på grund art sin myndighet, uppställt med atseende på de unionella förhållandena? Jag kan i sanning e fatta, huru någon stridighet i detta afseende kunna: uppstå. Man har sagt att 112 i Norges Grundlos visar tillräckligt, att det vore Norge ensamt förbehållet att besluta i denza sak. Nåväl, mina herrar, hvad innehåller 112 S? Den innehåller ingenting om att konungens sanktion fordras, utan rörer blott formen för behandlingssättet på Storthinget, och hura kan man på grund a! denna 5 sluta dertill, att svenske konungen, som ratificerat norska grundlagen, icke skulle ega rätt ati vägra sin sanktion i de frågor, som innefatta förändring af unionsbestämmelserna. Jag ber att få an märka, att 12 4?) i riksakten talar också om detsamma och hänvisar äfven till 112 i Grundloven sami bestämmer på hvad sätt ändring skall ske. Dettz torde vederlägga hvad som blifvit anfördt såsom bevis att Norge ensidigt kan ändra sin grundlag. Utskottet har försigtigtvis afhållit sig från att göra något tillstyrkande i formfrågan; det har blott tillstyrkt en underd. skrifvelse till K. M:t att rikets ständer måtte hos K. M. i underd anhålla, att den af norska Storthinget för dess del beslutade ändring i Norges grundlag, hvarigenom det i samma grundlag intagna unionella stadgande, att till ståthållare i Norge kan utnämnas antingen en norrman eller en svensk, skulle komma att upphäfvas, icke måtte af K. M. till pröfning företagas förr än i sammanhang med de förändringar af eller tillägg till föreningsbestämmelserna, som af den begärda revisionen kunna föranled.s. Således synes mig hela denna deduktion angående 112 i Norges grundlag stå utom det, som utgör föremål för rikets ständers skrifvelse. Motiverna hafva vi ännu icke tagit fasta på och vi återkomma till dem förr än skrifvelsen till K. M. afgår. Således är blott fråga om, att rikets ständer skola till K. M. frambära en önskan i ett ämne, som jag tror är af intresse för unionen. Hvem kan väl neka, mina hrr, att möjligheten att till ståthållare i Norge utnämna en svensk kan vara af vigt för unionen? Jag vill icke göra några tillvitelser, men en följd af Norges sjelfständighetskänsla, som någon gång gått till öfverdrift, är att ett visst — tyranni utöfvas och att möjligen inom Norge, med -afseende på den Storthinget tillkommande pensioneringsrätt, konungen skulle kunna få svårt att till detta höga embete finna någon lämplig norrman med på en gång den ställning och den sympati för unionen, som skulle erfordras. Tillfälle kan förekomma, då det vore af vigt för konungen att i detta hänseende välja en svensk, och med all aktning för andras öfvertygelse, tror jag. att om konungen anbefallde en svensk man att begifva sig till Norge, skulle han tryggt uppbära den förebråelsen af frih. Raab, att han vore en äfventyrare, ty jag tror det vore hans pligt att följa sin konungs befallning, och hans mod förtjenar icke en sådan benämning. Men då man erfarit, att institutionen är förhatlig i Norge, så må det vara skäl uti att den icke bibehålles, och jag har i det afseendet suspenderat min mening; men säkert är, att om man äfven bör göra detta eftergifvande, så bör det ske i sammanhang med sådana garantier, som trygga föreningen. Härmed har jag i korthet uttalat min åsigt i ämnet. Jag tar Gud till vittne, att ingen är lifligare vän af unionen än jag; men jag tror att ett ärligt, manligt och värdigt språk från svenska folket till sin konung icke kan förtyckas i Norge, och jag är öfvertygad om, att med lika beredvillighet som Sverge ingick Novembertraktaten med Norge, lugnt utsättande sig för de faror, som det från sin mäktige granne kunde hafva att frukta, med lika lugn, beredvillighet och kärlek skall Sverge äfven fortfarande visa norska folket samma trofasthet som det alltid ådagalagt; att norska folket skall se, att om svensken ärligt uttalar sin mening, så är han icke