FIOQV I Å spliliräde svagt, och såsom ehigheten har sin grun ömsesidig välvilja, så — in omnibus caritas!Var etta mitt sista ord i denna så högst grannlaga oci kymmersamma sak. Borgareståndet. Hr Rosenqvist förenade sig, hvad revisionsfråga adgick, med hrr Dablm, Hjerta och Lovån; med af seende åter å riksståthålarefrågan förklarade har sig anse hr Dalman utan tvifvel hafva menat väl men talaren kunde icke obetingadt antaga hans ut sago såsom trosartikel och måste derföre göra någr: anmärkningar vid såväl sjelfva motionen som utskot tets med anledning af densamma afgifna utlåtande Att rikets ständer ega rättighet inför tronen frambärs sina önskningar, vore obestridligt. De kunna rätts enligt bedja om allt, hvad dem lyster; men en annar fråga är, om de böra i tid och otid besvära rege ribgen. Talåren trodde sådant icke böra ske utan goda skäl eller tvingande omständigheter. Tillsåge man, huru i förevarande fall dermed förhölle sig, så befonnes det, att norska Storthinget hos sin konung anhållit, det han måtte sanktionera beslutet om upp Käfvande af riksståthållareembetet i Norge. Denna fråga måste vara antingen unionel eller icke. I förra fallet stadgar riksaktens 5 S, huru den skall behandlåg, i sednäre händelsen angår den hvarken Sverges könung eller Sverges ständer. Anutoge man, att fråån är af unionel beskaffenhet, kunde det ej betviflas, att H. M:t behandlade den på det för sådana frågor föreskrifna sätt, likasom att svenska statsrådörna i sådant fall skulle uppfylla hvad pi dem ankomme. Eller tror man verkligen, att rikets ständer bättre uppfatta regeringskallets pligter änregeringen sjäf? Talaren trodde det icke, och han hade sig icke heller bekant, det man hade någon anledning misstänka Sverges konung eller de svenska statsråderna för bristande svenskhet. Hvad åsyftade manrdå med dör tilltänkta skrifvelsen i riksståthbållarefrågan? Vill njäh spela hjelpare; der ingen hjelp behöfves, der ingen hjelp blifvit begärd? Till hvad skulle -sådänt egentligen tjena? Efter talarens begrepp, och i bästa fall, till ingenting! Men lätt nog kunde dethända, att de finge till svar en påminnelse, gifven i ord eller handling, att det ännw är Sverges koömang som regerar i Sverge, men Norges konung, söm regerar i Nörge. Talaren troddesatt ständerna ickeborde, genom en onödd och onödig inblandning, blottställa sig för en sådan eventualitet, och det föreföll Honom derföre, som om den Dalmanska motionew var lika öfverflödig som opolitisk, hvarföre han hernställde att densamma måtte lemnas utan allt afseende. Talaren sökte för öfrigt visa, att en ständernas inblandning på regeringsmaktens område var lika obehörig som om regeringen skulle söka inverka på ständerna eller på ett särskildt stånd uti ämnen, i hvilka de ensamma ega befogenhet att besluta. Såväl rättsprinciper som vanlig grannlagenhet bjöde, att man icke onödigtvis inblandade sig i saker, med hvilka matt ingenting Har att skaffa. Hi Rudling: Jag anser en revision af förenings: fördräget emöllan Sverge och Norge högst nödig, och jag önskar att fördraget måtte blifva sådant; att det tillfredsställer begge rikenas skäliga anspråk. Jag instämmer derföre i dev slut; hvartill utskottet kommit i första punkten af sitt ifrågavarande betätkande; men jag kan icke gilla utskottets motivering af beslutet, utan finner hr Hjertas förslag mera antägligt, hvarföre jag ock önskar bifall till det sammä. Hvad åter angår frågan om norska ståthållareembetet; så kan jag icke godkänna utskottets fram: ställning, och jag vill derföre i korthet redogöra för min åsigt uti denna fråga och de skul, på hvilka jag kommer att rösta för afslag i denna punkt. Jag kan hvärken af hvad utskottet i betänkandet andragit; eller af hvad jag eljest hört i ämnet, finna