Ganska bekymmerslös eller ganska inskränkt måste den statsman vara, som utan oro kan betrakta tyska förbundets närvarande ställning och utsigter för framtiden. Den kris, till hvilken Tyskland nu kommit, påminner oss i afseende på dess utländska förhållanden om sakernas ställning under förra hälften af det olyckligaste året i dess historia, 1806. Vid denna period var Frankrike likasom nu starkt, krigiskt och agressivt, anfördt af en chef med öfverlägsen talang och fullkomligt oberoende af dessa traditioner, hvilka förlamade, om de än icke alltid kunde återhålla Europas gamla monarkier. Österrike var då, likasom nu, vacklande och nästan bedöfvadt genom verkningarne af ett mäktigt slag, ty Austerlitz har i Solferino funnit ett sig värdigt motstycke. Italien öfverskuggades då af franskt inflytande, och Tysklands mindre stater, alla hvar för sig fördjupade i sin individuella sjelfviskhet och kortsynthet, spanade blott, obekymrade om det allmännas intresse, efter hvad som ur den gemensamma förstörelsen kunde bortsnappas, till förökande af deras egen glans eller inflytande. Preussen allena stöd ännu upprätt, förlitande sig på sin armå och på den store konungens rykte — detta Pre 1ssen, som hade hållit sig undan vid den förfärliga kampen emellan Frankrike och Österrike, som hade lyckönskat Napoleon dagen efter slaget vid Austerlitz, och som hoppades med bevarande af fredens. lugn vinna alla de fördelar; som kunde erhållas genom ett lyckosamt krig. En kort tid var tillräcklig för att skingra alla dessa illusioner... Österrike anhöll ödmjukt om fred; och erhöll densamma; Tysklands mindre stater ingingo nya föreningar eller sammanslogos till konungariken med namn, dem man förr aldrig hört i historien, och på Jenas och Austerlitz slagfält föll Preussen i stoftet för de franska legionernas obetvingliga tapperhet.. Sådan var Tysklands ställning för 54 år sedan. På den tiden gällde folket föga eller intet; men tyska riket föll, emedan dess furstar icke kunde förmå sig att tro hvärandra; Hvar och en bland dem längtade otåligt efter en omstörtning, för att om möjligt kunna erhålla litet större landområde; och hvar och; en vaknade omsider endast för att finna. sin dröm om enskild förstoring förlorad uti den nakna verkligheten af ett allmänt, gemensamt slafveri. Om någon önskar veta hvilka de passioher och åsigter äro, som beherrska det nuvarande Tyskland, må han då taga i betraktande för-! bändets beslut rörande kurfurstendömet Hessen Kassells blifvande författning. Förbundet har nemligen, emot Preussens mening, beslutit förkasta 1831. års författning och bekräfta 1852 års konstitution, Hassenpflugs förhatliga verk. I närvarande ögonblick är ett sådant beslut synnerligt betecknande. Det djupaste missnöje är rådande öfver hela Tyskland. Folket bar förlorat förtroendet för sina egna förstår, och ännu mera för det fursteförbund, af hvilket Tysklånd regeras. En mäktig och krigisk nation står vapenrustad vid dess gräns, och nu är det mer än någonsin af nöden att ännu en gång för den tyska nationalitetens räkning väcka denna nationella entusiasm, hvilken furstarne 1813 så väl förstodo att frammana och — besvika. De tider äro förbi, då nationer kunna räddas genom en koalition af furstar. Konungarne måste taga sina folk med sig, om de af sina öfverläggningar vilja vänta något annat resultat än vanmäktiga demonstrationer. Det är icke genom att slå en af konfederationens medlemmar i fjättrar, som tyska förbundet ådagalögger. sin lämplighet att behandla vår tids frågor. Österrike, ehuru slaget, styckadt, bankrutt i politiskt, moraliskt och materielt hänseende — ett lefvande skelett af ett fordom blomstrande rike — är likväl ännu lifvet och själen i den stora tyska konfederationen... Det är dess anda, som lifvar hela massan, dess blod, som cirkulerar i hvarje åder, dess röst, som beherrskar förbundets rådslag, dess logik, som för ordet i öfverläggningarne. Samma döda hyllning af traditionen, samma bjelplösa oskicklighet att antaga nya ideer, som gjorde nederlaget i Italien mera skamligt än olycksbringande, giver tonen till och dikterar tyska förbunets åtgärder. Österrike bildar den kärna, kring hvilken Tysklands småstater älska att sluta sig; Österrike är det öfverhufvud, som dess visa och. storsinta suveräner älska att följa. Preussen står visserligen ännu likasom 1806 upprätt och utgör ett undantag bland de öfriga medlemmarne af förbundet. Ty Preussen har ännu en välfylld skattkammare, öfverskott i statsinkomsten samt en regering, som, om ock icke precist liberal, likväl bar liberala tendenser. Men Preussen uppvägeringalunda sterrike. inom förbundets öfverläggningar, och .isoleradt, som det är från det öfriga Tyskland, kommer det tilläfventyrs att finna sig ega föga val emellan ett återupprepande af 1806 års fälttåg, med stor sannolikhet att utgången blir densamma, eller ett lyssnande till förslag, som man har stort skäl att förmoda Frankrike vara fördigt att framställa, i ändamål att med pennan erhålla hvad som det i annat fall frestas att med:svärdet eröfra. I fall Frankrike t. ex. skulle finnas benäget att erbjuda Preussen, i utbyte för dess Rhenprovinser, Sachsen, Hannover, Brunswig och Mecklenburg — länder, hvilka kunde erbjuda föga eller intet motstånd till en dylik amalgamation — skulle icke Preussen då anse det bättre att emot en så fullt jemngod skadeersättning afträda hvåd som det efter de mest förtviflade och kostsamma ansträngningar svårligen skulle kunna bibebålla? Den tredje Napoleon har funnit en bättre utväg att få sin vilja fram än den förste. Han betraktar långa kampanjer och blodiga fältslag såsom en-metod, passande för nybegynnare i pe AE