dras fördel, och det som vore det ena wUll skada, skadade afven det andra. Tal. yrkade att ståndet skulle bifalla utskottets hemställan i 1:sta punkten, utan att godkänna motiverna, samt att i beslutet om revisionen skulle blifva uttryckt, att den borde verkställas på de grunder, som finnas iakttagna i nu gällande föreningsfördrag. Prof. Carlson gaf tillkänna att han, sedan ståndets främste ledamot i utskottet, hvilken deltagit i betänkandets utarbetning och utan tvifvel bäst känner dess syftning, förklarat att det icke afsåge någon väsentlig rubbning af de grundsatser, på hvilka nu gällande riksakt är byggd, ansåge det öfverflödigt att fnlifölja sitt yrkande, att ett bestämdt åberopande af dessa grundsatser måtte inflyta i beslutet, samt att han, efter den hänvisning, som blifvit gifven till den för modligen blifvande underdåniga skrifvelsensslutliga daktion, afstode från begäran om särskild proposition rörande motiveringen. aDaktadt den uppmärksamhet, jag egnatåt allt hvad som blifvit anfördt så väl i utskottets betänkande, som under diskussionen, har jag icke funnit några sådana skäl, som kunde förmå mig attfrångå min vid remissen af denna motion redan yttrade mening. Fortfarande hyser jag stor betänblighet vid plötsliga förändringar i tolkningen af känd lag — isynnerbet om förändringen gör sig gällande i ett ögonblick, då sinuesstämningen icke är lugn — och qvarstår således för min del på den ståndpunkt, som de svenska ständerna hittills i denna fråga intagit. Det har ännu icke lyckats mig att få anvisning på den handling, som stadgar Sverges rätt att vid förändring af norska grundlagsparagrafer lemna sitt samtycke, och jag tror fortfarande, att i statsrättsliga mål måste en uttryckt förbindelse finnas, der en bestämd rättighet tages i anspräk. Oaktadt all den möda, utskottet gjort sig, har det icke kunnat förete någon sådan öfverenskommelse, ej heller något statsrådsprotokoll eller något protokoll, fördt hos konungen öfver ministeriella ärender, hvari norska grundlagen blifvit bekräftad, ej heller någon inskränkning i riksaktens ietydelse såsom det definitiva föreningsfördraget. Utskottet bygger ännu på :en osäkra grunden af en slutledning, på ett yttrande af de norrmän, som varit ledamöter i unionskomitn — ehura detta yttrande blifvit af dem sjelfva förklaradt i öfverensstämmelse med hittills antagna åsigter — och på ett norskt utskottsbetänkande, hvilket icke blifvit af Storthinget godkändt. I min tanke måste riksakten fortfarande anses för hvad den sjelf angifver sig vara och hvad den vid 1815 års riksdag uttryckligen kallas; den akt, hvarigenom föreningen högtidligen stadgasn. Om orden: Rikets ständer hafva erkänt och med sitt enhälliga samtycke bekräftat icke förlorat sin språkliga betydelse, så måste riksakten vara ratifikationen på unionsbestämmelserna i norska grundlagen. På tvenne punkter anser jag uppmärksamheten i detta mål företrädesvis böra fästas. Den ena är, att konventionen i Moss utplånade den rätt, Sverges konung genom traktaten i Kiel förvärfvat, att i följd af vapenmakt förena Norge med Syerge. Föreningen blef frivillig, och just deri ligger dess styrka. ponungavalet utvisar samma förhållande, och det visar sig likaledes i kronprinsens, så väl till kommissarierna, som i meddelelserna till utrikes makter, fällda yttranden rörande successionsordningens antagande. — Förklarar man riksaktens inledning eller Sverges konungs och ständers sedermera gifna förklaringar såsom en fras, så inser jag sannerligen icke hvad som skall i statsrättsliga ting kunna anses beståndande och bindande. Ingalunda kan jag medgifva, hvad här blifvit yttradt, att kommissarierna vid Storthinget 1814 förklarat sig vilja afbryta umderhandlingarne med Storthinget, om det ej medgåfve regeringen rätt att till ståthåliaro utnämna en svensk eller en norrman. Dertill finnes hvarken i förhandlingarne eller i kommissariernas