London, men det skedde under omständigheter, som voro föga egnade att på den platsen bereda förtroende åt våra hypoteksföreningars operationer. Nyligen har en annan förening sökt att lösgöra sig från Hamburg och afslutat ett lån i Berlin, grundadt på det s. k. premie-systemet; men det är ovisst, i hvad mån detta försök kommer att lyckas. Hypoteksföreningarne äro ännu fästade vid Hamburg, och det bankirhus, hvarom komiterade talat, kan nära nog ensidigt bestämma de vilkor, under hvilka det vill lemna sitt biträde. . I början öfvertogos verkligen lånen mot bestämda vilkor, men de på sednare tider afslutade lånekontrakten hafva, ehuru lydande å vissa belopp, i sjelfva verket varit bindande för endast en obetydlig del af den kontraherade summan och i öfrigt icke inneburit något annat än ett åtagande att efter viss kurs, om det kunde ske, sälja obligationerna med rättighet att uppbära provision på det hela, äfven om föreningarne sjelfva eller genom andra kunde afyttra större eller mindre del af sina obligationer. Den, som uppträder såsom långifvare, öfvertager blott för syns skull en obetydlig del och förbinder sig i öfrigt till ingenting annat än att, om kursen å obligationerna är fördelaktig, sälja dem till högre pris än det fastställda, och då behålla öfverskottet jemte provisionen, men i alla fall uppbära provision. Att kreditinrättningar, byggda på så säker grund, som våra hypoteksföreningar, oaktadt alla sina brister, ändock äro, ingå på sådana lånekontrakt, måste verka störande på svenska krediten i utlandet. Då staten i början af år 1858 i utlandet uppträdde såsom lånsökande, kunde man, med hänseende till den tryckta ställning, som då var rådande på den utländska penningemarknaden, icke förvänta nägra särdeles fördelaktiga lånevilkor; men säkert är, att det sätt, hvarpå hypoteksföreningarnes låneoperationer blifvit i utlandet bedrifna, och den låga kurs, hvartill obligationerna för de många olika låneserierna då noterades, jemväl utöfvade ett menligt inflytande på de vilkor staten kunde betinga sig. Den långa kurslistan på svenska papper, som Hamburgertidningarne meddela, måste naturligtvis aflägsna alla, som icke närmare känna förhållandena och veta, att den sammanlagda obligationsskulden icke utgör något afskräckande belopp; och för hvar och en måste den omständigheten, att ett land har så många utländska lån till mindre belopp och icke försöker att ersätta dem med ett större, i och för sig anses såom ett bevis på bristande förmåga att sköta kredien. Lätteligen inses, att ofvan anförda framställning rörande bristerna i nuvarande hypoteksföreningars organisation och operationssätt måste, då den. utgår från en officiel komitå, vara affattad i särdeles försigtiga och afmätta ordalag. Men nekas kan dock icke heller. att i den förekomma flera ganska skarpa och välgrundade anmärkningar, som onekligen förtjena stor uppmärksamhet. Då frågan om hypoteksföreningarnes framtida verksamhet är en allmän, och isynnerhet för fastighetsegarne inom landet ganska vigtig angelägenhet, kunna vi ej underlåta att något närmare, än komiterade gjort, framhålla några af samma föreningars brister. Vi kunna härvid förbigå, att intet samband egt rum föreningarne emellan, att de vid låns upptagande ej blott konkurrerat med, utan äfven motverkat hvarandra, ehuru de flesta hypotekslån, som af dem upptagits, kontraherats med samma bankirhus i Hamburg, som naturligtvis väl vetat att tillgodogöra sig den okloka konkurrensen föreningarne emellan. Men destomera vilja vi fästa oss vid föreningarnes verksamhet, eller rättare sagdt overksamhet, vid den tid då de bort utveckla den största energi. Så länge föreningarne upptogo verkliga lån, som på bestämda tider indrogos, kunde dessa föreningar äfven på bestämda tider utlemna lån till de jordegare, hvilkas lånehandl.ngar voro i komplett skick. Men sedan föreningarne kastade sig in på ett alldeles nytt och dertill ganska vådligt lånesystem, så uppfylla föreningarne icke längre sin bestämmelse. Dej läto nemligen förmå sig att afsluta lånekontrakt, som väl lydde på viss summa, men af hvilken dock långifvaren icke var förbunden att utbetala mer än en viss ringa del, hvilken af honom kontant erlades, dock egentligen såsom en handpenning för att betrygga den honom förbehållna rättigheten, att sälja obligationerna, då sådant lät sig göra, efter viss kurs, hvarvid den mera chimeriske än verklige långifvaren. dessutom betingade sig provision äfven på de obligationer, som föreningarne sjelfva eller genom andra kunde afyttra. Följderna af så illa betänkta åtgöranden ligga ock för öppen dag. Under det att godkända lånehandlingar, motsvarande ett belopp af nära femton och en half millioner rdr,ligga inne hos. föreningarne, men för hvilka hbandlingar icke valuta kunnat lemnas, af brist på medel, återstod oindraget vid förlidet års slut cirka treitiosex och en half millioner rdr å lån. hvilka på ofvan anförda sätt blifvit kontraherade. Det är just till följd deraf att föreningarne kastat sig in på en af konjunkturen helt och hållet beroende obligationsförsäljning, som äfven hypoteksföreningarne måst vidkännas verkningarne af den handelskris, hvilken, ifall föreningarne systematiskt bedrifvit sin verksamhet, icke bort göra dem ringaste olägenhet. Emellertid och till följd af hypoteksföreningsbestyrelsernas omförmälda, i hög grad okloka lånetransaktioner i utlandet, hafva skuldsatta jordegare i stor mängd och i åratal varit och äro fortfarande i saknad af redan bifallna lån, hvilka af brist på penningar icke kunnat utassigneras. Huru olidligt detta förhållande måste vara, huru tryckande penningebristen är, kan man sluta sig. till deraf, att vid en nyligen hållen bolagsstämma med delegarne uti en hypoteksförening yrkades med stor enträgenhet, att till låntagare; skulle, då de så önskade och enär kontanta medel saknades, lån utlemnas i obligationer, med rättighet för låntagarne sjelfva att få förvandla dem i penningar. Och denna framställning gjordes naturligtvis med full vetskap om, att en dylik omsättning af obligationerna icke kunde försiggå utan högst betydlig förlust. för låntagarnel Det är klart att denna framställning afslogs, dock icke af ömhet för de penningebehöfvande, utan i föreningens eget intresse, ty i motsatt fall skulle kursen på obligationerna otvifvelaktigt genast hafva än. ytterligare nedgått. Huru föga hypoteksföreningarnes styrelser gjort sig reda för sitt vigtiga kall, huru blindt de förlitat sig på slentrianens orubbade gång till deras förmån, visar sig ock deraf att, så vidt vi veta, ingen enda förening vidtagit den