, SPNBHUCtL CmotL tforeningen. Norge Kan iCKe 1 egent lig mening sägas hafva kämpat och stridt för den stora politiska frihet det nu åtnjuter. Hade Sverges anfall och unionsförsök år 1814 alldeles misslyckats, är det icke troligt att Norge, som säkerligen snart blifvit med Danmark återförenadt, kunnat få fortfarande åtnjuta denna politiska frihet och oberoende. Kampen år 1814 gällde således icke egentligen frihet och oberoende. Nu bjuder likväl en lag, som tyckes vara en hela skapelsens grundlag — att frihet måste genom strid vinnas och förvärfvas; samt att den icke kan såsom gåfva mottagas. I folkmedvetandet låg således en dunkel aning derom att något felades den norska friheten. Denna brist var bristen på strid för friheten. Då nu Norge allt efter föreningen med Sverge icke blifvit uppkalladt till strid mot någon yttre, för båda länderna gemensam fiende, har denna stridslust icke blifvit på sådant sätt tillfredsställd. Då detta begär likväl fordrade sin uppfyllelse, så nödgades man, i saknad af någon verklig fiende, att dikta en sådan. I fråga om valet, var det naturligt, att det föll på Sverge. Med detta land hade Norge under sekler legat i strid, och Sverge var äfven den fiende, man sednast sett inom Norges landamären, ja nästan den ende, som någonsin öfverstigit dess gränser. På sådana grunder antog man för gifvet, att Sverge fortfarande vore fiendtligt stämdt emot Norge, och då en sådan uppfatt-. ning på många håll uppmuntrades, kan man icke särdeles förundra sig deröfver, om denna föreställDing vunnit en viss grad af styrka. I gamla tider var det en plägsed i Norden att, sean kämpar pröfvat hvarandras krafter och funnit: hvarandra sig värdiga, de då ingingo fostbrödralag.: Detta broderskap afalöts derigenom att de blandade. sitt blod tillsammans. Ett sådant blodsdop bar ännu icke broderskapet emellan Sverge och Norge erhållit. Häri ligger unionens hufvudfel. Om en gång båda folken uppkallades till strid emot en fiende till deras gemensamma frihet; om de sida vid sida finge utkämpa denna frihetskamp — då vore icke tvifvel, att ju föreningen derefter skulle blifva innerligare och icke vidare utsättas för faran att störas genom tvister om småsaker. Då man nu likväl icke kan afvakta den tidpunkt, när denna frihetskamp kommer att inträffa — att den likväl måste inträffa, derom är jag fullt öfvertygad — bjuder pligten att tillse, om icke andra medel kunna finnas till befästande af föreningens grundpelare, hvilka man nu på allt sätt söker att skaka. Ibland de i detta hänseseend tänkbara sätt torde för närvarande icke finnäs något lämpligare än en revision af unionsfördraget; och tillstyrker jag derföre den i första punkten föreslagna underdåniga skrifvelsen; dock med förbehåll att motiverna ändras till öfverensstämmelse med hvad friherre Sprengtporten föreslagit. Borgareståndet. Hr Loven, Då denna fråga förra gången inom ståndet förevar, yttrade en aktad talare, hvilkens ord alltid förtjena uppmärksamhet, att för ett rätt bedömande af förhållandena mellan Sverge och Norge man bör intaga en ståndpunkt, derifrån man, oförvillad af fördomars och Jidelsers dimmor, kan klart och tydligt skåda föremålet. Jag uppfattade dessa ord såsom ett råd, har följt detsamma under frågans vidlyftiga beredning inom utskottet och deraf funnit mig tillfredsställa. Mina åsigter om betänkandets hufvudmomenter äro i reservationen uttalade; men frågans vigt, såsom berörande ej mindre det förflutna, närvarande och tillkommande än ock föreningens bestånd, uppkallar mig att här framställa några reflexioner, mera al moralisk och politisk än juridisk beskaffenhet, helst af det sednare slaget vi haft mer än nog. Med anledning af såväl ett och annat uttryck i grefve Anckarsvärds motion och utskottets )etänkande som ock af hvad under diskussionerna förekommit, kan man ej nog beklaga förvillelsen hos dem, som föreställa sig, ätt