sn Me ut fs Jå ent en ee ska valuta med obetydliga förändringar endast omkring nitton millioner rdr rmt. Under år 1853, vid hvars slut metalliska valutan utgjorde nära tjugosju millioner rdr, uppgick detta öfverskott ännu till 6,225,300 dr. Men med år 1854, vid hvars slut metalliska valutan uppgick till nära fyratioen millioner rdr, inträder ett motsatt förhållande, enär under samma år till utlandet utgick nära två millioner rdr mera än hvad som derifrån indrogs. Under år 1855, då metalliska valutan uppsteg till nära femtiotvå millioner rdr, uppkom väl ett öfverskott i indragningarne af 759,602 rdr; men under 1856 utgick till utlandet 2,465,300 rdr, och 1857 — 459,300 rdr mera än hvad under samma år indrogs, hvaremot året 1858 åter lemnade ett öfverskott i indragningarne af 2,833,500 rdr. Häraf visar sig, att ofvan anförda påstående ingalunda är så absolut säkert som man velat göra troligt, utan synes det påtagligt att när bankens silfvervaluta varit stor, har sådant uppkommit af en annan, ändock kraftigare orsak än hypoteksföreningarnes låneindragningar, nemligen den rikliga och åtskilliga år högst lönande exporten. af jordbrukets, bergsoch skogsbrukets produkter. Med undantag af den Skånska föreningen, hafva alla öfriga hypoteksinrättningar bedrifvit en icke obetydlig extra lånerörelse, på det sätt, att, mot säkerhet af inteckningar i fast egenPest or po dom, publika papper och aktier samt borgen foch annan säkerhet, hafva lån på uppsägning eller kortare tid utlemnats. På sådant sätt hade dessa inrättningar vid slutet af 1856 det betydliga beloppet af 9,861,200 rdr utestående, ) och vid slutet af räkenskapsåret 1858 rdr — 4,436,600 rmt. Denna lånerörelse är helt och hållet oförenlig med hypoteksföreningarnes egentliga syftemål. — Visserligen — yttra komiterade — har det icke kunnat undvikas att, när föreningarne på afslutade lån haft att disponera medel till större belopp än som genast kunnat till sökande af amorteringslån utgifvas, det öfverskjutande måst genom annan utlåning göras fruktbärande, men det lärer inträffat (komiterade hade ganska väl kunnat säga: det inträffar ännu i denna stund) att, medan föreningarne haft millioner på sådant sätt utestående, delegare icke fått sina rättmätiga anspråk på arnorteringslån tillfredsställda. Sedan så betydliga belopp en gång blifvit till extra utlåning utgifna, bar det vanligen erfordrats en längre tid för att indrifva dem. Och för att icke låta sökande till sådana lån, för hvilka föreningarne äro inrättade, vänta för länge och göra dem för mycket missnöjda, har det händt, att föreningarne nödgats upptaga antingen nya amorteringslån, innan de äldre blifvit till sina rätta ändamål använda, eller ock tillfälliga lån, hvarvid de måst underkasta sig betungande vilkor och blifvit utsatta för verkningarne af penningekriser, af hvilka hypoteksföreningar, så länge de rätt förvaltas, böra hafva en ganska ringa, om ens någon känning. — Dessa anmärkningar, som komiterade härofvan framställt, skola tvifvelsutan af enhvar gillas. Vi föreställa oss emellertid att det förhållande, som föranledt dessa anmärkningar, skall, sedan det blifvit påpekadt; genom hypoteksföreningsdirektionernas nitiska försorg så fort sig göra låter undanrödjas, desto hellre som den anmärkta extra lånerörelsen bedrifvits till verkligt men för dessa inrättningars egentliga delegare. Bl nästa artikel skola vi redogöra för komiterades förslag till bildande af en centraliserad, för hela riket allmän hypoteksbank. Skulle nu någon, som tilläfventyrs redan tröttnat vid alla de sifferuppgifter, hvilka här: ofvan meddelats, helt enkelt fråga: hvad nytta hafva hypoteksinrättningarne under sin tillvaro uträttat? — så torde svaret böra blifva, att desamma, af den i svensk jord intecknade skuldsumma, hvilken enligt komiterades beräkning utgör cirka tvåhundraåttio millioner rdr, öfvertagit omkring fjerdedelen, hvilken sålunda, ifrån att vara uppsägbar, blifvit ställa på amortering. Sådant är hufvudresultatet af dessa inrättningars verksamhet hittills. Men om än denna verksamhet varit gagnande för de jordegare, som uti inrättningarne vunnit delaktighet, eller rättare sagdt redan erhållit amorteringslån, så torde i alla fall den frågan böra göras, huruvida hypoteksinrättningarnes nuvarande organisationssätt på det hela ta,et är.så ändamålsenligt, att det icke tarfvar förbättring. För att besvara denna, onekligen ganska vigtiga fråga, är det nödvändigt att få utredt, om några brister verkligen vidlåda dessa inrättningar. En dylik utredning hafva komiterade också med stor skicklighet verkställt, och innefattas i följande yttrande: EbDet kan svårligen förnekas, att hypoteksförenin garne mer än en gång skuldsatt landet hos utländningen utöfver det för handen varande behofvet, och vida mer, än som skulle inträffat, derest de varit organiserade efter en sammanhängande plan. Det har icke kunnat undvikas, atten förening indragit utländskt lån, under det att en annan ännu icke kunnat på föreskrifvet. sätt använda ett redan indraget. Om från början enhet i afseende på upplåning egt rum och de för samtliga föreningarne erforderliga -kapitaler kunbat i mån af behof tillhandahållas, så skulle de kapitaler, som för föreningarnes räkning måst tagas från utlandet, icke vid något tillfälle behöft särdeles öfverstiga det verkliga behofvet. Föreningarne skulle ock derigenom haft den fördel, att de upplånta summorna erhållits för billigare ränta och på i öfrigt förmånligare vilkor än nu varit fallet, evär en för alla föreningarnes räkning uppträdande anstalt otvifvelaktigt skulle haft större kredit, än de särskilda föreningarne hvar för sig egt, samt all skadlig täflan mellan dessa sednare, för att åtkomma erforderliga kapital, kunnat undvikas. Att en sådan täflan emellan de särskilda hypoteksföreningarne icke varit utan ett ganska märkligt inflytande på lånevilkoren är lätt att ådagalägga. Hvad nu först angår de inom landet upptagna lån, så behöfver man blott jemföra de vilkor, som skånska förenirgen under sin första tillvaro kunnat betinga sig vid låns upptagande, med de vilkor hypoteksföreningarne på sednare tider, sedan deras antal tillväxt, måst underkasta sig för att i sin rörelse upptaga någon del af de inom landet befintliga kapitaler. Det är bekant, att skånska hypoteksföreningen länge kunde till pari försälja obligationer, löpande dä RA TR AR