Sverges öfverhöghet, -derom det icke behöft talas: Hvad Sverge tillkommer efter föreningsfördraget måste bibehållas, så vidt unionen derigenom konmstitueras, och i öfrigt faller det af sig sjelft, att Sverge intager den ställning, som det till följd af sina större förhållånden icke kan undgå att erhålla. Det är från denna synpunkt, som talaren icke kunde alldeles gilla utskottets framställning, och ehuru talaren hyste stor farhåga för hvarje yttrande i denna angelägenhet, som icke fasthölle det statsrättsliga i ländernas inbördes förhållande, utan vore af beskaffenhet att vid ett annat tillfälle kunna åberopas mot Sverges rätt, ansåg han dock den största varsamhet i uttryck nödig och ville derföre sluta sig vill det af -hr Hjerta framlagda förslag till motivering för den ifrågakomna skrifvelsen, enär samma motivering förekom äfven i öfrigt lämplig. Då talmannen medgifvit, att diskussionen finge sträcka sig äfven till tredje punkten, skulle talaren ock derom yttra sig; dervid han till en början ville förblifva vid den ståndpunkt han intagit. Det vore egentligen ett påstående, som talaren ville till besvarande upptaga; nemligen det, som innebär, att frågan om ståthållareskapet icke kan vara af unionel beskaffenhet derföre, att stadgandet derom icke är upptaget i riksakten, som uppgifves innefatta alla vilkor för föreningen. Det medgifves väl åtminstone af de flesta och af alla dem, som äro någorlunda rimliga, att Grundloven är det första och ursprungliga föreningsfördraget; men det säges, att då riksakten tillkom, upptog den alla föreningsvilkoren, och Grundloven upphörde att vara ett föreningsfördrag. Detta kunde tal. icke medgifva. Unionskonungen sanktionerade Grundloven 2) med förbehåll af rikets ständers konstitutionella rätt i de delar, som medförde förändring i Sverges rikes regeringsform; men allt öfrigt, som i -Grundloven ingick till förmån för unionen eller för Sverge, sanktionerades utan förbehåll samt var och blef sålunda äfven för Sverge göllande, till följd af den rätt, som Sverges regeringsform tillägger konungen, Det kunde icke blifva fråga om att sådana stadganden af -unionel beskaffenhet, som icke afsågo ändringar i regeringsformen, skulle -behöfva vidare sanktion af konung eller af ständerna, utan vore de en gång för alla fastställda. Konungen begärde icke heller ständernas godkaännande t. ex. af 111 S, om flaggan, ehuru den är af unionell beskaffenhet. Då riksakten uttryckligen innehåller, att den vore besluten för att bestämma de mellan Sverge och Norge uppkomna konstitutionella förhållanden, och då ständerna säga att de erkänt och bekräftat de med afseende å dessa konstitutionella förhållanden i Grundloven införda stadganden, sä är det väl mera än klart, stt pröfningen icke stuäckte sig längre, och att då det vidare heter, att vilkoren för föreningen äro i riksakten upptagna, detta afser endast de vilkor, som hade afseende på de pröfvade konstitutionella förhållandena.3) Redan häraf är klart, att öfrige stadganden till förmån för unionen lemnades till den ikraft de kunde ega; men att deras giltighet måste fortfara, följer deraf, att de voro en gång för alla till begge ländernas efterrättelse fastställda och att de alltså måst upphäfvas för att upphöra att gälla. Det berodde icke ens af ständerna att pröfva dem, än mindre att upphäfva dem; men ständerna ifrågasatte icke ändring deri, och dessa unionella stadganden måste således gälla än i dag med samma kraft som de egde då Grundloven sanktionerades, och sådant derföre att de icke blifvit upphäfda för Sverge lika litet som för Norge. Må man betänka, att de konstitutionella stadganderna voro icke gällande förr än de af ständerna blifvit stadfästade; och man skail cke kunna påstå, att de stadganden, som redan egde full giltighet, skulle förfalla derföre, att de öfrige, som icke voro slutligen antagna, äfven blefvo godkända på det sätt som endast i afseende på dem erfordrades. . Det är således tydligt att stadgandet