den utvecklingstråd, som nu snart har genomgått två menniskoåldrar. Det gagnarickel längre att tillsluta ögonen för denna sanning. — Fakta tala med ewt språk, som icke medgifver något missförstånd. Ty de beslut, till hvilka gårdagsnattens förhandlingar inom Sver4 ges ständer ledde, gå ut på intet mindre än följande: 1) En förklaring, att den svenskak nationalrepresentationen anser sig berättigad att intervenera i frågor angående vår inre konstitutionella rätt — att icke Norge och dess statsmakter, utan Sverge råder öfver vår grundlag; 2) en högtidlig förklaring, att den jemnbördighet och ömsesidiga likhet mellan rikena, som är helgad genom besvurna traktater och har ett halft århundrades häfd, innehåller en förnärmelse mot Sverges nationalära, — att Sverge har historiskt och juridiskt anspråk på ett, afgjordt principat inom unionen; 3) ett anspråk att på dena grundval skall underhandlas om revision af unionsakterna, samt att denna revision särskiidt skall riktas mot de punkter i unionen, i hvilka Norges likberättigande med största konseqvens är genomfördt (interimsregeringen, konungavalet, valet af förmyndareregering och så vidare). Med tålamod. och i lugn besinning har norska folket varit vittne till de kränkande förhandlingar, som föregått dessa beslut; man har hoppats, att vår rättvisa sak, undvikandet af all utmaning från vår sida och de kraftiga försvarare af Norges rättigheter, som under förhandlingarnes gång uppstodo inomi sjelfva det svenska folket, och för hvilka vi icke kunna nog uttrycka vår tacksamhet, slutligen skulle vinna öfverhand öfver upphetsningen och återföra till sans. Med den värdighet och det lugn, som medvetandet om en rättvis sak gifver, skall också norska allmänheten mottaga underrättelsen, att detta hopp slagit fel, men tillika med de tankar och den föresatsernas bestämdhet, som följa deraf, att Sverges ständer icke lätteligen hafva i sin makt att tillfoga Norge djupare förnärmelser än som nu skett. Vi skola bemöda oss att icke vara någon ovärdig tolk af denna sinnesstämning, och dertill tro vi det hörer, att vi på den punkt frågan för närvarande befinner sig, återhålla de yttringar af tanke och känsla, till hvilka frågan gifver så riklig anledning. Så mycket må blott vara sagdt för det närvarande, att Sverges ständer genom dessa beslut ådragit sig inför samtid och efterverld, inför historiens domstol och inför den Gud, som råder öfver nationernas öden, ett ansvar, för hvilket mäktigare folk än Sverges bäfvat tillbaka, och som väl den ögonblickliga uppbrusningens mod, men intet folk med sanningens och rättfärdighetens ljus för ögonen vågar påtaga sig att bära, Ännu står en väg öppen — väl icke till ögonblieklig och fullständig försoning (ty fastän ett folks handlingar kunna vara dagens och ögonblickets, så är det likväl icke så med handlingarnes frukter och följder), men att förekomma den spänning, som ofelbarligen skall uppkorama i fall riksdagens vilja följes. Denna väg står nu i vår konungs makt att välja. Vi förstå fullkomligt att uppskatta de svårigheter, hvaraf vår upphöjde drott i detta ögonblick är omgifven, och stode det i Norges makt att lätta dem för honum, så skulle det för visso ske. Men lotten är kastad på ett sådant sätt, att Norge kan ingenting efterskänka, utan att uppgifva sig sjelf. Och det förekommer oss såsom hade saken nu kommit till den punkt, der det för H. M:t blott är val emellan: att antingen på bestämdt sätt och i kraft af sin höga ställning såsom unionens herre och öfverhufvud afvisa den orättmätiga inblandning i hans arfrike Norges rättigheter, som från de svenska ständernas sida är fordrad, och derigenom åtminstone vinna utsigten till en försening cch till att vidare bygga på den nu befintliga grundvaleny eller att genom eftergift åt det större folkets fordringar öppna en era för unionen, som skall skaka hans odödlige stamfaders stora verk i dess grundvalar. Man kan måbända härvid tänka sig modifikatiorer och olika former vid detta val, men viförmena att saken i sitt innersta väsen står på detta sätt. Om H. M:t nu sanktionerar ståthållarebeslutet, så skall Norges folk. deruti se en sår dan upprättelse för de kränkningar, som blifvit det tillfogade, att det skal vara villigt att ingå på den af Sverge äskade revision och derunder visa all den foglighet och eftergifvenhet, som är förenlig. med dess ära och säkerhet såsom sjelfständig nation. Nekas deremot sanktionen, så att derige nom, om än under de starkaste reservationer. Sverges ständers anspråk godkännas, så skall: det norska folket känna sig så djupt såradt i sina heligaste känslor och dyrbaraste rät-4 tigheter, att allt frivilligt tillmötesgående ä otänkbart, och unionens utveckling skall afstanna för generationer. Vi skulle då anse ett ingående på den äskade revisionen från norsk sida så omöjligt, att vi våga förutsäga. att det uti detta land icke skulle finnas en man mid offentlig karakter (ja till och med absolut ingen man), som vore villig att inträda i en nämnd för detta ändamål. ERChristiania-Posten yttrar, efter att ha omtalat beslutet: E EEfter yttrandena i en del svenska tidningar och de enskilda underrättelser, man häri staden erhållit angående sinnesstämningen i Stockholm, var denna utgång egentligen icke : oväntad för oss. Vi beklaga den, icke för Norges, utan för Sverges skull. Det är ett stort politiskt. felsteg, Likt alla dylika skall det drabba dem, som begått det, men icke dem. mot hvilka det är riktadt. Visäga detts utan den ringaste bitterhet; vi, å vår sida, ha ej begått något fel och känna oss fullkomligt trygga, både i kraft häraf och i kralt af vå; saks rättvisa. Om vi vågade tro att våra ord a Rv ok LA Ollila VT hole