ee pjunkiga svårmodighet? Det fanns icke en skugga vid horizonten, icke ett moln öfver hans hufvud. Himlen var blå och klar. En lätt vind skakade sakta björkarnes grenar. Foglarne qvittrade och sjöngo i trädtopparne. Hela naturen log omkring honom. Hvarföre satt han då med lutad panna och tankfullt sinne, utan att beundra sina nya hästar, hvilkas lifliga fart nyss hade glädt honom, och hvarföre svarade han icke Timotheus, som då och då sökte inleda ett samtal med honom? Vid ankomsten till sitt hem lät han uppkalla Conrad till sig, men återtog sedan denna befallning och drog sig. undan i enslighet till sitt rum och-rökte, den ena pipan efter den andra, hvarunder han med en ångmaskins våldsamhet utblåste tjocka rökmoln omkring sig. Han befann sig uti en så upprörd sinnesstämning, att, om någon i detta ögonblick hade frågat honom hvad han tänkte på, han skulle hafva fått svårt att redogöra för sina förvirrade tankar. Småningom skulle han dock erkänt att han såg framför sig borgmästarens korpulenta figur, hans döttrars sjukliga ansigten och det sluga och fintliga uttrycket i Elisabeths anletsdrag, ty dessa bilder förföljde och anfäktade honom. Slutligen förbleknade dessa för den friska och behagfulla bilden af Pauline, och Petter insomnade, med tanken å den vackra unga flickan med sin luftiga musslinskläd ing och sina hvita axlar. Om sömnen och drömmarne berodde af vå! egen vilja, huru många fattiga stackare skullt då icke med glädje sofva oupphörligt, för at i drömmen ega de skatter, efter hvilka de fika! Huru många äregiriga menniskor, hvilke blifvit bedragna uti sina sträfvanden, skull icke likaså lugna sig öfver sina svikna för: hoppningar! Huru många, af fruktan och tvif vel plågade älskare skulle icke förlänga der -yckliga dröm, som visade dem deras önsk