gan nu vore så utredd, att intet dervid kunde tilläggas. Han ville blott med hänseende till den föreslagna revisionen åberopa, hvad han förut yttrat, huru han ansåge norrmännens ständigt växande anspråk obilliga, samt en revision sålunda vara af behofvet påkallad, och hoppades han att derigenom de anledningor till missämja, som uppstått, skulle för framtiden förekommas. Detta allt oaktadt kunde han dock ej gilla hvad som i tredje punkten blifvit anfördt om ståthållarefrågan, ty han vore ej öfvertygad om, att detta stadgande i Norges Grundlov vore af unionell beskaffenhet. Det är visserligen sannt, att stadgandet derom tillkommit på grund af föreningen med Sverge, men då det ej finnes upptaget i riksakten och dessutom endast rörer Norges inre styrelse och förvaltning, samt rättigheten ati dertill utnämna en svensk endast vore ett Norges konung medgifvet prerogativ, att kunna till ståthål lare antingen nämna en svensk eller norsk man, så ansåg talaren det icke vara ständerna värdigt att i denna fråga vilja inblanda sig. Storthingets beslut att afskaffa detta embete går ej heller ut på annat, än att förändra detsamma till ett statsministersembete, hvilket anses mera öfverensstämma med behofvet och tidens kraf. Detta embete är dessutom af den beskaffenhet, att dess borttagande hvarken tillskyndar oss någon skada, ej heller dess bibehållande någon fördel. Kunde Sverges ständer ega i sin makt att förhindra Norges Storthing, att med konungens medgifvande borttaga denna paragraf ur sin grundlag, skulle man sannolikt med samma rätt kunna förhindra norrmännen att förändra öfriga stadganden i deras grundlag, och Norge skulle då ej kunna betraktas som en fri och sjelfständig siat. Sådan vore dock icke, andemeningen af fördraget med Norge. Huru sårande för nationalkänslan måste det icke dessutom vara, om norrmännen, såsom talaren trodde, verkligen äro berättigade att i detta ämne besluta, men ständerna likväl vilja påstå, att de ej ega göra det utan svenska regeringsmaktens samtycke! Talaren hade visserligen uttalat den åsigt, att vissa anspråk från norsk sida syntes honom obilliga, men fann dock det vara föga värdigt Sverges folk, att såsom repressalier påyrka något som måste anses kränkande för Norge och icke är grundadt på rättvisa och billighet. Talaren hade hört framkastas den mening att, om ifrågavarande beslut sanktionerades, norrmännen sedermera ej skulle ingå på någon revision af föreningsfördraget. Talarens öfvertygelse var dock alldeles motsatt, och han trodde, att om man uti denna för norrmännen ömtåliga fråga visade, att man ej hyser någon önskan att inkräkta på deras frihet, skulle detta blifva för dem den kraftigaste väckelse att gå våra billiga önskningar till mötes samt med förtroende för våra goda afsigter omfatta den önskade revisionen samt derigenom bidraga till det afsedda målet, nordens styrka och endrägt; biföll betänkandets första punkt, men yrkade att den tredje punkten måtte läggas till handlingarne. Hr Wistelius understödde fraimställningen om en revision af unionsfördraget, men ogillade de af utskottet förebragta motiver, Han kunde icke fatta huru man med-någon rimlighet kunde förvänta, att norrmännen skulle ens inlåta sig på några förhandlingar om en sådan revision, ifall man från den ena sidan framträdde med ett program, uti hvilket man förklarar sig vilja återkalla de högtidliga öfverenskommelser om båda -rikenas likställighet och fulla sjelfständighet, hvilka tillförene blifvit träffade. — Utskottets framställning, med anledning af hr Dalmans niction, yrkade talaren måtte läggas till hand-: lingarne såsom helt och hållet obehörig, saknande rättsgrund att stödja sig uppå, då för densamma icke kunde åberopas något enda i Sverge officielt kändt stadgande, samt i praktiskt hänseende endast egnad att motverka och omöjliggöra hvarje närmande de båda folken emellan. Å 4 l Hr Thollander erinrade, att hr Hjerta