Hvilket anseende hafva icke de vunnit i Europas ögon, derföre att de, förglömmande -småsinnets alla ingifvelser, förenat sig till gemensam kamp för den gem.nsamma friheten! Ibland andra medel man begagnat, för att väcka bitterhet emot frågan om ståthållareskapets upphäfvande, har äfven varit det, att sätta i omlopp ett rykte, att norrmännen skulle erhållit löfte om bifall Il förslaget. Då man, såsom jag, anser ett sådant löfte, i fall det verkligen blifvit gifvet, ådagalägga en stor och sann statsmannavishet hos löftets gifvare, som dervid satt åsido alla småaktiga beräkningar och endast haft för ögonen föreningens befästande och de båda folkens gemensamma väl, då man har en sådan uppfattning deraf, kan man icke heller förstå huru detta rykte kunnat begagnas till agitationsmedel. En hvar, äfven de sig så kallande svenskar, medgifver ju att ståthållareembetets bibehållande icke är af någon vigt för Sverge; men huru då förklara begäret, att onödigtvis göra opposition, och att söka förmå löftets gifvare att bryta detsamma? Men än nu oförklarligare är det, att man velat åt en sådan opposition gifva skenet af loyautå. I fråga om Sverges rätt att deltaga i beslut, rörande norska ståthällareskapet, har man tvistat om innehållet af de förhandlingar, som föregingo norska grundlagens fastställande; om, hvilka 4S, som tillkommit eller blifvit ändrade, till följd af kommissariernas påstående; om, huruvida dessa kommissarier vore sända af den tillimnade norske konungen, den sven ske konungen, eller af Sverge såsom helt betraktadt; samt slutligen huruvida norska grundlagen vore Norges enskilda tillhörighet eller ett unionskontrakt; äfvensom hvilka paragrafer deri företrädesvis vore unionella. Men under dessa långa och vidlyftiga tvister har har man nästan helt och hållet skjutit åsido en distinktion, som likväl är af stor vigt. Ett är öfverläggningar, som föregå ett kontrakts afslutande; ett annat det skriftliga dokument, som upprättas för att lända till framtida efterrättelse. Då vi nu vilja utreda, huruvida vi ega rätt att deltaga i afgörandet af föreslagen ändring i 14 norska grundlagen, hafva vi dervid ieke att taga i öfvervägande hvad under de föregående underhandlingarne må hafva blifvit anfördt å ena eller andra sidan; vi hafva endast att bålla oss till de befintliga, i behörig ordning tillkomna, skriftliga kontraktsinstrumenterna. Det är på denna ståndpunkt jag vill ställa mig, för att stadgs mitt omdöme i frågan. Sluttedningen blir då följande: antag, att Grundloven tillkommit till följd af öfverenskommelse emellan Norges Storthing och svenska kommissarier ; antag, att dessa kommissarier voro icke blott svenske konungens, utan äfven rikets ständers; antag slutligen, att Grundloven icke blott innebåller åtskilliga unionsbestämmelser, utan är hel och hållen ett unionsdokument. Sedan man antagit allt detta, måste man väl icke kunna förneka, att föreskrifterna i detta unionsdokument böra lända till ovilkorlig efterrättelse. Om detta gäller dess föreskrifter i allmänhet, måste det Väl äfven gälla de särskilda föreskrifter, som deri finnas om sättet för Grundlovens förändring. Detta sätt bestämmes uti 112 , som har följande lydelse: Viser Erfaring, att nogen Deel af denne Konge-rikets Norges Grundlov bör forandres, skal Forslaget .derom fremsxettes paa et ordentligt Storthing og skungjöres ved Trykken. Men det tilkommår först sdet neste ordentlige Storthing at bestemme, om den forestaaende Forandring bör finde Sted eller ej. Dog maa saaden Forandring aldrig modsige denne Grundlovs Principer, men allene angaae Modificationer i enkelte Bestemmelser, der ikke forandre denne Constitutions Aand, og bör to Tredjedele af Storthinget vsere enige i saadan Forandring.s Såvidt jag kan läsa, finnes uti denna S, lika litet som uti någon af de föregående, förbehåll om Sverges hörande, vare sig genom frågans underställande rikets ständers pröfning eller genom dess föredragoving i sammansatt svenskt och norskt statsråd. Och slutar jag deraf, att norska Storthinget, i förening med konungen, kan vidtaga