beloppet, så att det inom 16 år vore amorteradt; dock borde, sedan den vid berörda tidpunkt rådandeallmänna penningeförlägenheten upphört lånen förvandlas till stående. Alla kassorna skulle gemensamt erbålla diskonteringsrätt i riksbanken till ett belopp af 1,600,000 rdr bko, mot solidarisk ansvarighet, samt erlägga 2 proc. å den diskonterade summan, hvarjemte enskildas penningeinsättningar skulle på tre månaders betalningstid förräntas mot 3 procent, eller å VV, års uppsägning mot 5 procents ränta. tt särskildt utskott, som vid samma riksdag tillsattes för att utreda orsak rna till och uppgifva botemedlen för den rådande förlägenheten i allnänne rörelsen, tillstyrkte visserligen inrättande af ett lånekontor för fastigheter, men ständerna lätorbero vid det vid riksdagen förut fattade beslutet, att riksbanken åter skulle öppnas för fastishetsbelåning. Vid riksdagarne 1818, 1823 och 1829 föranledde frågan om underlättande af fastighetsegarnes penningeförlägenhet vidlyftiga öfverläggningar och vexlande beslut, hvilka, då dessa skärskådas, innebära ett slående bevis på huru långsamt sunda finansiella grundsatser hos oss utvecklas och lyckas göra sig gällande. Vid tiden för sistnämnde riksdag hade likvisst statens finanser så förbättrats, att K. M. i afgifven proposition icke tvekade töreslå, att den allmänna krediten borde anlitas för att understödja de jordegare, som behöfde omsätta äldre skuldförbindelser och voro i tillfälle att lemna tillräckliga säkerheter. K. M. föreslog derföre att utgifva obligationer, dem statens finansiella ställning borde lätteligen göra användbara på förmånliga vilkor, särdeles om rikets ständer till nämnde oblig tioners amortering anvisade något bidrag af disponibla tillgångar. Den uppoch utlåningsanstalt, som för sådant ändamål skulle inrättas, borde dock icke med banken förenas, utan hellre åt riksgäldskontoret uppdragas. De förbindelser, staten komme att utgifva, skulle grundas på goda inteckningar i landtegendomar; räntan, som fastighetsegarne förbundo sig erlägga, skulle betäcka den, som staten å sina förbindelser fick vidkännas, och den årliga kapitalafbetalningen skulle användas till successivt återköp af obligationerna. Statsutskottet föreslog och rikets ständer biföllo att ett lån för statens räkning af högst 2 millioner rår silfverspecie skulle upptagas, i ändamål att anvisas till lån mot inteckning i jordegendom å landet och i städerna; verktälligheten af denna lånerörelse skulle åt riksgäldskontoret uppdragas. K. M:ts sanktion härå, jemte öfriga af ständerna uppgjorda vilkor, .hvaribland det onekligen är det märkligaste, att lägsta lånebeloppet bestämdes till 200 rdr bko, lemnades den 21 Maj 1830; men verkställigheten häraf, som tillkom rikasgäldskontoret, uteblef, hvadan ock statsutskottet vid 1834-—1835 årens riksdag strängt apostroferade fullmäktige härför. Emellertid inträffade snart en omkastning i åsigter hos rikets ständer; de fruktade nu, att det af föregående ständer beslutade lånet skulle blifva för dyrt för låntagarne och således ej af dem anlilitas, samt -riksgäldskontoret ådragas förlust på låneoperationen; och tvifvel uppstod dessutom, huruvida statens skuldsättning utrikes, till förmån för enskilda, i allmänhet vore nyttig, utan fasthellre skadlig, och endast böra ifrågakomma, då ett större ondt derigenom kan undvikas) — och följden häraf blef, att det vid föregående riksdag fattade beslutet om lånets upptagande kullkastades, hvarom skriftlig anmälan ho K. M. gjordes. I anledning af berörde aomälan aflät K. M:t inom kort tid ny framställning till rikets ständer, hvaruti förklarades, att K. M:t icke kunde godkänna de af ständerna anförda skälen, enär de stridde mot de åsigter, som vid 1830 års riksdag föranledde beslutet om ett låns upptagande till förmån för fastighbetsegare. Räntefoten, i allmänhet sex procent, drabbade isynnerhet tungt mängden af jordbrukare, som, blottställda för missväxter och flera slags förluster, borde ega förhoppning stt genom de begge statsmakternas medverkan utvägar måste för dem öppnas att medelst årlig betalning under viss tidrymd amortera sin skuld, och genom en sådan, af klokheten föreskrifven åtgärd betrygga jordbruarens sjelfständighet och välstånd. Inkonseqvensen uti de begge riksdagsbesluten frambölls, yrkande gjordes att det först fattade beslutet skulle verkställas, och erinran lemnades äfven derom, att hypoteksföreningar redan bildats (nemligen en i Skåne, en i Elfsborgs län), hvilka beredde större enkelhet och säserhet för den upplånade summans användande. Nyssnämnde föreningar hade, då de hos K. M:t begärt fastställelse å de af dem särskildt upprättade reglementena, jemväl gjort underd. ansökan om K. M:ts medverkan till beredande af understöd från statens sida för dessa föreningar. Vidare anfördes, att K. M:t, som uppskjutit fastställelsen af nämnde föreni: gars reglementen, ville fästa ständernas uppmärksamhet på nyttan och angelägenbeten att befrämja dylika föreningar i allmänhet, och framhöll behofvet af att ständerna fullföljde sitt vid förra riksdagen fattade och af K. M:t gillade beslut om upptagande af ett lån å 2 millioner rdr specie till förmån för fastighetsegarne. samt föreslog att ett sådant lån endast borde användas till biträde åt hypoteksföreningar, dock med vilkor, att ingen förlust för staten skulle genom detta lån uppkomma, att de föreningar, som af lånet ville begagna sig. skulle prestera fullkomlig, säkerhet derför, samt förbinda sig, att på bestämda tider amortera erhållna lånebidrag med 6 procent af ursprungliga lånebeloppet, hvaraf 4 proc:t såsom ränta och 2 proc:t s som kapitalafbetalning.