SATTE SET JOG UPRRSKE DUYLEIB, SITE UMSYLELBTIIS återstår hr W. F. Dalmans motion, hvilken, ehurn tillkommen i all välmening, jag är derom öfvertygad, brouillerat en i sig ren och klar fråga och likasom en inkastad brandfackla tändt eld och lågor i sinnena och medelst den stridighet, som densamma ensamt inom oss alstrat, ger en klar antydning om det intryck densamma kommer att utöfva på det broderfolk, som frågan närmast rörer. Att här juridiskt utveckla ämnet, torde vara utan ändamål, och åberopar jag jemväl i detta afseende min reservation. Helst hade jag önskat, att denna fråga, afskild från den andra, blifvit särskildt behandlad, men den pluralitet, som dikterat utskottets betänkande, och som derför bör ensamt inför samtid och efterverld ansvara, har annorlunda beslutat Utan att bedöma andras motiver, synes mig dock såsom denna fråga varit ämnad till ett retmedel för att uppegga nationalkänslan. En sådan verkan har ej heller uteblifvit, men tvifvelaktigt kan vara, om denna verkan blir välgörande. Ur det virrvarr af särskilda meningar, som angående riksståthållareembetets afskaffande sökt göra sig gällande, framgår på sin höjd den slutföljd, att -frågan är tvifvelaktig. Från min synpunkt betraktad är den dock enkel och klar. För min åsigt talar: att samma fråga förut varit opåtaldt å Sverges sida väckt och bedömd; att utskottet sjelf medgifvit densamma ej angå rikets ständer; att under sådana förhållanden, oberäknadt de hinder den kan medföra för tillvägabringande af den önskade revisionen, det ej kan vara sklokt, välbetänkt och grannlaga, att genom bifall-till motionen, äfven i den modifierade form som utskottet begagnat, sätta unionskonungen i förlägenhet om det beslut han bör fatta samt likasom antyda ett misstroende till hans vilja eller förmåga att besluta det, som för föreningens och således äfven för Sverges bästa är det nyttigaste. Annat hade förhållandet varit, om konungen, tveksam i sitt val, påkallat ständernas yttrande. . Nu deremot har man tagit sig talan i en sak, der man medgifver sig ej ega någon, eller liksom gifvit konungen råd,som han ej begärt. Under sednare dagarne har man i tal och skrift låtit påskina nödvändigheten att, medelst bifall till utskottets betänkande; gifva ett stöd åt konungens svenska rådgifvare, under förespegling att i annat fall fara vore för deras afgång. Befogenheten eller ens möjligheten deraf, att personer, som så nyligen fått fullständig döcharge för förvaltningen af deras vigtiga .embeten, skulle fordra eller behöfva något sådant stöd, låter ej tänka sig, isynnerhet då samma fråga utan föregående behandling af rikets ständer eller svenskt statsråd fått förut oanmärkt passera. I sammanhang härmed och till rättelse för dem det vederbör, har jag ansett mig böra ej lemna obesvarad en försåtligen framställd insinuation derom, att de, som röstade för afslag å Dalmans motion, ginge maktens ärender och arbetade för envälde. Just i den omständigheten, att jag varmt och af innersta hjerta älskar och värderar mitt eget lands konstitution, ligger grundskälet, hvarföre jag öfvervakar och påyrkar, att broderfolket må åtnjuta hvad det har rätt att fordra, aktning för sin grundlag. Man tänke sig härvid i Norges ställe och erinre sig den kristliga regeln: Allt hvad Iviljen menniskorna skola göra eder, det görer I ock dem. Under dagens diskussion hafva förekommit tvenne ord, som väl förtjena att här upptagas och belysas, nemligen: Norges amalgamation med Sverge och unionens upplösning. Hvad den förra beträffar, må man väl betvifla möjligheten af den föreställning, att Norge, fritt och sjelfständigt, med en frisk, lefvande nationalkänsla och ett ungdomligt konstitutionelt lif, i besittning af en enkel statsförfattning, skulle sjelfmant uppoffra sin nationalitet och påtaga sig den tunga rfustningen af en fyrdubbel representation. I afseende åter på sednare frågan bör erinras, att närvarande generation emottagit föreningen ej såsom förytterlig egendom, utan på