, OM VI JEg PUL TUMEBL CI RallSRG KULT bana; men det är nästan vidunderligt huru äfven denna så knapphändigs regeringstid var tillräcklig för att omstämma den allmänna opinionen och tillvägabringa en djup förändring äfven der man minst kunnat ans det. Jag säger vidunderligt, ehurn saken, skenbart gåtofull, i sjelfva verket har sin naturliga förklaring, den liksom andra trollerier. Den afgångna hallska ministåören hade lefvat år ut och år in utan att uträtta någonting positift, njutande fastmera in dulcei jubilon sitt häfdvunna anseendes sötebrödsdagar, halfgudar redan genom gammal reputation och derför frikallade frin att behöfva uträtta något Herkulesarbete, egande ett påräkneligt stöd i en illusion, hvilken efterhand blifvit nästan en dogm, och derföre hållande sig trygga på sina platser, utan att lägga synnerligt vina om att genom gerningar förvärfva ett mera reelt understöd i den allmänna folkmeningen. Den nya Rotwittska regeringen, icke egande fördelen af dylika förutsättningar, snarare från aila håll mötande endast misstro, tvekan eller barm, måste från första ögonblicket skapasig en position, arbeta sig till meriter, kämpa för sin framgång; den hade ej att vänta sig något bifall för godt pris, den kunde ej göra räkning på en varaktig existens utan att utveckla kraft och taga initia.iver. Då dessa, till en del ganska oförbehållsamma och djerfva initiativer verkligen och ögonblickligt togos af ministeren Rotwitt, var allmänhetens första intryck visserligen snarast blott Forbauselse; men detta intryck måste snart gifva vika för en viss uppmärksamhet och ett allmännare intresse, och redan innan Rotwitts död så plötsligt kom att afbryta hans ministörs verksamhet, hade folket icke blott börjat vänja sig vid att se dessa praktiska män i spetsen för ärendena, i stället för de förut allena saliggörande doktrinäre, utan man hade äfven börjat finna sig i den tanken, att något ganska godt verkligen kunde uträttas på detta nya sätt. Man hade temligen allmänt börjat erkänna, att Rotwitt trots saknaden af alla dessa stora egenskaper,, hvilka anses medfölja akademiska antecedentier, verkligen var en duglighet af mer än alldeles hvardagligt slag, och att Blixens orädda uppträdande i sin egenskap af minister för Slesvig måhändan dock, när allt kom omkring, var just det riktiga och med tidsförhållanderna mest öfverensstämmande manåret att gå till väga. Denna bättre och billigare tanka om ministeren af den 2 Dec. har öfverlefvat dess upplösning och afgång. Än mera, den har sedan dess endast ytterligare stadgat sig och vunnit terräng i samma mån de personer, bvilka efter Rotwitts död efter hvarandra kallades att försöka öfvertaga ärendena, visat sig icke vara män till annat än jemnt och nätt ett tillbakafall till det gamla systemet. Ni känner tillräckligt den lärde professor Madvigs politiska fiasco. Sällan eller aldrig har en person med anspråk på att gälla för statsman spelat ett bedröfligare spel; hans nederlag, då han efter ett andfådt löpande åt alla båll och kanter måste göra konungen den bekännelse att han omöjligt kun !e åstadkomma någonting liknande en ministeriell kombination, är sådant, att det aldrig skall glömmas, och det är ej för mycket sagdt, att hr Madvig efter denna betan gör bäst i att hålla sig till sin latin och låta politiken skötas af andra. Om det är sannt, hvad ett härstädes utkommande blad insinuerat, att svensk-norska regeringens diplomatiske representant i Köpnhamn bade komplimenterat herr Madvig för hans famösa broschyr, deri han på ett så bjert sätt bade uppträdt emot den Rotwittska ministeren och anslagit så höga toner, må man i sanning beklaga, att resultatet af hr Madvigs sista statsmanna-anlopp gifvit en så dräpande dementi åt befogenheten af dessa komplimanger, och icke mindre att beklaga är det att en diplomat gjort sig i allmänhet skyldig till en så fullkomlig brist på kännedom om sitt folk och på förutseende om hvad till och med utan diplomatisk skarpsinnigket bordt kunna någorlunda säkert profeteras. Men det är omotsägligt, att sjelfva biskop Monrad, ehuru för öfrigt enhundra gånger större statsmannakapaatet än Madvig, vid detta tillfälle råkat falla från sin fordna höjd t:ll nästan samma ståndpunkt som den store lainaren. Att Madvig måste så bedröfligt öfvergifva sitt försök, gjorde visserligen ett gan-Å: ska obehagligt intryck på många, hvilka ihonom tänkt sig en situationens man, men att Monrad skulle behöfva fjorton dagar för attl endast med yttersta nöd skrapa ihop ett kabinett, så lösligt, så färglöst, så diffust, så tillkonstladt och nästan onaturligt som det nuvarande, detta var en sådan stöt åt hela traditionen om den doktrinära allmakten, att den säke ligen aldrig mer skall fullkomligt repa sig derefter. Man hade föreställt sig att Monrad endast skulle behöfva komma och se för att äfven vinna, man hade föreställt sig att hänsnamn ensamt vore ännu mäktigt till att samla fäderneslandets alla bästa krafter till ett oomkul runkeligt helt, och man hade u den sorgen att erfara, att det endast var på ett hängande hår när biskopen hade nödgats resa tillbaka från alltsammans med oförrättadt ärende. Denna bittra erfarenhet har gripit djupt och lemnat efter sig ohjelpliga spår; Det är en sönderrifven illusion, som ej mer låter sig laga ibop igen. Följden häraf bar icke töfvat att visa sig i otaliga yttringar. I fall ni gör er det besvär att åtminstone kasta ett öga på de pågående riksdagsförbandlingarne, skall ni upptäcka, att den nya regeringen nästan hvarenda dag har lidit och alltjemt lider nederlag på nederlag. Att detta är händelsen i Folkthinget, der Bondevännernas parti har en afgjord öfvervigt och der man gerna skulle se att man ju förr desto heldre finge tillfälle att offra ministören Hall-Monrad åt Rotwitts skugga, är mindre underligt, men för ållandet är detsamma — och detta är i allra högsta grad betecknande för situationen — i Landsthinget, hvarest doktrinärerna hela tiden hafva dn DU ÅA