de strof: Endast rättvisa grunder lemna utsigt att vinna syftemålet, och dessa äro hvartdera folkets frihet och sjelfständighet samt okränkta rätt att, i den mån det bidrager till det gemensamma ändamålets vinnande, också ega inflytande på de gemensamma angelägenheterna etc. Är då föreningen mellan Sverge och Norge ett handelsbolag, ett aktiebolag? Är det ej en politiskmilitärisk förening emellan tvenne hvar för sig sjelf ständiga suveräna folk under en konung? Icke var det föreningens höge stiftare, som hyste en sådan krämaretanka. Hans åsigt om den grund, hvarpå föreningen sk lle hvila, uttalade ban -1815 i förut anförda ord, der han tydligen säger att jemlikheten skulle vara oberoende af det ena eller andra folkets antal, eller det ena eller andra landets afkastning. Och denna åsigt vann då svenska folkets och dess representanters jublande bifall. Af tvenne, under ett krig allierade, makter, har väl den makt, som lemnar största truppstyrkan och största bidragen, en i förbållande derefter större röst än den andra? Eller i en kongress, månne det lilla Danmark skulle åtnöja sig med en tjugondedel eller något dylikt af den rösträtt, som tillkommer Frankrikes eller Österrikes ombud —?— Eller, för att taga ett exempel inom vårt eget land, månne det högvördiga ståndet skulle åtnöjas med den rösträtt i förbållande till bondeståndets. som presterskapets bidrag till statsverket skulle utvisa i förhållande till hela svenska allmogens. Sjelfva borgareståndet skulle stå sig slätt vid en sådan fördelning af de politiska rättigheterna. : Utgående från grundsatsen af allas vapenpligt, kan man ej komma längre än att hvartdera landet betalar i mån af folkmängd, och redan häri ligger en ofantKg fördel såväl för Sverge som Norge. Jag har afsigtligen hittills förbigått några af utskottet framkastade ord, dem jag visserligen helst önskat att kunna anse och tyda såsom betydelselösa. Likväl och med afseende på yttranden, fällda så väl vid remissen af hr Dalmans motion, som också i presssen, vågar jag ej frånkänna dessa uttryck all syftning. Det förekommer nemligen på icke mindre än 5 ställen, pag. 27, 29, 30 och 31, strofer, som mer eller mindre aflägse antyda att, om Sverge ej får principat i unionen — om Norge ej villigt fogar sig efter Sverges fordringar —, vore måhända så godt att unionen upphörde Beklagligen har jag ock enskildt hört den föreställningen i ganska vulvillig afsigt yttrad, att om föreningen upphörde, skulle de båda nationerna tvifvelsutan såsom bundsförvandter kunna gagna hvarandra mer än nu tyckes vara fallet. Jag vill helt kort upptaga denna tanke till besvarande: Minnes man då ej historiens vittnesbörd, huru det vanligen förhållit sig med mindre angränsande stater? Att icke gå tillbaka till Grekland, der Philip af Macedonien just bildade sitt välde på grund af de öfriga små staternas inbördes fiendtligheter, eller Roms, hvarifrån vi ha ordspråket: divide et imperan, vill jag åberopa ett färskare af England och Skottland. Hade väl England före år 1603 något enda krig med Frankrike, der icke Skottland var detta sednare lands bundsförvandt. Huru har förhållandet varit emellan Sverge och Danmark, efter unionens upplösning intill sednaste krig? Hvem eller rättare hvad har hjelpt Ryssland till sitt försteg inom europeiska statsförbundet, om ej grannarnes kif? Betänken detta, mina herrar, och öfvervägen, huruvida vi ej böra förekomma, att rikets ständer i sin underdåniga skrifvelse utkasta ord, som kunna, likt ogräsfrön, slå djupare rot än man åsyftat. Jag tror mig nu hafva bjudit skäl för mitt yrkande att utskottets motiver måtte underkännas, och jag har gjort det just för att vinna en önskvärd framgång åt det resultat, hvartill utskottet kommit i denna punkt, öfvertygad, som jag är, att framgången befordras mer genom iakttagande af lugn, sanning, grannlagenhet ech värdighet