instruktion något spår. Den andra punkten, som ger anledning till olika tolkningar, är den, huruvida allt, som tillkommit i anledning af föreningen och i denna mening kan kallas unionelt, tillika skall vara unionelt i den mening, att det utgjorde ett föreningsvilkor. För min del anser jag, som jag redan nämnt, de ingångna förbindelsernas innehåll i denna fråga vara bevisande. En talare har yttrat, att alla de paragrafer i norska grundlagen af den 4 Nov., som äro antingen nya eller förändrade från den lydelse, de hade i Eidswoldskonstitutionen, skulle vara af kontraktmessig natur. Detta visar klart, hvart det nu ifrågaställda åståendet leder. De paragrafer, som äro af dennå beskaffenhet till antalet öfver trettio — utom dem som blifvit intagna i riksakten — hvarom handla de? En del handlar om antalet af statsrådets medlemt mar, om formen för ärendenas afgörande hos konunt gen och i norska regeringen, om sättet för expedierandet af konungens beslut, Detta allt är tydliged bestämmelser, som tillkommit i följd af föreningeid och den form, som regeringsärendenas behandling på grund deraf måste antaga. Vill man nu påstå; att en förändring i denna form, i statsrådens antal, eller i föreskrifterna för expeditionen och kontrasig: nation, skulle vara föremål för Sverges samtycke? En annan del af de förändrade paragraferna röt sådana ämnen som regeringens lagstiftningsrätt, elJer valrätten till Storthinget, eller Storthingets rät? tigheter os. v. Skulle nu Sverge kunna hafva en rätt att, vid ifrågasatta grundlagsförändringar häruti ingripa? Eller, om man vill göra en skilnad emel: lan de paragrafer, der det bör ega en talan, och der icke sådant eger rum — huru skall man bestämmå -skiljegränsen? Och hvem bestämma den? j Den här yttrade meningen, att riksståthållaren skulle vara en unionel,embetsman, måste jag för min del helt och hållet bestrida. Alla stadganden om hans embetes natur, sättet hvarpå han utnämnes, formen för hans ansvarighet bevisa tydligen motsatsen. Utskottet yttrar en fyrfaldig åsigt om riksståthållareembetets natur, nemligen dels att det är en förmån för svensk man, dels att det innebär en möjlighet för Sverge att i norska regeringen bevaka sina interessen, dels att det är en företrädesrättighet som unionskonungen förbehållit åt sig för Sverge, dels att det är ett deltagande från svensk sida i Norges angelägenheter. Det torde ieke vara behöfligt att ingå i en vederläggning af dessa olika åsigter. De gällande bestämmelserna äro i detta hänseende tydliga. Gör man sig sådana föreställningar om det ifrågavarande embetets beskaffenhet som de anförda. så blir det förklarligt, huru en talare kunnat utirycksö den mening, att riksståthållareembetets upphäfvyande skulle lossa realunionens band. Men det är icke den sjelfgjorda föreställning man i sin tanka bildat! sig om ett förhållande, utan detta förhållande sjelft, efter gällande bestämmelse, som bör tagas till utgångspunkt. . För öfrigt, då jag vid ett föregående tillfälle redan utvecklat mina åsigter i förevarande fråga, torde jag iske nu behöfva vara vidlyftig. Jag afstyrker ifall till utskottets förslag, så vidt det grundas pi en rätt att å Sverges sida deltaga i besluten angående Norges grundlag. Jag vill att Sverge skall var: starkt, skall vara äradt och ansedt; men just derför att detta är hela min själs varmaste önskan, vill jag att dess makt, dess anseende, dess ära skola grund: sig på obrottslig aktning för erkända rättigheter ocl trohet mot ingångna fördrag. Med glädje har jag under diskussionen hört, att äfven de, som förorda utskottets förslag, utgå frå en unionssänlig synpunkt och vilja unionens betryg ande, Vid sådant förhållande — ehuru olika ma! etraktar vägarne till detta gemensamma mål — hop pas jag, att den pu uppväckta striden, som eggat til så mången undersökning af föreningens beskaffenhe och dess vigt, äfven skall, genom en högre makts