framställda förslag till ändring. — Nan finner så: lunda vid närmare granskning att alla de premisser hvarpå hr Dalman grundat sin motion, innefatta sådana misstag, att just den karakter han dervid solat finna, saknas, nien detta borde utskottet likväl icke specielt påpekat. Deremot hade hr Dalman anmärkt att 112 :n i grundlagen, som handl sättet huru den kan ändras, stadgar att en föränc deri aldrig får strda mot grundlagens princip men hvem skall döma om ett grundlagsbud incipiell natur annat ån Storthinget å en fönineen med norskt statsråd, som skall prö thingets beslut, å den andra sidan? Jecke kunde det blifva svenska ständerna eller det svenska statsrådet, ty detär ganska möjligt att dessa icke ens bade någon reda på närcen sådan fråga förekommit i Norska Storthinget, hvars förhandlingar de ej äro skyldiga att följa, eller i norska regeringen. Detta hade ock visat sig de gånger förut, då frågan om fiksståthållareembetets upphäfvande: varit föremålför konungens: pröfning i norskt statsråd utan att svenska statsrådet deruti inblandat sig. Vid en af riksdagsmannen Anders Jansson från Wermland väckt motion, som omförmäåles af utskottet, anmärkte talaren såsom en upp; fi rmmelse från norska sidan, att norrmännen i ska: området begitgo hvarjehanda förbrytelser, få hvilka de! under närvarande förhållanden ej kunde bribgas: till ni gon 1: ga, ansvarighet.och näpst, enär de trotsigt förklarade, att de ej erkände den svenska lagen såsom. för dem förbindande, eler underkastade!sig densammas bestämmelser. Detta mente talaren är:verkligen eh så betänklig sak, att om det så förhölle. sig, så hade man väl det allra största skäl till klagan öfver ett trots; som icke borde elle kunde uthärdas, Och hvad: skall wäl allmänhi tänka när den löser sådant, Men om uppgiften icke är sann, och han vädjade till hvarje jurist i ståtdet, huruvida något el finnes derom att hv. ken som -helst som begår brott inom svenskt om äfven måste underkasta sig att ansvara inför svensk domstol oecly efter svensk lag om han. gripes och åtalas derför. Talaren öfvergick rm till utskotiets eget :tlåtande, der. det på sidan 11 heter, att sedan det den 4 November blifvit för Storthinget tillkännagifvet, att de svenska kommissarierna på hans svenska majestäts vägnar jantogo norska grumdlagen, valde Storthinget samma dag till. Norges konung Carl XIII, hvarefter grundlagen den 10 November af kronprinsen på konungens vägnar och enligt dennes fullmakt sanktio nerades; men det torde tillika, såsom här ganska vigtigt, anmärkas, att detta skedde icke under svensk. ntan under norsk kontrasighation, hvilket strider emot den föreställmingen, att Grundloven skulle kunna betraktas såsom ett kontrakt mellan Norge och Sverge aniat än i hvad det förstnämnda förbehållet angifver. På sidan 14 af betänkandet, hvarest talas om 1818 års -konstitutionsutskott och dess förslag i afscend: på riksakten, anmärkte talaren såsom-en brist, at utskottet öfverhoppat. eller förbigått det betänkande; som rörde sjelfva grunderna för föreningen, och hvil ket lemnade bevis derpå, att ständerna icke bekrä? tat eller. yttrat sig om några andra stadganden Grundloven : än: dem, som finnas I riksakten, Dett: vore dock en väsentlig handling, som, när den biföll: af ständerna, måste anses afgörande i afseende pi dessa ständers eger uppfattning af föreningen. Mar läser der, att utskottet tillstyrkt rikets ständer attill norska folket afgifva en högtidlig förklaring, at: de genom sitt erkännande ytterligare vilja besegl. den: emellan Norge och Sverge — här voro det a märkniogsvärdt att Norge står nämndt framför Sver ge— redan verkställda jörening under sama k och derjemte äfven erkänna konungariket No; som ett frist-och sjelfständigt Då begge länderna; eja folkens borger fsket, skyddad vegna grundlagar, väntar svenska folket af förening en styrka inom dn nordiska