kan vara af unionel -beskaffenhet, .ehuru det ieke är intaget i riksakten; och ehurn talaren från början medgifvit utt det kan vara tvistigt, om det verkligen är unionelt, .hade han redan dock uttalat sin mening att det så förhåller sig. Han hade slutat dertill af syftningen och ändamålet med stadgandet och han hade derom blifvit allt mera öfvertygad. Särskilt anmärktes, att den svenske ståthållaren icke -skulle, såsom on och annan påstått, blifvit norsk undersåte, utan tvärtom förblifva svensk. Men säger man, hvarföre föra sådant väsen om tt likgiltigt stadgande? Lemna det juridiska och statsrättsliga; lemna rum åt klokheten och billigheten och tänk på följderna. Talaren ville i mycket silla detta resonnemang, om det icke efter hans tanke vore tydligt att norrmännen sträfvade att förvandla realunionen till en personalunion. Då nu en realanion vore afsedd och juridiskt följde af föreningsördraget, borde man söka att hejda norrmännen då de sträfvade till upplösning. För att vinna kraft itåt, fordras att de mindre stambeslägtade mnatiowerna-hålla tillsammans, ju närmare dess bättre. De tyska småstaterna hafva insett detta och deskulle lika serna uppgifva sina särskildta regeringar, som de itaenska i våra dagar gjorde det. Men icke endast till skydd mot yttre våld böra de mindre staterna närma sig bvarandra, utan äfven för att inom sig vinna den styrka, som civilisationens stora arbete kräfver nu mera än förr. De små staterna skola, vid den täflan, som i detta afseende förefinnes, utan tvifvel blifva efter. Är det under sådana omstänligheter lämpligt att lossa den förening, som redan består? Bör man icke söka att bereda åtminstone ott uppskof, hvarigenom alla kunna blifva förtrogna med tanken på följderna? Norge såsom den mindre staten, skall otvifvelaktigt lida -mest af ssöndringen och kan man då icke bafva skäl att.säga till Norge: Du har begärt en ändring i föreningsfördraget, som kan vara likgiltig, men gå till dig sjelf och tillse, om icke din afsigt är fiendtlig mot reälunionen och om icke ditt syfte är dennas upplösning. Betänk ienna grund for ditt anspråk och betänk saken samt låt oss uppskjuta med pröfningen deraf, till dess vi sunna företaga den revision som erbjudes dig. Ett uppskof kan du väl medgifva, saken trycker dig ju icke faktiskt. Är Norge sannt unionsvänligt så finner det sig villigt i -detta förslag; men om Norge vill göra gällande sin förmenta rätt, så äro vi åter nne på det juridiska området och då kan frågan ösas endast genom en revision och måste alltså antå till dess denna kan ega rum. Med åberopande af hvad tal. förut anmärkt om nskränkningarne i Norges sjelfständighet och likstäligbet genom åtskilliga stadganden i Grundloven, ånmärktes, att sjelfständigheten icke kunde lida mera af det ena unionella stadgandet än af detandra. Den måste vika för unionen. Sådant hade norrmännen rån början underkastat sig och såsom unionens vårlare måste Sverge hålla derpå, 2) Vi böra upplysa, att vi återgifva hr Björeks anförande sådant det blifvit af honom sjelf öfverlemnadt till Posttidningen. Men vitillåta oss på detta ställe anmärka, att han i sitt mundtliga föredrag i ståndet yttrade, att svenska konungen godkände Grundlover såsom föreningsfördrage, Detta var sjelfva den pivot kring bvilken hr B:s resonnement vände sig; sjelfva hörnstenen på hvilken hela bevisningsbyggnaden hvilade. Men hr Björek ignorerade härvid, likasom alla på den sidan, att svenska konungen, hvilken då, lika väl som nu, var konstitutionel konung och icke egde vidtaga några för Sverge förbindande åtgärder annorlunda än i konstitutionel ordning, aldrig någonsin har i författningsenlig ordning, såsom svensk konung, godkänt och bekräftat Grundloven. Hr B. har nu justerat sitt yttrande derhän, att det var vunionskonungen som sanktionerade Grundloven; men påståendet blir icke derigenom mindre ohållbart, då faktum är, att sanktionen meddelades med uteslutande norsk kontrasignation. De laoligen Könsti