växa upp omkring sig. I det hon med sockersöt röst framställde för honom taflan af en sådan lycka, fästade hon på honom uttrycksfulla blickar, och då vände sig Demetrius alltid till Pauline; men denna var känslolös för hans uppmärksamhet, eller ock rönte hon endast oangenäma intryck deraf och kunde aldrig föreställa sig ett lyckligt giftermål i sammanhang med skolmästarens bild. Den dag, som nyss förflutit, hade hos henne uppväckt helt andra känslor. Hon fann nöje uti att i tankarne återse ryttmästarens bronsfärgade ansigte med de långa svarta mustascherna. Med synnerlig förkärlek påminde hon sig honom sådan hon sett honom i TM ögonblick då han uppsteg efter sitt fall. Nej, sade hon, jag kan icke betrakta honom såsom en vanlig man. För mig är han en räddare, hvilken min goda engel sändt mig; han är en af försynen utsedd varelse, förutan hvilken jag skulle hafva stannat qvar landsvägen, sönderslagen, krossad, ja kanända död. Det är honom jag har att tacka för att jag ännu lefver och för att jag ännu känrer mitt hjerta slå. Medan hon öfverlemnade sig åt dessabetraktelser, uppslog Pauline midt i mörka natten med hänryckning sma ögon och en djup suck undslapp hennes läppar. Hur är det med dig? sade hennes kusin. som låg tillsammans med henne. ÄT du sjuk ? 4 Nej, svarade den unga flickan, i det hon ånyo drog en djup suck. Och nya bilder, ännu lifligare, ännu ljufare än de första, uppstego i hennes själ. Ryttmästaren förekom benne redan såsom hennes trolofvade, såsom hennes man. Vid denna tanke gick en rysning igenom henne, en oförklarlig rysning, som dock icke tycktes hen