla rätt; Att skadan häraf ej blir mycket stor för oss, minskar ej den oförrätt, som. Sverges ständer tillfogat oss. Icke heller utvlånas den deraf, att H. M:t, i diktamen till protokollet, erkänner vår saks rättvisa och ifver oss sitt kungliga löfte, att han vill erta den oss öfvergångna förödmjukelse och förrätt genom att sjelf framlägga förslag till .adring i grundlagens stadganden rörande tåthållarembetet. Derigenom framstår blott srättfärdigheteh af ständernas förfarande i testo skafpare dager. Inför sina begge folk eh inför bela Europa förklarar H. M:t, att han, såsom den oväldige skiljedomaren melsan de begge folken, måste erkänna att rätin är på vår sida, men att han anser, för ist goda förståndets återställande, lämpligt att pskjuta med att åt oss inrymma rättens åtxjutande. Såsom goda undersåter böja vi oss i:r den kungliga vishetens dom i detta afseende. Men det sker under djup känsla af att ået är en resignation, som vår konung har : egärt af oss, och att den icke är nödvändig at annat skäl än att svenska representationen, trots af de bästa svenska mäns varningar. ar förhärdat sig, emot sanningen och till vår skada tillvällat sig en rättighet, som icke tillkommer den. Då emellertid H. M:t, som är landets högsig representant, uttryckligt har förbehållit det uess fulla rättigheter, så förekommer det oss . enligt den kännedom vi hittills hafva om de förekomna yttrandena -— mycket tvifvel.ktigt, om saken längre står så, att det är anledning för Storthinget att uppträda. Detkan icke vändalsig till någon annan än konungen. Men H. M:t delar ju de åsigter om de väckta unionella frågorna, som Storthinget kan komma att uttala. Således är det måhända obshöfligt för Storthinget att uppträda med afseende på konungen. I sak blefve det således ett uppträdande mot Sverges ständer, hvilket det är önskligt att i alla händelser kunna undvika. Huruvida detta är möjligt, kan ännu svårligen alldeles bestämdt afgöras, isynnerhet. derför att man ännu icke har fullständig kännedom om hvad som uti lördags skett i svenska statsrådet. Men låtom oss icke glömma, att den värdiga tystnad, som vi hittills iakttagit, under aila omständigheter måste väcka ett helt annat intryck än de tal, som hållits på -svenska riksdagen rörande denna sak. Stoörthingets hållning betecknas redan genom förnyande af ståthållarförslaet. g Så vidt vi ännu veta derom, måste det i svenska statsrådet fattade beslutet anses för ett understöd åt Norge. Ty närH. M:t har befallt, att ingen åtgärd för närvarande skall vidtagas i anledning af ständernas begäran om revision af riksakten, så ligger deri dock det erkännandet,.att man ej billigtvis kan begära att Norge, samtidigt med attSverge gör sig skyldigt till en inskränkning: på dess rätt, skall inlåta sig på: underhandlingar om ändring af unionsvilko:en. IH. Mit har utan tvifvel insett; att en revision nu skulle stöta på oöfvervinneligt motstånd från norska sidan samt att hvarje försök från hans regerings sida till att åvägabringa en sådan af så beskaffad impuls, som grefve Anckarsvärds motion och ekonomiutskotte:s betänkande; skulle gifva styrka åt de vrånga begrepp om unionens beskaffenhet, hvilka det för begge rikenas lycka är så maktpåliggande att utrota i Sverge. Derföre har han vägrat vidtaga någon åtgärd i: an!edning af ständernas begä-j ran. Detta är under alla omständigbeter en stor fördel för oss, ty derigenom behöfva v: ej ådraga oss ansvaret för en vägran tillsvidare af revision, och resultatet och uppfattningen skola slutligen blifva, att svenska ständerna i framtiden vakta sig för att blanda sig i ståthållarskapet eller andra rent norska ärenden. — De af statsutskottets utgiftsafdelning föreslagna utlåtanden angående O:te och 7:de hufvudtitlarne (civil och finansdepartementen) lära nu blifvit på afdelningen justerade och i dag uti utskottets plenum bordlågda, likasom åtskilliga från riksgäldsoch inkomstafdelningarne inkomna utlåtanden; och skall HÄN VÖTSPRT St araa FoG VARE LER SELAKR I TA SURA TON. LES