Vallda va VU uk5U. Sällan har väl någon bok, väckt ett sådant uppseende som denna. Hvad den frejdadej vetenskapsmannen här yttrar om Preussens hof och regering, är af så mycket större vigt, som det är allmänt bekant huru nära han stod de politiska höjderna, samt att han var konungens personlige vän. Att den prelaten-j. siska och junkerlige Kreuzzeitung ropat ve och förbannelse öfver utgifvandet, kunde man vänta sg, men äfven liberala blad, såsom t. ex. Nationalzeitung finna det ogrannlaga att så kort efter Varnbagens och Humboldts död j. en skrift blifvit offentliggjord, hvaruti öfver så många ännu lefvande personer hårda och skoningslösa omdömen fällas; och de ogilla derföre utgifvarinnan, Varnhagens systerd::tters, fröken Assings åtgärd börutinnan. Andra tyska blad ha deremot af brefvens hela hållning dragit den slutsatsen, att författarne sjelfva velat, att brefvexlingen skulle utkomma så fort som möjligt efter deras död. Båda ha djupt insett den motsägelse, som egde rum emellan deras yttre ställning och deras egentliga sinnelag, och särskilt Humboldt bar medi synbar tillfredställelse i sina förtroliga utgju-Å telser återhvmtat sig från det pinsammal. byckleri, som lifvet vid hofvet ålade honom,Å han har haft ett klärt medvetande derom, att allmänheten måste befinna sig i ovisshet öfver honom och hans egentliga meningar.Å Humboldt begagnar sig af denna brefvexling med Varnhagen för att rättfärdiga sig och för att bevisa, att hans liberalism icke vore försvagad, hans frisinthet ingalunda förkolnad. Hvad var sålunda naturligare än attl. han lifligt önskade, att dessa bevis kort efter hans död måtte öfverlemnas åt den tyska nationen och åt verlden. — Vi meddela här ur denna ryktbara brefvexling några utdrag, som äfven kunna vara: af intresse för svenska löäsare. I Varnhagens dagbok finner man följande rörande julirevolutionen: Alexander v, Humboldt sade kort efter julirevolutionen till Gans, hvilken hyste allt för varma förhoppningar om den nya regeringen: Tro mig, min vän, mina önskningar stämma öfverens med edra, men mina förhoppningar äro svaga. Sedan 40 år tillbaka ser jag i Paris maktens innehafvare alltid duka under genom sin egen oduglighet, alltid träda nya löften i de gamlas ställe, men man uppfyller dem icke, och så börjar på nytt samma förderfliga kretslopp. Jag har känt de flesta bland tidens män, och med en del af dem stått på en förtrolig fot. Deribland funnos utmärkta, väl-1 menande personer; men de höllo icke ut; innan kort voro de icke bättre än sina föregångare, ofta blefvo de ännu större uslingar. Ingen regering har hittills hållit ord till folket, ingen underordnat sin sjelfviskhet det allmänna bästa. Så länge detta icke sker skall ingen myndighet i Frankrike kunna ega bestånd. Nationen har oupphörligen blifvit bedragen, och den kommer att blifva det äfven nu. Då skall den åter börja bestraffa sveken och löftesbrotten, ty dertill är den alltid tillräckligt mogen och stark. Till Humboldt skrifver Varnhagen den 28 Januari. 1833 följande i anledning af det preussiska ordensväsendet: Nu ha vipreussare då ändtligen äfven erhållit en allmän folkrepresentation; eller rättare sagdt, vi egde den redan länge, men visste sjelfva ingenting derom. Biskop Eylert har öppnat våra ögon, hanhar, en ny Mirabeau i tankarnas klarhet och uttryckets dristighet, först uttalat det stora ordet. Jag föreställer mig huru icke blott riddarsalen utan hela slottet darrade, då han till församlingen uttalade det väldiga kraftordet, att alla stånd, alla intressen, hela folket representerades af — ordensgfesten! Jag böjer mig i ödmjukhet och beundran för denna kolossala djerfhet, denna nya oerhörda kombination, hvarigenom dessa eländiga institutioner, som i Europa hittils fått gälla för folkrepresentation, såsom parlamenter, kammare, ständer, cortes o. d., slungas tillbaka i sitt intet. Jag har endast genom statstidningens ljudlösa mun gjort bekantskap med talaren; men ers excellens, som utan tvifvel var närvarande, beklagar mig säkert och säger till mig detsamma, som fordom sades om Demosthenes förelästa tal: cJa, om ni bara hade hört honom sjelfI Och att ha fått se åhörarnes bifallande leende, nådiga välbehag, glada blickar, måste än ytterligare ha förhöjt intrycket. — Våra evangeliska munkar befinna sig i sanning på god väg, de lofva att ej ge de katolska det ringaste efter, då dessa stodo i sin högsta blomstring. En dylik skenhelig svartrock gör oss till ett åtlöje för hela Europa. En nationalrepresentation må erhållas celler icke, sådant bryr jag mig ej om i detta ögonblick, men att den der karlen vill i dess ställe sätta ordensfesten, se detta är ett tilltag, som borde mötas med dårhus eller tukthus. — Men icke ens en visa, en karrikatur, bestraffar en slik oskicklighet, utan allt är tyst och stillal Om sin stil yttrar Hu. boldt följande i ett bref af den 27 Oktober 1834: De hufvudsakliga. bristerna i min stil äro: En olycklig benägenhet för alla möjliga poetiska former, en långdragen participialkonstruktion samt tt alit för stort koncentrerande af särskildta åsigter och kärslor uti en enda periodbyggnad. Jeg tror emellertid, att desså min individualtet tillhörande grundfel förminskas genom en vid sidan deraf bestående allvarlig cenkelhet och förallmänligande (ett sväfvande högt öfver sjelfva betraktelserna), om det tillåtes min fåfänga att så uttrycka mig. En bok öfver naturen måste frambringa samma intryck som naturen sjelf. Men hvad jag isynnerhet bemödat mig om såväl i Kosmos som i Äsigterna öfver naturen, och hvaruti mitt manår helt och hållet skiljer sig ifrån Forsters och Chateaubriands är, att jag sökt att i beskrifningarne alltid vära samn, äfven vetenskapligt sann, utan att likväl inträda nom det stränga vetandets torra region. (Forts.) NA Ina RR Zz