bössan SAR rr er blrgpe t FA re RNE iga förhållandet verkar till ädlare, varaktigare och derföre till ändamålsenligare resultater än hvilka andra juridiska förpligtelser och unionella band och bestämmelser som helst. Med dessa tänkesätt och grundsanningar förenar jag mig i hr Löwens reservation och den deri gjorda hemställan. Friherre A. 0. Raab uppträdde derefter med ett anförande, som vi först i morgon blifva i tillfälle att meddela. Friherre Sprengtporten: Det skulle vara mig mycket okärt, ur mer än en synpunkt, om de åsigter jag går att uttala i denna fråga icke skulle lyckas att förvärfva sig ridderskapet och adelns bifall Men, mina herrar! jag har icke haft något val; ty om det är en pligt, under alla förhållanden, att framhålla det som man anser vara rätt och sannt, framstår denna förbindelse så mycket mera befallande i en upprörd tid. Det kan tyvärr icke förnekas, att våra förhållanden till Norge icke äro sådana som vi borde önska. och att synnerligast de sednaste tiderna varit rika på företeelser, som i hög grad påkalla rikets ständers uppmärksamhet och göra det till en pligt för dem, icke blott i deras egenskap af svenska folkets ombud, utan jemväl för unionens egen skull, att framträda i handling för att, i hvad på dem beror, söka utjemna de meningsskiljaktigheter som förefinnas emellan våra båda folk. Jag biträder sålunda obetingadt utskottets framställda förslag beträffande en revision af föreningsfördraget, och behöfver i detta afseende endast stödja mig vid den mening jag uttalade vid remissen af grefve Anckarsvärds motion. I ett fall tror jag likväl att ett tillägg skulle vara af behofvet påkalladt ur den synpunkten: att ibland de af utskottet uppräknade änmena, hyilka anses böra underkastas en utredning, det finnes sådana, hvilka borde och tilläfventyrs kunde blifva föremål för en skyndsammare behandling, än som kan emotses, om de skola göras beroende af en komitås utredning, af hvars arbete inga resultater äro att förvänta förr, än efter en tid af sex-år, inom hvilken tid dess förslag icke kunna grundlagsenligt vara pröfvade af de båda ländernas representationer; . och ibland dessa frågor anser jag mig. särskildt böra nämna interimsregeringens sammansättning och verksamhet samt försvarsverkets ord nande. efter en gemensam plan och på likställi, hetsgrunder. Om icke utskottets förslag antages med ett sådant tillägg, befarar jag att rikets ständers framställning skulle få utseende deraf, som hade de icke haft annat ändamål med densamma, än att begrafva de brinnande frågorna genom att göra dem till föremål för en komitås vidlyftiga och invecklade förhandlingar. Hvad åter angår de motiver, hvaruppå utskottet stödt sitt tillstyrkande af en revision, så är det af den föregående talaren utredt, att dessa motiver, i anseende till de brister som vidlåda dem, icke böra läggas till grund för rikets ständers underdåniga skrifvelse till K. M. i detta maktpåliggande ämne, enär så väl de satser, som deri uttalas, som sjelfva uppställningsformen tyckas motverka det ändamål, som afses: att komma till ett aftal med Norge om en revision af föreningsfördraget. Vår historia är full af glanspunkter. Sverge har i århundraden inom den europeiska rådsförsamlingen intagit och häfdat ett aktadt och någon gång bestämmande rum, hvilket vi sednast dålat med Norge, utan att vårt inflytande härigenom minskats. Värt territorium har en större utsträckning än Norges, vår folkmängd är mångdubbelt öfverlägsen brödrafolkets. Allt detta är en sanning, som ingen kan förneka, och som skänker Sverge ett moraliskt inflytande i unionens angelägenheter, som ingen kan betaga detsamma. Vi befinna oss i detta hänseende i samma ställning som andra förbundsstater, ibland hvilka vi finna mäktiga monarkier, som stiftat förbund på jemlikhetsgrundsatser med andra stater, som äro dem ojemförligt underlägsna, och