BERT a rr rr AE RR NR EN kransen af guld kring männens hufvud och medjas Dessa prydnader, somplikna cymbaler eller turkiska bäcken, hängande kring deras hals, och de tunga massiva ringarne af samma form på deras fingrar, och nackplåtarne, — alla dessa kunna vara bra nog att visa, huru mycket, guld menniskörna kunna hänga på sig, men ingalunda äro de smakfulla. Men-du ser, att dessa menniskor känna till åtminstone en metall. Känna de då ej flera? Jo väl! Denne man har ju ett svärd — af brons — ett dylikt som de gamla grekernas. Eggen på deras: brons håller väl icke att hugga eller såga trä, tänker jag, men den kan tillfoga rätt aktningsvärda sår i en strid man möt man. Har icke den lilla gossen der borta också ett dylikt svärd, som han svänger öfver sitt hufvud? Nej, det är ju blott en leksak — ett träsvärd. — Nu begynna de sin festliga måltid. Från spetten lösas hela oxar och, hjortar, som sprida sina aptitliga ångor vida omkring. Hvem skulle väl hafva trott, att doften deraf skulle räcka våra näsor efter så många förflutna sekel? Skada dock att de icke hafva något salt, men de tyckas alls icke sakna det. De skulle icke beböfva söka det alltför långt, om de blott skulle hafva bebof deraf. Hör huru de vilda djuren tjuta i skogen, när aftonvinden bär till dem de ångande dofterna och eldarne från bolmarne kasta sin röda glans vidt och bredt öfver den lugna vågen! Man kan vid detta sken se, huru gästerna göra 1ent hus och kasta, alla ben och qvarlefvorna af måltiden i sjön Siver pallissaderna. Detta är obestridligt en fördel af-att bo på en konstgjord hetare men jag fruktar, att då och då äfven nyttigare saker — husgeråd, verktyg, vapen, i kauske äfven en och annan person — händelsevis kunna balka öfver pallissaderna och gå till botten. I Blicka uppåt och skåda denna långa rad af flyttfoglar,: som styr sin väg mot söder joch ännu länge kan skönjas mot den klara af:onhimmeln. Lyssna på svanornas sång i den säfbevuxna viken: Hör du korpens nattliga skri genljuda från den dunkla skogen. Titta in i busksnåren, så får du se otaliga rådjur hvilande i de vissnade ormbunkarne. Förunderligt, att de kunna sofva, då de veta sina fiender vara så nära! -Men hvad är det. som kommer marken att gunga, liksom under stegen af en jätte? Är det då icke verkligen en jätte med, en hel fura i handen. framskymtande öfver kullen? Nej, det Jiknar ju snarare en ståtlig ek med sina hundrace krokiga grenar, långsamt vandrande mot stranden. Himmel och jord, hvilken varelsel. Det är urverldens jätte-elg, bredvid hvilken den största oxe ser ut som en hund och rådjuren som -små möss. Den kastar sin skugga långt ut öfver sjön, då den böjer sitt stolta bufvud för at dricka, och:fiskarbåtarne draga sig till andra stranden vid dess åsyn. Men det var någonting mycket litet, til! utseendet helt obetydligt, jag egentligen ville visa dig. Är det väl ormen, som döljer sig under de fallna löfven, eller.;,? Nej, det jag nu vill visa dig dväljes i vattnet. Ar det di laxen, som, kommen från hafvet, lurar i sit: sandiga. gömställe i skygd af flodstranden Är det... ?Intet af detta; det är ett mycket litet föremål, som framskrider mycket långsamt, men bvars bestämmelse är att ofverlefva och begrafva alla de lefvande varelser vi just nu hafva sett, och icke blutt dem, utan äfven deras efterkommande, ja tll och med dessa tusenåriga ekar, som nu så stolt resa sig på kullarne. Och hvilket är då detta lilla föremål? Endast denna lilla, obetydliga växt. denna späda planta, som barnet med träsvärdet skulle kunnat upprycka med roten, denna mossart, som kallas sphagnum! Låt oss följa med dess utveckling under entidrymd af omkring tvåeller tretusen år — om du icke bar något deremot. Så liten och. anspråkslös denna mossa än synes varay se vi dock huru den tillväxer oc gör synbara framsteg. Här såg den dagen — här, hvarest sjöfogelboet hindrade rännilen att utgjuta sig i viken. Här uppspirade den först, och se nu huru dess sirliga väfnader spridt sig öfver strandens grönska, och huru den smyger sig allt längre Jångsmed insjön: rand och till och med ett godt stycke utmed dess botten. Nu börjar den dämma och suga i sig de mindre, af insjöns vattentillflöden. Snart omgifver den redan helt och hållet insjöns vatten likt en svamp. Genom att uppsuga dess tillflöden och samtidigt inkräkta på dess bädd, svälter den småningom ut hela insjön. Se, på ett halft århundrade har dep sistnämnde blifvit ögonskenligen mindre, och i stället för den fina, glittrande sanden och kiselstenarne, som betäckte dess stränder och gaf dem ett så trefligt utseende, ze vi nu en rand af svampaktig grönska, hvilken man icke mer kan beträda. Der borta är dock en naturlig brygga — ett kullfallet träd. Äfven denna brygga skänkte oss den lilla mos san. Denna idgran stod ännu fast och stark för några år sedan, Men vattnet tärde sö länge på dess rötter, tills de gåfvo vika od trädet störtade, af sin egen tyngd. Jå, Jac lofvade dig att .mossan. skulle begrafva allt under sig, och du ser nu, huru den krypå upp på den fallna granen och nästlar sig in bland dess grenar. Huru mycket tror du vä! den växer om året. Halfannan tum. Nå di skall-den stackars. granen snart fullkomligt betäckas deraf och för alltid undandragas menniskors blickar? Åh nej! Vi skola nog fö återse den. Tålamod blott! Men ännu serjåg inga kullfallna ekar, Vänta blott; deras tu: kommer nog. Deras rötter likna icke granens: eller andra obetydligare träds; de ståsäkert och fast med sina rötter hvar och en!;j sin lilla jordkulle af grof sand och på fäst grund och kunna ännu en tid bortåt imotstö mossan. (Forts.) — Te 5 (Insändt.) Till den ärade författaren af ett musikaliskt bref, infördt under den 14 Mars i Afton