yttrat, att Å. det icke vore sannt hvad utskottet påstått, att ingen å, norsk man kan dragas inför svensk domstol Vorej, förbrytelsen sådan, att den föranledde häktning, då; förhölle det sig visserligen så som hr Hjerta sagt, att en norrman lika litet som någon annan kan un ; dandraga sig att svara inför svensk domstol. Men; det gifves mångahanda förbrytelser, som ej föran-, ! I Il f I Lö t leda häktning, och om sådana begås t. ex. af gräns: boer, så söker man förgäfves att få förbrytaren inför svensk domstol. Man kan visserligen stämma honom, men han skall ej infinna sig. Såsom do: mare i en gränsort mot Norge, hade talaren varit i tillfälla att vinna erfarenhet härom. Talaren tillkänvagaf sig instämma i utskottets betänkande i dess helbet, men ville ej upptaga ståndets tid med några vidare bevisningar rörande 3:dje punkten, dål, han fann, huru fåfängt detta var, då ingen af denÅe motsatta åsigten ens kunnat öfvertygas genom hr, Björeks sakrika och värdefulla anförande, Ansägs det vara genom utskottets bindande bevisning åda-J: galadt, att Grundloven innehåller bestämmelser, som I ej utan förnärmande af Sverges -rätt kunna ändras . eller upphäfvas, och talaren förvånades öfver att ; man deremot kunde göra några invändningar. i Talaren öfvergick derpå till den frågan, huruvida ; eftergift i detta fall skulle kunna gagna eller skada j; den ifrågasatta revisionen, och förklarade i afseende lf härå sin öfvertygelse vara, att ej mycken bereavil-Ålighet vore att från norrmännens sida hoppas, antin-J; gen ståthållareembetet bibehölles eller afskaffades,. men då ståthållareembetets afskaffande af norrmän-, nen betraktas såsom en för dem vigtig angelägenhet, I. så kunde de dock möjligen låta förmå sig till någon, beredvillighet, om man uppskjöte denna frågas afgörande Kunde ej biträda hr Hjertas motivering, ty l, man komme genom densamma ej till det slut som å. utskottet kommit. . Allt hvad utskottet anfört beS höfde icke derföre infiyta i ständernasjskrifvelse till t EK. M:t. Talaren biföll både törsta och tredje punkterna af betänkandet. : a S s s r t d I g k Vv S L a I ä l Ej n d d s e d s D d a f r i manska motionen. 8 Rinman F. förklarade, att Sverge och orge hade så många vigtiga och gemensamma intressen, att han önkade det unionen mellan de båda länderna måtte blifva å stark som möjligt, hvarigenom våra inre förhållande och vår yttre politik skulle vinna nödig styrka och enhet. 1 händelse af en strid med vår östra granne var det framför all nödigt att hafva Norge såsom en trogen och pålitlig bundsförvandt. Talaren ville ej förtänka norrmännen, att de vore ömtåliga om sin unga frihet, då skäl verkligen sedermera uppstodo till misstroende, hvilka ej funnos vid unionens ingående. De hade dervid och allt framgent lyckats i sina bemödanden att så mycket, som möjligt, stärka och gifva stadga åt sin sjelfständig net, och hade de nu i sina anspråk kanske gått längre än de bort. En revision afföreningsfördraget vore derföre nödig och önskvärd hufvudsakligen för ordnande af det gemensamma försvaret, ty att vänt på hjelp från Nörgeg sida, såspm försvarsväsendet vu är ordnadt, kunde blifva en lång väntan; dess utom funnes åtskilliga andra förhållanden, som syntes påfordra en sådan revision. Men vid framställningen härom till K. M. ansåg talaren, att repre sentationen ej borde uppträda såsom någon rådgif vare, genom att ingå i uppräknande a: några speci ella frågor, Talaren ansåg det vara tillräcklig an edaing för K. M. att vidtaga en sådan revision ie delar, som påkallade uppmärksamhet, om rikets ständer derom i önskningsväg gjorde framställning, ich hyste talaren det bestämda förtroende till re eringen, att den skulle iakttaga hvad som vore öf verstämmandemed svenska folkets värdighet och ra. Hr Rinman biföll på Esädana Tgrunder 1:st: muckten om en revision, men yrkade afslag å Dal Då jag uti den utomordentliga ifve Jå Tr ca av CIRA o Hr Bagor.