uppdragandet af får sedan urminnes tider i England ansedt såsom den första af landtmannanäringarne. Hvem känner ej att Englands kansler, presidenten i öfverhuset, sitter på en ullsäck, för att genom en målande symbol! visa den vigt som nationen fäster vid fårskötseln? England har 30 millioner får på 30 millioner tunland, eller tre gånger så mycket som Frankrike. Med denna olikhet i antal sammanknyter sig en annan, icke mindre vigtid skilnad i beskaffenheten. Sedan ett århundrade tillbaka hafva de båda länderna vid uppdragandet af deras hjordar, följt tvål motsatta system. I Frankrike (liksom i Sverge) betraktad s ullen såsom hufvudprodukten, och köttet såsom -biprodukt; i England deremot har ullen blifvit ansedd såsom biprodukt och köttet såsom hufvudprodukt. Från denna enkla skilnad, som vid första påseendet synes föga vigtig, uppkomma i resultaten olikheter som stiga till hundraden af millioner. fESå långt hr Lavergne. I Sverge hafva flera af dess store konungar insett vigten af att befrämja landets fårskötsel, dock alltid med ullproduktion såsom hufvudsyfte. Den sista åtgärden till fårskötselns befrämjande ägde rum åren 1828 och 1829, då något öfver 200 får af elektoralrace inköptes, samt åren 1833 och 1837, då från England införskrefs 150 st. southdown-får De förra eller elektorelfåren utvaldes med största omsorg ur Tysklands bösta hjordar, och utgjorde, tillika med de af kunung Carl Johan åren 1812 och 13 införda franska merinosfår, stammen till de scbäferier, som nu äro uppställda jå Arup i Ssåne samt vid Ultuna. Samtidigt med elektoralfårens inköp inrättades ett ullkontor och en sorteringsanstalt i Norrköping, och en mängd skrifter, innehållande undervisning om rätta sättet att behandla får och ull, spriddes dels genom regeringens försorg, dels genom enskildt nit bland allmänheten. Resultaterna voro lika hastiga som tillfredsställande. Det vigtigaste var att man lärde sig sköta både få en och deras produkt ullen. Denna som förut erbjöds åt köparen i en vedervärdig blandning med damm, höfrö och annan orenlighet, visade sig snart på ullmarknaden i ett så förträffligt skick; att den kunde konkurrera med den bästa utländska, och har intill denna dag bibehållit sig sådan. Vid 1855 års exposition i Paris intog den svenska ullen andra rummet i ordningen och lemnade i afseende på qvalitet intet öfrigt att önska. Vid det riksmöte, som följde näst efter det år då stamchäferierna organiserades, hemburo rikets ständer sin tacksamhet till Kongl. Maj:t för de åtgärder som blifvit vidtagne till fårafvelns och ullkulturens befrämjande. Den fina ullen betalades då med 3 å 4 tår pr I, och allt lofvade en hastig utveckling af denna industrigren. Men snart inträffade förhållande: , som icke varit möjliga att förutse. Australien, som år 1826 blott exporterade något öfver en million skålp:d ull, under det att Englands årliga behof af denna vara (43,000,000 ) till större delen hemtades från Tyskland och Spanien, utvecklade med en otrolig hastighet sin ullproduktion, gynnad af ett klimat, som filiät fåren att gå på bete hela året, så att dess export till England år 1853 utgjorde öfver 47 millioner skålpund. Följden af denna täflan, hvartill äfven Capkoloniens ullproduktion kom, blef ett plötsligt fall i priset för de finare ullsorterna, och ullproduktionen, ensamt tagen, upphörde att vara lönande i Europa. Från denna motgång drog man den lika oriktiga som förhastade åsigten, att fårskötseln alls icke lönar sig. Det är likväl blott den intill år 1834 i hela Europa (med undantag af England) valda riktningen deraf, som icke lönar sig, och fårskötselns nuvarande uppgift, som är helt och hållet oberoen!v af Afrikas, Amerikas och Australiens stiginde ullproduktion, är att i första rummet producera kött och i det andra, såsom biproduk., lemna ull, bvilken under sådant vilkor kan produceras både i större mängd och till så billigt pris, att ingen konkurrens är att befara med den ull, som måste bära kostnaden af en transport öfver verldshafvet. Men, — torde någon invända — man har ju i vårt land äfven försökt med köttfår och misslyckats. Något verkligt försök med köttfår har före år 1855 aldrig blifvit gjordt i Sverge. De southdownfår, som åren 1833 och 1537 införskrefvos för statens räkning, uppköptes utan sakkännedom och urval, samt utgjorde utmönstringen — affallet — ur några af Englands sämre bjordar. -De behandlade efter hitkomsten såsom hade de varit elektoraltir. samt med uteslutande afseende på ullen. De privata inköpen före nämnde år (1855) behandlades på samma förvända sätt. Knappast någon enda visade sig den tiden ega begrepp om sådana djurs rätta behandling. Först på de sista fyra åren synes raan mera allmänt hafva kommit till insigt af hvarom frågan är, och vi taga Oss friheten hänvisa hvar och en, som derom vill taga kännedom, till br Hjalmar Nathhorsts skrift: Om vilkoren för svenska jordbrukets utveckling, sid. 58 och följande. Emellertid hade landtbruksakademien år 1856 ingått med en underd. framställning till Kongl. Maj:t om nödigt anslag till uppställande af tvenne schäferier af southdownoch cotswoldsrace samt några baggar till förädling af de schäferier, som redan funnos. Kostnaden beräknades till 43,000 rdr. Regeringen nedsatte det begärda anslaget till 10,000 rdr, och rikets ständer beviljade — inte!! Så uppmuntrades och befrämjades ett af jordbrukets vigtigaste föremål. Skälen till afslaget i rikets ständers skrifvelse voro, att man borde öfverlemna dylika inköp åt den enskilda omtankan, och att man genom: försäljning af kronan tillhöriga djur, hvilka icke äro till förädling tienliga. lätteli