i uttryck, än genom ett passioneradt bittert språk, sårande tillvitelser och öfverdrifna anspråk. Jag beder Eder behjerta mina ord desto hellre som vi lefva i en tid, då makterna liksom hvila på gevär, och vi icke kunna veta när kriget höjer sin blodiga fana äfven i Norden. Glömmen ej att vi omgifvas af mäktiga grannar, som gjort allt för att rusta sig till strid; under det att vi derermot, sorgligt och bedröfligt att tänka uppå, tyckas glömma all framtidsfara, nekande medel till försvar, till befästningar, till öfning till vapen. — Det förekommer mig sannerligen som skulle en tung dimma — ett samum — östan ifrån hvila öfver våra hufvuden, som förmörkar vårt förstånd och förblindar våra ögon. Som jag har mig bekant att en efterföljande talare kommer att begära en proposition, som jag i allo gillar, har jag nu icke velat besvära med något förslag dertill, och då jag länge — måbända allt för länge — tagit ridderskapet och adelns tålamod i anspråk, vill jag uppskjuta mitt yttrande om tredje punkten till längre fram under debatten. Grefve Sparre, E. Jag anser mig böra tillbakavisa de tillvitelser, hvilka blifvit gjorda mot dem, som kunna dela utskottets mening, och sålunda rentvå ridderskapet och adelns medlemmar från någon otillbörlig afsigt, Man bar här ännu en gång talat om ett sträfvande af Sverge efter supremati öfver Norge. Detta är en osanning; Norges sjelfständighet har i Sverge ingen fiende. Föreningens stiftare måste derigenom hafva ådagalagt att han kände svenska nationens karakter, då hap icke ville underkufva ett nedtryckt Norge. Jag hoppas derföre att man icke vidare här kommer fram med sådana beskyllningar, hvilka jag hade önskat aldrig blifvit framkastade och som vi böra med allvar och kraft bekämpa. Jag har sagt att Norges sjelfständighet icke här har någon fiende, tvärtom är den föremål för vår stolthet; men öfver både Norges och Sverges sjelfständighet står wnionen. Om Sverge för unionens skull låter sin regeringsform hvila, om flera paragrafer i denna af sådan orsak blifva en död bokstaf, så har Sverge samma anspråk på att Norge i förändringen af sin grundlag vill akta på unionen och höra de önskningar, som i detta afseende framställäs från svenska sidan. Någonting annat är bär icke 1 fråga. Jag vördar det norska folket, jag respekterar den sjelfständighetskänsla, som lifvar det; om vi medgifvit detta folk en sjelfständig förening med oss, så må vi icke försöka att med ena handen borttaga hvad vi med den andra gifvit, och om i den önskan ekonomiutskottet här uttalat, någon sådan syftning finnes, skulle jag icke tveka att afstyrka detsamma; men jag kan icke upptäcka någon sådan syftning; jag kan icke föreställa mig att-med denkänsla, som ne finnes hos detta folk, de skola känna någon örtrytelse deröfver, att Sverges konung, som är unionskonung, framkommit med en önskan i en fråga, som är af unionel betydelse. Man har genomgått detta betänkande punkt för unkt. Det är svärt att skrifva så, att man tillfredsställer allas mening, isynoverhet då vår representation är särdeles fulitalig, och jag skall äfven hafva åtskilligt att anmärka mot utskottets motiver; men jag påstår att de icke utgöra föremål för vår öfverläggning. Då expeditionsutskottets skrifvelse kommer till stånden, skola vi nog nagelfara hvarje ord; detta är den statshandling, som skall frambäras till konungen och som skall uttrycka det beslut, hvartill rikets ständer kommit ). Här har blifvit föreslagen eh annan form för denna skrifvelse. Den ena eller andra kan vara mig alldeles dikgiltig, emedan innehållet varit ungefär detsamma; men då vår representation är delad på fyra kamrar och det har föga sannolikhet att ett hör framstäldt förslag skall vinna sympati hos de öfriga stånden, synes det mig icke, löna mödan att splittra meningarne i fråga om nå a Ardo tilläöoeganda Allar Prå.rs. 4 Yr