halfö Vidare i afseende på 40 : —— att utskott sger. de; förhållanden, som till följd af föreninge lan Sverge och Norge uppkommit, väl i det det konstitutionella, att de bestämma vilkoren r dess vbegge vikens förening under en gemensam styrelse smen ej af.den egenskap, såsom i något afssend. sförande ändring i grunderna för sågotdera rikets inr: ssämhällsföreningv. Detta-erkännande å staudernas sida af en fullkom lig jemlikhet båda rikena emellan, att riksakten bestämmer vilkoren för föreningen, och att denna före ning icke i något afseende medför ändring i grun derna för någotdera rikets inre samhällsförening, san. att denna är skyddad gerom egna grundlagar, är vigtigt och. afgörande i afseende på föreningen: naiur, Huru då förklara att dessa upplysningar kun nat af utskottet helt. och hållet utelemnas? Mäånne det kän kallas: utveekling? Vid sidan 19 af betär kandet anmärkte talaren att Storthingets konstitu tionskomitö af år 1836, uti ett betänkande angåendi flaggan oeh flera andra förhållanden rörande Nor ges ställning i unionen, erkänt att vissa häron väckta klagopunkter vore svårare att afhjelpa der före att de härleda sig från unionsakternas bristej och ofullständighet, hvarf re de troli, endast kun de afhjelpas: genom att fullständiga sjelfva unions stadgandena så, atv dessa komme satt innehålli unionsmessiga bestämmelser för åtskilliga, högst vigd tiga punkter, till hvilkas rättsliga afgörande hyc ken Norges grundlag. eller den. särskildt upprätiad unionsakten: erbjöd tillräckliga utvägar. Men äfvej här. hade. utskottet förbiset att 1830 års konstitu tionskomitå uti utlåtande yttrat, att grundlagen kan är dras af Norges Storting och konumg i alla paragrafei ulom dem, som finnas i riksakten intagnar. Nyssnämda uraktlåtenhet vore så mycket mera a märkningsvärd, som Utskottet till stöd för en hel anhan mening citerat från en annan komitås be tänkande,.att sNorges grundlag, med hänseende til de grundsatser och stadganden som vidkomma för eningen. med. Sverge; nödvändigt måste betraktas oct gälla såsom -et ursprungliga unionsdokunientet må lan Sverge och Norge.s Ty. om man äfven antagb detta sednare, så måste det ju ock antagas att 11: fn i samma grundlag såsom en del deraf icko kär uteslutas från detta unionsdokument, och då är vi gen anvisad huru äfven sådana bestämmelser deruti som den om riksståtbållareembetet, kunna ändras a Norges konung och Storthinget, utan någon inblantnidg-från svenska s dan, Vidare har utskottet citerat, allt från samma Be tänkande, att komitåns uvorska ledamöter blott gifvi: sina. röster för vissa i deras tankar betydliga e gifter å Norges sida, under förutsättning och vi art, shvarhelst: genomförandet af. likhetsgrundsatsber .och. föreningens väl forårar någon sådan eftergift! L svenska sidan, densamma måtte medgifvas med lika sbroderlig välvilja, samt att de norska Fadde vansett ett sådant fall vara förhanden utistadgandet il4f i grandloven, hvari åt svensk man är lenankö lika rätt med norsk att bekläda Norges högsta och avigtigaste embete, i Detta yttrande å den norska komitens sida hade man under diskussionerna ofta hört åberopas så ett kardinaldoksment, som skulle bevisa alt r männen sjelfve ansett ståthållareembetets upphälven de berospå en eftergift från svenska sidan, som mav dä naturligtvis egde rätt både att gifva och förfä-; gra; Men härvid företedde sig nu den lilla ständigheten att om meningen öfverst på 24:de s af betänkandet 1äses till slut, så finner man dc den: sutan att någon motsvarande rättighet är gift åt norsk man i Svergex; Det vore då solklart de norska ledamöternas anspråk på eftergift å s ska sidan alldeles icke afsåg frågan om ståthållar embetet, utan endast att norsk man bordo kb Sverge en rättighet, motsvarande den som Sverg genom svensk mans, rätt att beträda riksståthålls tet. ; Likväl har man aldrig hört dem som yr!