Norges eröfring genom vapenmakt, om den kunnat tillvägabringas, varit lyckligare och mera önskvärd än hvad som inträffat. Val vet historien att omtala, hurusom antinsen råa, obildade och oordnade samhällen, för att blifva delaktiga af civilisationens fördelar, blifvit underiryckta af och sammansmällt med redan ordnade välden, eller ock redan utlefvade folk, för att undergå nödig föryngringsprocess, blifvit införlifvade med kraftfullare nationer. Intetdera af dessa för-! bålanden inträffade här. Sverge och Norge äro tvenne odalfolk, stamförvandter, nästan årsbarn, uppvuxna tillsammans, hafva upphunnit samma bildningsgrad och ega begge lika varm och ren fosterlandskänsla. Dessutom, att ej tala om den Nemesis divina, som förr eller sednare alltid gör sin rätt gällande i afseende på våld och förtryck, framställer 8 till jemförelse förhållandet till ett underkufvadt Folk, till hvilket man af fruktan för hämndens utbrott ej kan tala annorlunda än med vapen i hand, och ett på öfvertygelsens väg förenadt folk, hvilket man kan se ärligt och öppet i ansigtet och med hvilket uppkomia stridigheter kunna med förnuftsskäl utjeninas. På sednare sättet uppfattades föreningen af de män, som år 1814 inledde densamma, äfvensom af 1815 års rikets ständer, hvilka yttrade tillfredsställelsen fver att ej vapnens makt utan ömsesidig öfvertyelse grundat unionen. De räckte handen fullt ut ill broderligt handslag, värdigt ett högsinnadt folk. I afseende på möjligheten af Norges underkufvande må man ock, utan att smickra få ängan eller blotta svagheten, rådfråga 1815 års generation, som kände förhållandet bättre än den närvarande tiden; och man vädjar i afseende på underkufningsrättigheten Visserligen ej nu förgäfves till de riksstånd, som nyliSen högtidligt uttalat protest emot våld och förtryck utifrån under antagande af hvarje folks rätt, att sjelf ordna ssina angelägenheter. Således, långt ifrån att klandra, bör man tacka dem, som inledde och stadgade föreningen, fortsätta På den bana, de utstakat, och beträda samt bygga på den grundval de lade, den enda, på hvilken en varaktig föreningsbyggnad kunde uppföras. Obemaä.kt bör ej heller lemnas, att föreningen är ett verk för sekler. Den är att förlikna vid ett träd, ämnadt att bära frukter för -kormande slägten. Hvad som skall vara länge, måste länge förberedas, och i afseende på föreningen fortgår ännu denna förberedelset.d. Lycka och medgång hafva under föreningens fortvaro kommit Nordens folk till del. Sådana förhållanden äro mindre tjenliga att bilda och befästa vänskap och förtroende, hvilka bästoch med största varaktighet inledas i motgångens och pröfningens tider, I fråga om begge rikenas likställighet såsom grundtanke för den tillämnade revisionen åberopar jag min, betänkandet bilagda . reservation och tillägger, att man här frångått hvad föreningsstiftarne uttalat och menat. Man tyckes hafva glömthvad förot är sagdt och lofvadt, eller, hvad ännu värre är, man vill ad-4 vocera bort det. . Ostridigt är, att ett lands ,egent-liga styrka ligger i kärleken till fosterlandet och melbörgrarnes samhållighet. Ett bevis för denna min åsigt hemtar jag ur deni utskottets betänkande Påg. 30 ned et visst vemod, till försvar för cn nästan motsatt åsigt, antydda svårighet för unionsOnungen att bevaka begge rikenas gemensamma bästa, då deri antydes en lättare åstadkommen sammanhållighet inom ett mindre tälrikt folk, med en homogent bildad reprösentation, än hos ett talrikare olk, med en mera konstlad samhällsförfattning. För öfrigt, sedan man i allmänhet kommit till den öfvertygelsen, att rätta värdet bos så väl nationer SOm enskilda mera bör sökas i det inre än på ytan, Oörde man förvänta, att vi skalle häfva vuxit ifrån dessa så -kallade rangstrider eller tvister om yttre reträden, men äfven häri synes, att döma af utSkOtfötehortuirendepr -oposletuin 3 oavkanmmemeia Tar