en flyktig blick synes jemvigten vara stadgad, men se vi noga till, är det icke så, och kan ej vara så. Om ett hinder minskas, en förstörelse mildras eller uppskjutes, skall verkan deraf omedelbart gilva sig tillkänna. De tämda djurens, de odlade växternas historia visar oss, att något ringa anlag hos ett individ, af menniskan uppfattadt såsom för henne fördelaktigt, genom sorgfälligt urval. under generationernas följder kan stegras, och att på detta sätt de mest skiljaktiga varieteter uppstått. Kan det betviflas, att, i den fria naturen, andra variationer i något organ eller någon instinkt, på något vis nyttiga för organismen sjelf, skola förekomma under loppet af tusentals generationer? Om sådana förekomma, kan det betviflas, att, då många flera individer födas än som möjligen kunna lefva, och derföre, vid någon ålder, någon årstid. en strid för lifvet måste uppstå, de, som bafva någon fördel, om än aldrig så ringa, öfver de andra, skola hafva bästa utsigten att lefva och fortplanta sig? Eller att, om sådana varieteter uppkomma, som i minsta grad äro underlägsna, de skola gå under, strängt förstöras? Detta är urvalets lag i naturen, som behåller de gynnsamma vafiationerna, förkastar de ofördelaktiga, som låter de svaga gå under, och de kraftfulla, de friska, de lyckliga lefva och förökas. Men ett grand i starkare utbildning af ett organ, en skiftning i färgen till mer förvillande likhet med det föremål, som tjenar till en gömma, kan här vara afgörande, ett obetydligt drag i fogelhannens fjäderdrägt, som vinner tycke — vi veta att ett sådant spelar en roll hos foglarna — leder till. seger och återkommer just derföre i en följande generation, och bvarje af dessa öfverlägsnia egenskaper — deras mångfald är för oss ofattlig som i någon af de så ytterst sammansatta relationerna mellan organiska väsen, hos någon varietet, framstår i något högre fullkomlighet, skall ärfvas öch åter ärfvas i generationernas följder och tillika stegras. Iy under fortgående modifikationer af en arts descendenter, under allas ouppbörliga sträfvan att tilltaga i antal, ju mera skiljaktigt utbils dade, i byggnad och instinkt, afkomlingarnea blifva, desto flera af de oupptagna punkterna i det. stora samhället kunna de göra sig till godo, ty fleraorganismer kunna ju lefva tillsammans på samma rymd, i den mån de skilja sig från hvarandra i behof och i medlen att tillfredsställa dessa. Så måste naturens, urval, under striden för tillvaron, å ena sidan föra fill-undergång, å den andra till karakterernas divergens.. Deremellan ligga otaliga möjligheter:z Olika former skola hafva utdött efter hög olika tider, föränderligheten måste hafva varit i högsta grad ojemn, och geologiska rubbningar otaliga gånger, på olika ställen, jemkat variationernas riktningar. Herrskande arter af stora! grupper skola hafva sträfvat att blifva ännu större och ännu mera divergenta, Jmedan deremot mången enslig, uråldrig form skall qvarstå föga förändrad till våra dagar. på samma: gång.som ättlingarne af en af dess fordna varieteter också kommit ända till oss. men så förvandlade, att vi kalla dem för skilda slägten. Det inses genast, att från denna åsigt får ordet slägtskap, så ofta begagnadt för att uttrycka graden af likhet mellan organismerna, en egentlig, i stället för en bildlig bemärkelse: Systemet blir genealogi. Det är ju också ev underbar sak, — af vana finna vi den mindre så — att alla djur och alla växter, från alla rum och alla tider, äro beslägtade med hvarandra, den ena gruppen underordnad den andra, i olika grader, från varietet till art. till slägte, familj och klass. De olika grupperna samlas, som Fries har anmärkt, likt satelliter kring vissa-punkter, grupper af desso kring andra o. 8. v.—Från föreställninger ov arternas specifika ursprunglighet och bestöndighet faller intet ljus öfver detta förbållande. Af alla de talrika inkast, denna teori måste bemöta, är intet vigtigare än det, som kommer från geologien, vetenskapen om hvad som händt i naturen. Om, genom naturens urval, o former dött bort, som varit föreningsl: mellan de skilda arterna, så borde hva steningslörande lager vara fyldt af öfvergångsformer. Men detta ör ingalunda fallet; tvärtom, högst egendomliga organisationstyper visa sig der alldeles plötsligt, utan förmedling, och oförberedd uppträder den äldsta kända faunan i siluriska lagren. Svaret är lätt att förutse. Geologiens urkunder, de försteningsförande lagren, äro oändligt myc ket mera ofullständiga än man i allmänhet tror, och våra rikaste samlingar, alla tillsam; mans, att räkna som ett intet jemförda med de otaliga generationer af otaliga arter, som visserligen funnits. Då vi sakna hela följderna, kunna vi omöjligt igenkänna öfvergångsformer såsom sådana. De flesta formar; tionerna hafva dessutom varit intermittenta i sin aflagring, deras bildningstider, som det vill synas, kortare än arternas tillvaro. Del. äro skilda, af ofantliga tomma, mellavtider, ty försteningsförande formationer, mäktiga nog att motstå framtida. förstörelse, kunna afsät-). tas endast der, hvarest sedimentet faller: pål. em sjunkande botten, um de dermed vex-) lande perioderna af upplyftning eller stadga skall urkunden hafva intet att. säga, men just under dessa tider skall. vanabiliteten sannolikt F hafva varitistark bland -lifvets. former, medan sjunkandets perioder derjemte hafva varit för: störelsens. Och likväl) ofullständiga som geologiens urknoder äro, ådagalägga de, att förändringen skett gradvis; ty försteningarne från närmast på hvarandra följande formationer äro altid närmäre beslägtade med hvarandra än de. från långt åtskilda bildningar. Sådan är, i dess: allmännaste drag, Dare-1: wins teori om arternas uppkomst genom na1. turens urval under jorganismernas strid för sm tillvaro. Det ligger utan tvifvel storhet i denna tanke, att lifvet med alla dess kraf1 tat NERNPINROGl YEAR SEI Ci NG LIG BOMAN