I Iklokt, och. dessutom synes mig lösningen af frågan n revisionen icke hafva något att vinna, snarare Imycket att förlora genom den behandling, som hitFtills egnats ståthållarefrågan. Utskottets förslag syes mig också formelt felaktigt, enär norska Storthingets framställning i afseende å, ståthållareembetet, jemlikt 80 i norska grundlagen, måste anses af Tkonungen förkastad, såvida han icke uttryckligen gillar densamma innan Storthinget åtskiljes, och frågan följaktligen icke grundlagsenligt kan ajourneras intill dess den begärda revisionen hunnit verkställas. Kanske har dock utskottet ansett sig icke skäligen kunna uttala en önskan om afslag och således velat på en afväg komma till samma resultat. På dessa grunder och då jag varmt nitälskar för !en ifrågasatta revisionen och innerligen önskar, att iöreningsfördraget måtte blifva sådant, att det tillfredsställer de begge förenade rikena, men jag deremot finner ståthållarefrågan icke å Sverges sida ega 20nan vigt än den, som uppkommit deraf, att den blifvit ett omsorgsfullt odladt trätofrö, som, derest dst fortfarande får tillväxa, icke torde kunna undgå tt i sinom tid bära sorgliga frukter, hvartill jag insalunda vill bidraga, så ämnar jag rösta för afslag å utskottets tillstyrkande i 3:dje punkten och anhålter om proposition på afslag. Hr Ericson. Ofta förekomma frågor, vid hvars ehandling i stånden man icke anser behöfligt att sttra sig, antingen derföre att man finner diskussioden taga en riktning som öfverensstämmer med egen pinion, elter derföre att de skäl, man för ändamåicts vinnande tänkt anföra, redan af andra talare blifvit begagnade. Men det gifves äfven vissa fråsor, som äro af den stora vigt, att på sättet för deas afgörande kan bero Huruvida de mest välgörande iler de olyckligaste följder deraf kunna uppstå, och der således, om man än icke tror sig kunna derige ;om inverka på andras öfvertygelse, man dock är sngelägen att åminstone fritt få uttala sin opinion ch få densamma i protokollet förvarad. Ibland lessa frågor anser jag den nu förevarande böra aknas; ty den kan för Sverges framtid blifva af stor betydelse. Saken har nu en så lång tid blifvit behandlad våde af pressen och man och man emellan, att man vårligen kan komma med något nytt. Jag vill såedes inskränka mig till att uttala mitt eget omdöne, grundande sig på den anspråkslösa förmåga jag rar att uppfatta densamma. Jag anser att de förändrade allmänna förhållanden, som uppkommit under den långa tid sedån riksakten adtogs, i förening med de händelser, som under samma tid förekommit, gjort en nogrann revision af denna riksakt, hvilken bör innefatta alla de bestämmelser, som äro af nöden för föreningen mellan Sverge och Norge, af behofvet högt påkällad, och jag kan således icke annat än biträda det resultat, avartill utskottet kommit i första punkten af dess utlåtande med anledning af grefve Anckarsvärds moion, ehuru jag måste ogilla och protestera emot de ör norrmännen sårande motiver utskottet begagnat, ör att komma bärtill, och, lika med hr Björck, är enägen att sluta mig till det af hr Hjerta nyss uppaista förslag till den underdåniga framställhingen os H. M. Konungen. Men på samma gång jag detta ör, kad jag för ingen det bifalla den tredje punk: ea. Skälen dertill äro, att jag vill att Sverges stanier skola vara i sin fulla rätt då de fordra den ifråsavarande revisionen och att de icke skola försvaga iensåmma derigenom att de dermed förena en beäran om uppskof med K: M:ts pröfning af norska storthingets beslut om upphäfvande af ståthållärembetet intilldess revisionen försiggått — en