hvilken förändring i Grundloven som helst. Men, invänder man, på sådant sätt skulle möjligen äfven 1 6, som stadgar att Norge skall vara förenadt med Sverge under en konung, kunna utan Sverges hörande upphäfvas. Härtill jakar jag utan ringaste tvekan. Utom det att konungen icke gerna kan tänkas lemna sin sanktion till ett sådant förslag, så finnes ju detta stadgande äfven uti riksakten, hvilken icke kan ändras utan efter bifall af begge folkens representanter och konungens sanktion. -Borttoges berörda stadgande i Grundlovens 1 , rubbades derigenom föreningen icke i ringaste mån; norska grundlagen komme endast i närmare öfverensstämmelse med Srverges regeringsform, hvilken icke innehåller något om unionen. Vidare invänder man, att ihnan riksakten tillkom, var norska grundlagen det enda unionsdokumentet och hade således, efter det af mig anförda slutledningssätt, kunnat ensidigt ändras utan Sverges hörande. Ja, hvarföre icke! Under denna mellantid fanns icke å svensk sida någon annan återhållande kraft än unionskonungen; men den var för tillfället tillräcklig, enär det icke hade stor sannolikhet för sig, att samme konung, som stiftat föreningen, Jemväl skulle upplösa den. Dessutom bör man besinna att, hvad Svea rikes ständer beträffar, de-sa icke före föreningens afslutande fått ett ord med i laget. De hördes först efteråt, och då tillkom riksakten, hvilken, efter mitt sätt att se, måste vara den enda unionshandling, för hvars ändrande begge folkens representanter böra höras. . Denna akt, säger man, är i hög grad ofullständig och innehåller icke alla nödiga unionsbestämmelser. Medgifves! Men här sitta vi icke till doms öfver föreningens stiftare, och hafva icke att bedöma huruvida de handlat väl eller illa, utan hafva vi, ifråga om ståthållareskapet, endast att bedöma hvad det emellan de begge folken upprästade unionsdokumentet derom säger. Då nu riksakten icke med ett enda ord nämner denna sak, torde deraf äfven följa, att vi med den saken icke heller hafva något att skaffa. Den ifrågasatta ändringen af 14 4, pästår man, är icke blott en modifikation af Grundloven, utan den strider mot dess principer; hvadan den icke kan, emot stadgandet i 112 S, fa ega rum. Ehuru en sådan tolkning af ordet princip låter för mig högst besynnerlig, så vill jag icke särdeles hålla derpå. Antag således att berörda förslag är stridande mot Grundlovens principer, följer deraf någon rätt för Sverge att blanda sig i saken? Vill icke Norges Storthing och dess konung hålla Grundloven i helgd, så kunna vi i sanning icke hjelpa det. Men ett påstående, att vi ega rätt att höras öfver förändringar i Grundloven, bör icke det skäligen väcka dylika anspråk från norsk sida i fråga om ändringar i våra grundlagar? Regeringsformen föreskrifver, att konstitutionsutskottet eger att endast föreslå.sådana ändringar i grundlagarne, som äro nödiga, nyttiga och möjliga att verkställa. Jag undrar högligen hvad vi skulle säga, om vid frågan rörande en föreslagen grundlagsändring Norge skulle vilja hafva sitt ord med och, under förklarande, att den ifrågasatta ändringen icke egde de i regeringsformen bestämda egenskaper, på sådan grund sökte förhindra dess antagande. Vore sådant särdeles angenämt? Fastän de sig så kallande svenskar icke kunna åberopa något enda stadgande, som medgifver ett deltagande i förändring af Norges Grundlov, enär dess 88 4 väl icke rimligen kan tydas derhän; så säga de likväl, att vi hafva, om icke en juridisk, åtminstone en moralisk rättighet, och den bör icke lemnas: obegagnad. Norge har visat en sådan obenägenhet emot unionen, har så utan allt skäl afslagit äfven de billigaste anspråk från Sverges sida på förbättringar i de unionella förhållandena, att Sverge bör icke lemna detta tillfälle obegagnadt, att dymedelst tilltvinga sig sådana medgifvanden, som Norge icke, i Känslan af deras rattmätighet, kunnat förmå ci möra. Är sådant hantlinocdsttt ridfarligt är det cc få a ir RR TER mr 0 K FR cg JA ÖR KH VV JR Or KR NN ET rt ör KT ME JR Hö KN BV Kr JR I ER JR MEn ör nt IRA nte ÖR pe frn TR Ng kg KR fal