hvarigenom de icke hafva förlorat, utan vunnit i egen styrka. De hafva endast häruti händlat politiskt klokt; men mindre välbetänkt förefaller det deremot, ur denna synpunkt, om ett folk, som vänder sig till ett annat folk, med hvilket det slutit en förening, för att äska en omarbetning af föreningsfördraget, ordar om sin makt och sin främre ställning, för att härpå bygga rättsfordringar, som icke klart kunna härledas ur detta fördrag. Men låt nu ske att så vore: ligger icke i alla fall något å ömse sidor sårande i sådana jemförelser, då de framställas från folk till folk? Jag öfverlemnar detta åt rikets ständers egen känsla att besvara. Jag tror mig icke göra utskottet någon orättvisa, då jag säger att hela dess argumentation är polemisk. Men tillåt mig, mina herrar, fästa eder uppmärksamhet derå, att nationer stå för högt för att sjelfva inlåta sig i en polemik med hvarandra; -att beträda en sådan bana, kan på sin höjd medgifvas deras ombud. De akter, som emöllan vänskapliga nationer vexlas, få icke bära någon annan prägel än den af lugn, värdighet och en noggrannhet i allt som icke kan jafvas, Den, som träder utom denna krets, försvagar sin egen ställning och vänder vapen mot sig sjelf. Man måste betänka, att så beskaffade handlingar icke tillhöra dem allena. De komma att framläggas inför verlden, som vid dem fäster sitt begrepp om den politiska bildningsgrad, till hvilken ett folk hunnit. Då man vill tvista om mitt och ditt, om rätt och orätt, så måste tvisten föras inför en domare, men emellan våra båda folk finnes ingen domare, ty unionskonungens makt är inskränkt till att bifalla eller afslå det, som ömsesidigt är aftaladt emellan de båda representationerna. Och meningen kan ju icke vara att hänskjuta denna fråga till en europeisk kongress, ehuruväljag är mycket böjd antaga, att densamma icke skall jäfva sin befogenhet att upptaga saken. Utskottet anmärker, och detta med full rätt, att Norges stridskrafter icke af unionskonungen få disponeras för det gemensamma försvaret till samma utsträckning som Sverges; men i afseende å en annan anmärkning, som rörer interimsregeringens verksamhet och sammansättning, torde vi böra erinra oss, att det är mot våra egna skär och klippor, som denna fråga strandat, i hvad den afser likställighet eller förenkling i sättet för ärendenas behandling; Norge har häri ingen del. Man klagar öfver Norges isoleringspolitik, öfver dess obenägenhet att gå Sverges önskningar till mötes, öfver den likgiltighet hvarmed det betraktar sina förbundspligter vid jemförelse med sina egna intressen, ochdenna klagan saknar visserligen icke grund. Men varom rättvisa, kastom en blick på oss sjelfva! Hvad hafva vi väl under femtio år gjort för att sammangjuta våra egna krafter, eller för att afhjelpa den splittring och detta osammanhang som råder inom vårt eget sköte. Finna vi icke i de små steg vi tagit Uler kunnat taga ett bevis derför, att om det går fort att söndra, så fordras det tid, att sammangjuta och förena... Hvad jag begär, det är: att vi måtte fatta ett beslut, som leder till ett mål, och icke tll) upplösning, och hvarigenom vi icke uppoffra vår goda rätt och vår egen ställning. Låtom oss derföre icke så beherrskas af en sårad fosterlandskänsla eller af. vår stolthet, att vi för dessas tillfredsstäliande försaka allt annat! Vi hafva emottagit ett dyrbart arf att förvara. Det är lemningarne af ett fordom mäktigt rike; men detta arf det tillhör icke oss allena. Det utgör ännu ofödda slägtens arfvedel. Hvem vet, hvem det kan komma att tillfalla, om vi missvårda detsamma? Eller kunna vi anse oss så mäktiga, vi ett litet folk af knappa fyra millioner, inträngdt emellan verldsmonarkier, som dagligen tillväxa som laviner till jättestorlek, att vi obekymradt kunna förkasta det stöd, som ett med 0s8 beslägtadt och förbundet folk kan, om ock afnll