sin höjd såsom en förläcimg eller fideikommis att öfverlemnas åt efterkommande, till bvilkas gagn och bästa den egentligen blifvit afslutad. I Hr Björok ville sjelf söka iakttaga den varsamhet i uttryck, att icke brödrafolket kunde kränkas, och kppmanade till samma grannlagenhet, men a såg dock en hvar böra oförbehållsamt uttala si mening och framförallt icke eftergifva något af unionens intressen, Frågan kunde bedömas antingen från synpunkten af hvad klokheten och billig-) heten fordrade, eller ock från rättens ståndpunkt.! Då man beskyllat ekonomiutskottet för att ledas af en så kallad känslopolitik, hvilken företrädesvis kunde falla inom området af den förra synpunkten, ville! talaren, åtminstone till en början, fasthålla den juridiska och statsrättsliga sidan, om än dennaå för mången vore mindre angenäm och blifvit med ett visst förakt stämplad 1). Talaren kunde icke förstå hvad man åsyftat, då man bemödat sig att visa, att åtskilliga formfel skulle hafva förelupit vid afslutande af det föreningsfördrag, som innefattas i norska Grundloven. Hura sän dermed må hafva sig för hållit, så är det ostridigt, att Grundloven utgör det första föreningsfördraget, till hvars antagande norrmännen frivilligt fogade sig efter bjudande omstänligheter. Både för dem och för svenskarne var det så klart, att en realunion i verkligheten blifvit afslutad, och denna uppfattning var ock å svenska sidan så bestämd, att konstitutionsutskottet år 1815 uttalade -sin förhoppning, att unionen skulle leda dertill, att begge folken komme att sammansmälta. Inom unionen medgafs dock norrmännen en som det heter fullkomlig likställighet; men begreppet om lenna synes tarfva någon utrednning. TLikställighecen ingick redan i det första föreningsfördraget, Grundloven, i hvars 42 den omtalas; och den måste således förstås så, som den i Grundloven uppfattas. Den finnes då inskränkt, såväl genom den Sverge medgifna rätt att ensamt vårda unionens utrikes angelägenheter, som genom stadgandet i 38 och alla andra föreskrifter i Grundloven, hyaraf likställigheten i någon mån kunde anses betingad. När sedermera konungen i sin proposition till ständerna jfverlemnade Grundloven och gjorde anspråk på den atlofvade likställigheten, kunde denna icke vara nåson annan än den på nyssnämnda sätt betingade; och när ständerna antogo denna framställning, icke var det en annan likställighet, än den konungen sålunda påfordrat, som utlofvades? Nej, det var densamma, betingad af föreningsfördragets öfriga vilkor; och denna likställighet har hvarken förut eller nu någonsin varit å svenska sidan förnekad, men icke san det medgifvas, att den sträckes utöfver de vilkor, hvarmed den från början varit och är åtföljd. Talaren fästade uppmärksämbeten derpå, att 1:sta Ss i Grundloven och i riksaktenh vore till innebållet lika lydande, och trodde, att tolkningen af detta innehåll måste vara densamma efter 1815 som derförut, och likställigbeten samt sjelfständigheten efter Grundloven och riksakten precist densamma. I alla hänseenden har svenska folket uppfyllt unionsfördraget; och de försök, som Norges konung gjort att inskränka norska folkets rättigheter i förbållande till dess styrelse, kunna icke läggas svenska folket till last. Icke den aflägsnaste förebråelse för brott mot anionen kan med skäl göras svenska folket, om det än måste beklagas att det betraktat unionen med en viss likgiltighet. Annorlunda hafva norrmännen förbållit sig. Oaktadt de voro medvetna att en realunion hade varit afsedd och afslutad, hafva de up1) Vi veta icke hvilken bland den andra sidans anhängare, på hvilken :hr Björck med detta yttrande syftar. Så vidt vi kunnat finna, ha alla deröster. inom pressen och inom representationen, :som uttalat sig emot inblandning i ståthållarefrågan, gjort: detta just derföre, att anspråket ieke kunnat från rättssynpurnkt försvaras, då man icke kunnat till stöd för detsamma åberopa något enda stadgande T mnågAnR Anda I CunKsa la mlimen ANrAMNIGArRAd fv