mycket omständlig. Hufvudsyftet af grefve Anckar svärds motion afser otvifvelaktigt brödrafolkens ge mensamma bästa, och derföre förtjenar -denbåde svenskars och norrmäns samvetsgranna behjertande Önskligt och ädlare hade dock varit, hvad också vid remissen anmärktes, om framställningen varit hof: sammare och mindre bitter. De förebråelser deri göras mot den högsinte unionsstiftarenoch norska folket äro hvarken på sitt ställe, eller ändamålsenliga eller befogade Hvad en eller annan norsk skriftställare eller tidningsskrifvare förbrutit, eller hvad sjelfva Storthinget uraktlåtit att af missförstånd eller Bristande insigt besluta till fördel för unionen, bör icke läggas hela nationen till last. Andra norska skrift ställare, aktade embetsoch vetenskapsmän ha dessutom sökt godtgöra de förras fel och öppet erkänt unionens nytta och välsignelse för norska folket. Denna godtgörelse för våra klandrares ofog har varit mindre synlig på svenska sidan. Och hvad Storthingets förhållande beträffar, så må det ej anses oväntadt, mindre klandervärdt, att t. ex. mellanrikslagen, som 1857 antogs af svenska ständerna, föll med blott 2 rösters öfvervigt i Storthinget. Huru ofta ha ej vigtiga reformförslag och andra nyttiga framställningar med mångfaldigt större pluralitet af svenska ständerna blifvit afslagna! FiSåvidt jag kunnat erfara, beror beslutet om 1844 års unionsförslag ej på norska, men på svenska regeringens afgörande. Likaledes lärer förhållandet vara med förslaget om transito-rätten. Sammaledes med fraktfartens gemensamhet brödrarikena emellan. Jag har velat nämna dessa omständigheter, för att söka mildra de bittra anmärkningar, som blifvit gjorda mot norska folket, hvilket, lika litet som det svenska, kan rättvisligen förebrås eller ansvara för hvad deras ombud eller regering göra eller låta, eller för hvad enskilda skriftställare ensidigt och omotiveradt behaga yttra. För att efter denna korta, men behöfliga sidoblick, återkomma till ämnet, allmänna besvärsoch ekonomiutskottets nu förevarande betänkande, så bör medgifvas, att det är, oberäknadt den klandervärda polemiska uppställningen, förtjenstfullt författadt, såväl i afseende på den historiska utredningen, som i angifvandet af de föremål, som förtjena revisionens pppmärksamhet och behandling. Hufvudsaken, det syftesenligaste och bästa är och blir dock, att intet försummas å någondera sidan åf allt det, som kan närma, befrämja och befästa brödrafolkens ömsesidiga förtroende och kärlek till hvarandra. Utom de ganska giltiga punkter, hvilka utskottet föreslagit till revisionens öfverläggning och behandling, synes mig att de förbisett den, måhända vigtigaste, ehuru troligen för norrmännen ömtåligaste. Likväl skulle denna punkt, om den antoges, ofelbart säkrast jemna missförhållandena i makt kos norska och svenska ombuden och den; som skulle bringa unionskonungen, den enda sammanhållande länken brödrafolken emellan, i enahanda förlikande, återhållande och afgörande kraft mot förhastade eller ensidiga eller korttänkta beslut å Storthingets sida; den som konungen eger i Sverge, men icke i Norge, nemligen Veto. Detta korta, men mycket vigtiga ord införti Norges Grundlov, skulle otvifvelaktigt befrämja likställighet hos brödrafolkets ombud och blifva mera välgörande och betryggande i ömsesidiga förhållanden än hvilka andra unionella öfverenskommelser som helst. Då unionskonungen i det ena, gamla konstitutionella riket, eger detta veto, hvarföre skulle han ej ega det i andra, yngre och mera återhåll behöfvande? Ej kan det vara af fruktan för maktmissbruk, ty sådant kan ej vara att befara under det rättvisan beskyddas af en Ifri press, ansvariga rådgifvare, tidsupplysningen, allmänna opinionens kraft och de konstitutionella regenternas bättre och ändamålsenligare bildning än fordom egde rum med furstar och absolut