bega-an liktydig med den om vägran, enär en uteblifven anktion å ett lagförslag innan StortHinget åtskiljes Å är att anse, enligt norska Grundloven; och en revision icke rimligtvis lärer förutsättas vara kommen ill stånd eler dessförinnan afslutad — en begäran, om dessutom af helt näturliga skäl icke kan vara gnad att uppväcka broderliga tänkesätt hos norrnännen, och Kvari åtminstone icke jag vill deltaga: 1tt Sverges ständer icke äro i sin fulla rätt då de landa sig 1 frågån om upphäfvande af ståthållarembetet, synes mig tydligt, då de paragrafer i Grundoven, hvilka handla om detta embete, nemligen den 2, 13 och 14, alldeles icke finnas uti riksakten, som bestämmer de genom föreningen emellan Sverge och Yorge uppkomna konstitutionella förhållanden och silkor, och deri de dock, såvida rikets ständer skulle ga rättighet sig dermed befatta; bort vara intagna. )A då nu så icke äro, utan endast förekomma uti irundloven, der jag icke kan finna annat än att alla varagrafer, utan undantag; äro af samma natur, så öljer att för ändring deraf; enligt 112-S, icke erforIras mera än Storthingets beslut och konungens anktion i norskt statsråd så som det också hittills utid tilgått. Skulle nu; hvilket jag icke kantro, nerahämnde paragrafer genom förbiseende icke komait in i riksakten, så är sådant nu för sent att ånra. Äro de deremot med afsigt uteslutna, så måste na anse att de endast röra Norges konung och Vorges folk och att de således kunna ändras enligt 1126 i Grundloven; ty icke kan man rimligtvis anaga, om man ansett dem så vigtiga som man vill åfa påskina, att man icke dåskulle i-denna 112 1a gjort ett undantag rörande förändring af såväl lessa som flera andra paragrafer. Den omständigeten att konungen, som norsk: konung enligt 14 S an till ståthållare utnämna äfven en svensk, kan äl icke berättiga Sverges ständer att taga hand om rågan; ty då skulle ju; exempelvis ehuru emot förnådan; om det fölle Storthinget in att berättiga ko: ungen att vid något tillfälle begagna sig af en dansk ill embetet, men; efter en eller annan tidrymd;funne lämpligheten deraf och derföre föreslog borttagande .f detta stadgande, danska riksdagen likasåväl kunna aga sig anledning att blanda sig deruti. Vore Norge örenadt med Sverge under en suverän styrelseform, uhde det måhända vära af vigt att hålla på den -ättigheten att utnämna en svensk till ståthållare, pmå man ansåge sig ega en sådan rättighet; men nu can jag icke inse den ringaste fördel deraf för 3verge, om man också icke dermed skulle framkasfa stt trätofrö och åstadkomma en förödmjukelse; då lessutom en sådan embetsmän, om än svensk, mäste sara underkastad ansvar endast inför norska -Storhinget. Också har man sedan längre tid tillbaka cke sett detta embete tillsatt. : Af allt det nu anförda och ehuru mycket mera vote att säga, hemtar jag full amledäiäg att begära oröposition på afslag af utlåtandets tredje punkt. (Forts. följer ) Med anledning-af etti gårdagsbladet föresommande uttryck med afseende på ursprunset till det Teferat af br Björeks anrörande i norska, frågan, böra, vi oftentliggöra len af Posttidningensi redaktion oss -.medde!:ade upplysning, att detvaf oss utur nämnda idning hemtade referatet endast. utgjorde en sammanfattning af talärens yttrande. ormen Rättegångsoch Pelissaker. I lördags afton började tvenne hyrkuskhästar, örspända en täcksläda, skena ntanför ett hus vid Fyrverkaregatan å Ladugårdslandet, togo vägen nedför Nybrobacken, uppföre Hamngatan och hela Reseringsgatan fram, öfver Träskängen till Roslagstull, samt kunde ej hejdas förrän på Brunnsviken, då,