Om det än icke skulle lyckas att öfvertyga norrmännen om fördelarne af en revision och om till en början en större afvoghet skulle uppkomma, så skall Snart Norge nödgas bestämma sig för realunionen eller för personalunionen. I förra fallet äro vi genast på det klara, i det sednare måste vi vänta till dess någon yttre påtryckning öfvertygar nationerna om nödvändigheten att hålla tillsamman. Utan denna öfvertygelse kommer man icke ett steg, hvarken på det ena sättet celler på det andra; hvarken genom lock eller hot. Men icke bör man under tiden understödja isoleringssträfvandet; låtom oss heldre med tålamod vänta. Tal. biföll ekonomiutskottets förslag i 3:dje punkten. Hr Staaff. Sedan hr Björck med det denne talare egna, klara och öfvertygande framställningssätt utredt frågan, är i bevisningsväg väl föga att tilllägga, men i en fråga som denna anser jag detvara hvarje representants pligt att framlägga sina åsigter och hvar i sin mån bidraga till frågans lösning. Jag röstar för revisionen, men i olikhet med hr Björck kan jag icke, då jag lika med honom godkänner grunderna för utskottets motivering, antaga ar Hjertas förslag dertill, som allsicke framhåller beskaffenheten af den likställighet, som må inom wunionen ega rum. Att ett principat tillgodokommer Sverge har hr Björck ådagalagt, liksom jemväl beskaffenheten deraf. Detta principat, det må nu till omfånget vara huru obetydligt som helst, är dock en unionens beståndsdel-och jemväl. för dess bestånd oundgängligen nödvändigt, emedan en statsreal union med full likställighet mellan kontrahenterna ej låter tänka sig såsom utförbar. Då nu motiveringen bör innehålla de åsigter man verkligen hyser, och skäl att undandölja dem ej förefinnes, emedan ett sådant undandöljande skulle motverka afsigten med revisionen, så antager jag jemväl utskottets motivering. Frågan om ståthållareskapet förekommer nu i ordningen. För att bevisa Sverges rätt i detta afseende, erfordras hvarken att åberopa Kielertraktaten eller eröfringens, vapenmaktens rätt, ty lyckligtvis fotar sig icke Sverges rätt i denna fråga på sådan grund. Danmark bade, som man kan kalla det, abandonnerat Norge. Detta senare rike beslöt att utgöra en makt för sig. För sådant ändamål uppgjordes och antogs en grundlag i Eidsvold. Emellertid ifrågakom en union med Sverge, som förut utgjorde ett sjelfständigt konungarike. Men för denna förening blefvo åtskilliga förändringar i Norges Kidsvolder-grundlag nödiga. Bland dessa förändrin Bar, som aftalades mellan svenska kommissarier och norska Storthinget, var en, som jemväl inflöt i norska grundlagen, eller den om inrättande af ett ståthållareskap och dess beklädande med norsk eller svensk man. Då nu således detta stadgande, som synbarligen afsåg att, i tid då så kunde i unionelt afseende erfordras, konungen egde vid Norges styrelse begagna om svenska förhållanden kunniga män, tillkom såsom en i följd af föreningen eller unionen nödig förändring, så är det väl uppenbart att stadgandet rörer både Sverge och unionen. Att detta stadgande emellertid icke inflöt i riksakten, som endast rör sådana stadganden, de der afse Sverges konstitutionella rätt, var naturligt och upphäfver ej stadgandets unionella beskaffenhet, helst riksakten om upphäfvandet af de unionella, men dock ej af unionelt-konstitutionell. natur varande stadganden icke innehåller ett ord. Då nu stadgandet rör Sverge och unionen, lärer väl frågan om dess upphäfvande icke kunna af norskt Stortbing och norsk styrelse ensidigt förhandlas, utan tvärtom böra handläggas såsom rörande begge länderna och förthy jemväl ligga inom det område, derinom svenska ständerna ega rätt att till konungen frambära sina önskningar. Bland dessa önskningar är en den, att frågan om upphäfvandet af ståthållareembetet måtte förekomma till afgörande först i sammanhang med de förslager, som i följd af den begärda revisionen kunna komma att framläggas. Man har sagt att, då Norges grundlag fordrar svar under pågående Storthing å det fattade beslutet, det af Sverge ifrågasatta dröjsmå et skulle innefatta en vägran, ett förtäckt afslag. Detta är ieke saunt. Det är ej Sverges fel att Norges grundlag innehåller ett dylikt stadgande; men detta stadgande gör dock uppskofvet icke till afslag, utan endast till ett afslag för det närvarande. Med andra ord, ständernas ifrågasatta begäran uttalar icke behof af och grunder för en vägran — endast ett uppskof. Hr Björck har uppmanat till varsamhet 1 diskussionen. Ja väl; men så långt får varsamheten icke sträckas, att hvad motsidan frammanat skall bli outtaladt. Lika med hr Dahm anser jag att man kan sökå på ömse sidor fjellen efter orsaken till förvecklin: garne och missnöjet. Hvar den skulle anträffas, åtshinstone i hufvudsakligaste måtto, det tror jag deå förflutna tidens erfarenhet lätteligen anvisar. Samme talare har antydt förutsättningarnes och beräkningarnes oriktighet; men voro dessa förutsättningar från svensk sida oberättigade? Hr Lovna påminnet om ständernas högsinthet 1815. Har den väl någonsin upphört? Hr Hjerta har talat om det inre Ryssland. Dess ärenden går icke den, som som vär jer sin rätt; sålunda lika litet någon af dem, som tillhöra den sida, hvarå jag befinner mig, som någon af motsidan. Norge skall ej gifva efter för hotelser, säger samme talare, och ber oss betänka följderna. Kan vårt öppna ord i unionens sanna intresse så missförstås af våra bröder på andra sidan fjellen; då visar det blott att det inre brodersbandet redan är brustet och då är icke unionen längre berättigad. Må den då hellre — hvad dock Gud förbjude — upphöra. (Forts. följer.)