makt. Med dessa förutsättningar instämmer jag, i anledning af hr grefve Anckarsvärds motion, i utskottets beslut, att tillstyrka en revision af riksakten och föreningsfördraget mellan Sverge och Norge. Hvad hr Dalmans motion beträffar, så, ehuru jag respekterar hvars och ens — om ock olika — åsigter, öfvertygad derom, att han och vi alla enstämmigt åsyfta i våra bemödanden ett kärt fosterlands ära och bästa, nödgas jag dock, efter moget och mångsidigt öfvervägande af skäl och motskäl, skilja mig från hans mening. Då viksakten utgör det enda bestämda föreningsfördraget mellan brödrarikena, och dess inledning uttalar den grundsatsen, att begge rikena äro hvart för sig sjelfständiga med särskilda Tegeringslagar, men länderna förenade af en gemensam konung, då synes mig deraf otvetydigt följa, att hvartdera rikets grundlagar och regeringsbestämmelser äro oberoende af det andras inblandning. Att en svensk man, enligt 14 4 i Norges Grundlow, kan, icke bör, af unionskonungen utnämnas till ståthållare, var, då det beslutades, en lika nödvändig fordran från svenska sidan, som behöfligt och gagneligt medgifvande å den norska, emedan unionskonungen den tiden ej kände — och ibland norrmännen knappt då fanns — en man med den erfarenhet i allmänna värf och det statsmannaoch diEee anseende, som erfordrades till att beläda denna vigtiga plats 1 ett så politiskt-kritiskt förhållande, som då egde rum. Erfarenheten har numera ådagalagt, att Norge ej saknar dertill lämpliga personer; men samma erfarenhet har tillika uppenbarat, att detta embete ej mer är behöfligt och ej ens kan uppfylla sin åsyftade bestämmelse. Hvartore skulle man således med denna kännedom, som är ostridig, då platsen på länge varit obesatt och vakant, motsätta sig dess afskaffande? Någon torde invända, att derpå kan likväl en svensk man begagnas och Sverge får derigenom ex röst i Norges regering. Men man glömmer, att i samma ögonblick, som en svensk dertill blifvit utnämnd, mottagit platsen och besvurit (hvad han måste) de norska grundlagarne, är han plötsligen förvandlad till en blott och bart norsk embetsinan och kan, som sådan, enligt ansvarighe!slagen, behandlas och dömas till och med från lif, ära och gods, om förbrytelsen. dertill föranleder. — Hvad betyder och hvad kan svenskheten då uträtta? Platt intet. Derföre, ju mer lugnt och opartiskt man betänker och öfverväger alla dessa förhållanden och besinnar, ati riksakten ej ens med ett enda ord omnämner eller vidrör, hvarken den nödvändiga eller icke behöfliga tillvarelsen af sagde embete, så måste man medgifva norska Storthingets goda rätt att behandla 14 S i sin Grundlow lika med andra dess inre regeringssätts bestämmelser. Och dessutom lika litet som norska Storthinget har eller kan ha att befatta sig med upphäfvande eller förändringar i de svenska grundlagarne, lika litet ha Sverges ständer att befatta sig med hvad Norges Storthing laglikmätigt besluter i sin regerings inre styrelse och dess Grundlows enkla bestämmeser. Helt annat är förhållandet med de förenade rikenas konung: han har till åliggande att bevaka oc! bevara begges tätt och bästa; han är, snart sagdt den enda sammanbindande och sammanhållande huf vudlänken dem emellan, -och honom tillkommer at pröfva och afgöra att ingenderas rätt förnärmas. ) denna upphöjda egenskap är han både skyldig:oct berättigad attneka eller bejaka hvad Storthinget äfver i afseende på riksståthållareplatsen beslutit, och on H. M:t, långt för detta gjort det, så hade både motivering och diskutering derom aldrig kommit i fråga Denna konungens makt är ostridigt öfverensstämmande både med riksaktens och norska Grundlovcn: föreskrifter, och omt dessa lemnat och medgifvit norka Storthinget och folket en af svenska ständerna h deras principaler oberoende ställning, det må gen, ädelt sinnad och frihetsälskande svensk man,