omöjligt att följa med hvardera-vetenskapens utveckling. Det är dessutom en i eller flera länder genom erfarenhet konstaterad sanning. att prester i allmänhet ej äro lyckliga pedagoger. Detta har sin helt naturliga orsak. Presten är van vid stumma åhörare, förfaller äfven inom skolan gerna i predikoton och talar sjelf mycket, hvilket är vida beqvämare än att få barnen att tala, men har i skolan den menliga filjden, att de bli försoffade, tanklösa och ouppmärksamma; ty hvad -så talas, är ofta nog för barnet ett blott munväder, under hvars sus det kan tänka på hvad det behagar. Ehuru det således. är obestridligt, att det länder både till kyrkans och skolans mehn att presten skall lägga hand vid hvardera, finnes dock äfven i Danmark flera andliga, som envist spjerna emot skolans emancipation. Denna går dock sin gång, och öfvertygelsen om dess nödvändighet för en tidsenlig folkbildning skall med hvart år blifvit allmännare äfven der i landet. Ehuru de danska seminarierna ej motsvara den nyare pedagogikens fordringar, äro de dock ojemförligt bättre än de svenska. De hafva 5 å 6 lärare och kursen är 3-årig. Seminaristerna besitta väl en stor mängd kunskaper och stor lärareskicklighet, men de nyare metoderna söker man förgäfves. Folk skolelirarne äro i ekonomiskt afseende bra ställda: de hafva från 500 till 800 riksbanklaler, fritt qvarter och en liten jordlapp till rädgård samt 74 af lönen i pension efter 25 år. Med sådan aflöning för folkskoleläarne och, hvad vigtigare är, med den bildning, Danmarks skollärare få i seminarierna, ir det ej under att folkskolan der står högre in i Sverge.