DFN RE EN äre je En Majdag under Italiens strålande, hänförande himmel har en trollkraft, som vi nordens barn icke kunna fatta och blott då och då ana i våra drömmar. Jorden ler och prålar i den brokigaste fägring, solens öga blickar på de förtjusta inbyggarne, fullt af eldig, förtärande trånad, och hela luften andas balsamdoft. Hjertat i menniskobröstet uppblomstrar skönare i denna herrlighet och fröjdas och clöder, såsom allt rundtomkring, och hvarje menniskoöga blickar så brännande och trånande som solens öga. Ett kallt, lefnadstrött ansigte synes der lika sällan som isblomman. Desto mera öfverraskande var derföre före-. teelsen af en gosse, som en Majdag år 1793 satt ensam vid bafsstranden, och med ryggen vänd till den vackra staden Genua, som lik en lycksaligt strålande brud hvilar vid det stolta hafvets bröst, stirrade bän öfver den blixtrande, oöfverskådliga vattenytan. Detvar ett barn af omkring tio års ålder, af späd estalt, med ett fint men blekt ansigte, mör! får, dunkla ögonbryn och de underbaraste, svartaste ögon i verlden. Uttrycket i dessa ögon var nästan hemskt genom dess hastiga skiftningar; än blixtrande, eldigt, triumferande och stolt, än bedröfvadt och djupt sörjande. En klar, ljuf barnaröst afbröt den unge drömmarens dystra begrundande: en förtjusande liten flicka kom framspringande och kastade sig till hans bröst med utropet: ?Stygge Nicolo, hvar har du varit hela eftermiddagen? Hur har jag icke sökt dig öfverallt!? och dervid kysste hon honom eldigt, betraktade honom lifligt med de stora, bruna ögonen och utströdde slutligen ur sitt lilla korta förkläde en mängd blommor framför honom: vilda törnrosor, myrtenqvistar och pomeransblommor: Nicolo omfamnade den lilla jollrerskan, log nästan gladt, smekte hennes svarta, vilda lockar och sade sakta: Jag har undsluppit min fader, Gianettal Jag ville drömma en smula och vara lycklig här vid den sköna, klara vattenspegelr; du känner ju denna din lekkamrats älsklingsplats!? I stället för svar började Gianetta ifrigt banna sin unge väns stygge fader. Han unnar dig ingen hvila, hvarken natt eller dag?, pladdrade hon; han störtar dig i en förtidig graf. Din Nicolo är icke stark och kraftfull, säger alltid min moder; hans välsignade violin tär på hans själ. och hans fader förstör hans kropp. Ganska säkert har bon rätt! slöt Gianetta bedröfvad. — ?Tro icke det!? svarade Nicolo allvarsamt; jag dör icke; jag kan icke dö, jag måste ju blifva en stor man; och svag är jag ingalunda; se här!? Och dervid reste han sig upp, hans figur tycktes växa, hans ögon brunno af den vildaste eld, ett sällsamt leenderyckte omkring munnen, och plötsligt lyfte han Gianetta från marken samt höll henne med kraftiga armar öfver vattenytan vid hans fötter. Den lilla flickan bleknade ej, hon suckade blott sakta, då Nicolo åter nedsläppte henne på jorden, och utan att säga ett enda ord beträktade hoa honom blott med en skygg sidoblick. Snart återvann hon dock fullkomligt sitt behagfulla, okonstlade väsende, pratade, sjöng, och Nicolo lät henne tålmodigt berätta sig om alla hennes tusende barnsliga planer, om hennes blommor och skrattdufvor; och försjönk han någon gång under hennes ljufva joller i dystra tankar, så väckte honom en barnslig kyss eller en Jiten smekning af Gianettas små händer åter; dervid strålade och glödde hon och var obeskrifligt ölsklig, Så sutto de bredvid hvarandra på stranden; öfver dem hvälfde sig den djupblåa himlen; på bådas små ungdomliga hufvuden glänste solsken, men gossens panna var allvarlig och sorgsen, flickans ansigte deremot likt våren. Sednare, då det började att skymma, gingo de hem arm i arm, vandrande genom många breda gator, tills de slutligen veko af på en Kten sidogata, vid hvars slut stodo två hus, tätt beväxta med vinträd. I det ena bodde Gianetta; Nicolo midt emot. En hård, sträng faders bistra ansigte väntade gossen, men Gianettas moder stod oroligt lyssnande vid sin dörr och kysste ömt sin vilda lilla flicka. Barnen sade hvarandra god natt!s och skildes. Då Nicolo med en djup suck inträdde i sin. ensliga, lilla kammare, öppnade han hastigt det låga fönstret, för att låta den öfvermåttan herrliga nattluften inströmma, tog ur en liten låda, snarlik en likkista, en gammal violin, betraktade den med en blick af den mest passionerade ömhet och började att fantisera. De rena, sällsamt gripande tonerna drogo uti den tysta natten, eller böljade och sväfvade upp och ned i den trånga kammaren, så att väggarne tycktes darra och bäfva af de mäktiga ljuden. . Men knappt hade den första tonen uppdykat, då en ovanligt. stor, präktigt tecknad korsspindel smög sig in I rummet genom det täta löfvet af vinträden vid fönstret. Välkommen , lilla silfverkors! sade Nicolo sakta och lade sin hand på fönsterkarmen; spindeln lopp hastigt fram, och gossen satte den; på snäckan. af sin violin, der den höll: sig fast med sina små fötter och förblef stel och orörlig, lyssnande till det baf af toner, som utån uppehåll störtade öfver honom. Gossen spelte tills armen tröttnade, ögonlocken började att sänka sig, och morgonen, höljd i rosenslöja, tittade in irummet. Då lade: han ned sin kära violin, spindeln lifvades åter och smög sig, liksom ville den tacka, in i Nicolos bleka hand, hvilken bar honom till fönstret, hvarest den hastigt försvann mellan vinbladen. Gossen följde den länge med ögonen; en känsla af tröstlös ensamhet kom öfver honom, en känsla, som öfvermannade honom hvarje natt, då silfverspindeln, denna hans mörka barndomväns åhörare och sällskapare, hade skyndat från honom. Nicolo var med innerlig kärlek fästad vid denna lilla trogna varelse; den första tonen från hans violin lockade honom fram, och först när den sista tonen förklingade, vaknad EN ne ah ön per ng Brr gr BR beg Pre AS Ty