mindre trofast; och slutligen att detta sätt att uttala sin mening icke innebär den minsta afvoghet, utan att tvärtom ett förbemligande af den känsla, som i denna stund lifligt rörer sig i svenske mäns bröst, icke vore nationen värdigt. I Hr Gustaf Cederschiöld: En af passioner upprörd sinnesstämning är, i min tanka, icke särdeles lämplig för öfverläggningar, angående allvarsamma: och vigtiga saker. Jag för min del ämnar icke att! vända mig till ridderskapet och adelns känslor, och kommer jag således hyvarken att låta flaggor blåsa, ej heller att föra ridderskapet och adeln till Lätzens slagfält, icke ens tänker jag bjuda på sillsallat. Man har beklagligtvis länge sökt inverka på passionerna, genom att anslå alla ömtåliga strängar. Såhar man här talat om tacksamhet och den brist på denna lygd, Norge skall hafva visat; men på samma gång man predikar denna dygd, glömmer man ett annat kristendomens bud: Den venstra handen skall icke veta hvad den högra gör. Allt pockande på tacksarshet betager gåfvan dess värde. Likaledes har man tvistat om företräde i rang och åberopatfädernas stora förtjenster. Men låtom oss icke allt för mycket pråla med hvad fordom varit hafver, låtom oss i stället tänka på hvad vi verkligen äro och kunna blifva. I stället att skryta med fädernas mandater, låtom oss sträfva att efterlikna dem. En ädel stolthet Känner sitt värde, men högmodet söker i andras förtjenster anledning att upphäfva sig. Tvister om rang och yttre företräden tillkomma småsinnet, men ingalunda en ädel stolthet. Så föreställer jag mig att om det händelsevis inträffade, det generalen, friherre Sprengtporten komme i en procession att gå efter kaptenen, hr Brakel, skulle sådant icke särde les gravera friherren. Under försöken att uppkoka allmänhetens passioner, har man på sednaste tiden icke skyggat tillbaka för terrorismen ; medel. Man har benämnt dem, som uti förevarande fråga hyste enjvisståsigt, för svenskar, i tydlig afsigt att stämpla en hvar olika tänkande såsom osvensk eller förrädare. Härvid har man förslömt allt annat endast för tillfredsställelsen att slutigen få rätt. Man har förglömt hufvudsaken, för utt löpa efter en skugga. Frågan om en revision har blifvit satt å sido, för att rikta all uppmärksamhet på den om ståthållarskapet. Man har, under denna fran att vara företrädesvis svensk, alldeles förbisett wvem man egentligen gagnade, hvem man fröjdade, här man utsådde frön till oenighet emellan de förenade folken. I alla tider har despotismens valspråk varit: Splittra och herrska.. Och i detta ögonblick torde det icke saknas en makt, som med glädje iskådar de tvister, som uppkommit emellan le förenade folken. Denna makt skulle säkerligen cke undandraga sig att intervenera, om det lyckales dem, som vilja framför andra kallas svenskar, om det lyckades dem att åstadkomma en öppen brytning. Men fortsätt tankan: Låt Ryssland på kallelse vitruda det ena folket mot det andra, och jemväl yckas underkufva det, hvad blefyve då följden? Otvifrelaktigt den, att båda förlorade sin frihet. Sedan båda folken blifvit slagna i slafbojor, kunde de fortsätta striden, om hvilkendera slafven skulle gå till böger om den andra. Men ropar man, följden må blifva hvilken som helst, vi hafva rätt och skola äfven förskaffa rätt Da det alltid medförer stora svårigheter att döma t mti egen sak, torde det icke skada att, genom törelsers anställande, söka intaga en opartisk ställ. I detta afseende vill jag hänvisa till det sätt, man i allmänhet bedömer tvister emellan när1, de må vara enskilda personer eler stater, dtillämpas i-allmävhet det gamla ordspråket; et icke är ens fel att två tvista. Man bekymir sig i dylika fall icke om att tillse, hvilkendera ren har rätt; man förklarar dem båda hafva orätt, ir de för obetydligheter förbise det helas väl. Huru raktiga för alla oss icke de-gamla grekiska sta or RA