ådagalagdt, att stadgandet i norska grundlagens 14 s, att till ståthållare må utnämnas antingen en norr: man eller en svensk, är af uniorel beskaffenhet eller att detsamma i någon mån-rörer Sverges rätt, och jag anser följaktligen upphäfvandet af nämnde stadgande icke vara beroende på samtycke från Sverges sida. Jag vill för närvarande lemna å sido tvisten huruvida andra stadganden i norska grundlagen, än de i riksakten upptagna, numera äro unionella och huruvida icke de grundlagsbestämmelser; som riksakten icke upptager, af nämnde orsak numera kunna af Norges Storthing; med bifall af Norges konung ändras utan Sverges hörande. : Man har sagt, att norska grubdlagen vore ett föreningsfördrag, och att, enär det ifrågavarande stadgandet i densamma till: kommit efter förslag af svenske konungens kommissarier vid unionens ingående, så vore nämnde stadgande unionelt: Dess unionella beskaffenHet skulle således vara en följd deraf, att de svenska kommissarierna velat Hafva detsamma intaget i grundlagen. Men skulle nämnde förhållande betinga stadgandets unionellå beskaffenbet; så skulle såsom unionella stadganden äfven anses icke allenast de öfriga förändringar och tillägg, som kommissarierna påyrkat och fått bifallna, utan äfven de stadganden i Eisvoldskonstitutionen, som kommissarierna gillat; och hvilka derföre förblifvit oförändrade. Allt: i-norska grundlagen var då unionelt, och norrmännen egde icke utan Sverges bifall få någon ändring i sin grundlag. Ett sådant påstående torde dock: befinnas alltför orimligt, och följaktligen får väl medgifvas, att meranämhde stadgande icke är unionelt derföre att det tillkommit i följd af svenska kommissariernas yrkande. Man måte taga i betraktande, att kommissarierna och de, hvilka jemte dem, fått uppdrag att granska Eidsvoldskonstitutionen i sin helhet, otvifvelaktigt haft till åliggande att föreslå alla sådana ändringar och tillägg, hvilka kunde befinnas nödiga för att grundlagen måtte motsvara icke allenast de anspråk, Sverge hade i unionelt afseende, utan jemväl anspråken af Norges blifvande konung i afseende å Norges inrikes styrelse. Då får väl ock medgifvas, att icke andra stadganden äro unionella än de, som beröra de begge rikenas ömsesidiga rättigheter, icke de, som röra Norges inrikes styrelse. Följaktligen måste sjelfva lagbudens innehåll, men icke ordningen, i hvilken de tillkommit; betinga deras karakter af unionsvilkor, och för att kunna bedöma huruvida stadgandet om ståthållareembetet är unionelt, måste man således tillse hvad slags embete det der ståthållareembetet är. Dervid inhemtas af norska grundlagen, att ståthållaren, gemensamt med norska stadsrådsledamöterna, skall vid de tillfällen, konungen förordnar; förvalta Norges inrikes styrelse; att ståthållaren, i likhet med andra norska embetsmän, utnämnes af norske konungen i norskt statsråd; att han, äfven i likhet med andra norska embetsmän, skall svärja tro och lydnad å konungen och Horska konstitutionen; att han med norska statsrådstedamöterna har en kollegial befattning, och, då skiljaktiga meningar inom statsrådet yppas, 2:ne röster, samt att hany i likhet med norska: statsrådsledamöterna, står under norska ansvarighetslagen och kan ställas inför norsk riksrätt. -Deremot har ståthållaren icke någon särskild befattning med svenska eller unionella angelägenheter, och han är följaktligen endast att betrakta såsom norsk embetsman. En talare har sagt, att ståthållaren; om han till bördetr är svensk, förblifver svensk undersåte, och icke norsk; med jag får derviderinra, att då han besvurit norska konstitutionen, så torde-han väl af: ven få anses såsom norsk undersåte så länge han innehar sitt norska embete. Hdt nu Sverge att befatta sig med Norges inrikes styrelse och förvalt