En resandes iakttagelser 1 södra Sverge. . (Slut: från gårdagsbladet.) FSLåtom oss nu gå till de lefvande grannarne, jag menar Gammelstaden. Der ålder och märklighet såsom en af landets historiska punkter, dock icke i den moderna tvety liga meningen, känner du alltför väl. Derom är således ingenting att andraga. Dess nuvarande beskaffenhet är hvad du vill veta. : Tideh — jag menar blott vår tid — har gått öfver den med lätt fot, utan att lemna synnerliga spår efter sig, och ej heller just några märken af vällvilliga händer. Samma krokvinkliga gränder, samma kojor, samma plank, samma trädgårdar, eller, såsom någon träffande kallat dem, askar med trän i, finnas ännu qvar, eller åtminstone alldeles likartade. Den ännu oinkräktade biten af det gamla torget eller trekanten utanför den lada, som i norr begränsar Rusenska trädgården, ömgifves af ladör och rucklen och utgör nu en upplagsplats för sopor och afskräden. Det vär likväl på detta torg som Gustaf Wasa gjorde det första försöket att uppmana Sverges folk till utländningarnes förjagande. Han misslyckades, såsom vi veta, på detta ställe och vände sig sedermera i sin och landets nöd aldrig till något borgerskap. Måhända är det en from önskan? att utplåna ettså förargligt minne, som förmått den sitt biträde vägrande gencrationens efterkommande att, så vidt möj-: ligt varit, utplåna äfven sjelfva platsen. Jag påminner mig vid detta tillfälle en anekdot om stället, hvilken jag här vill berätta. Några resande, som för någon tid sedan under en äångbåtsrast besågo sta en, genomvandrade äfven ifrågavarande del af densamma och stannade på gamla torget, der Gustaf Wasas första uppträdande egt rum. En af dem yttrade då sin förtrytelse öfver det! fordna borgerskapets kallsinniga liknöjdhet för landets ära och välfärd, men förstummades plötsligt, här en annan af sällskapet ahmärkte, att den klandrade liknöjdheten blott bevisade att handelsmännen i fordna dagar voro aldeles lika dem, som tu lefva. Ifrågavarande ställe bör emellertid icke utlånas. Det var der som befriaren till sitt äderneslands räddning tog sitt första steg, måhända det dristigaste af dem alla. Utgångspunkten af hans ärofulla bana bör betecknas med något helt annat än sopoch skräphögar. Om ej Ny-Kalmars borgerskap, till sin egen heder, skulle vilja teckna sig för en summa, tillräcklig till platsens afrödjande och städande samt ett minnesmärkes uppresande på densamma, så borde staten skynda att åt efterverlden rädda ett så dyrbart ställe. Man kunde vara frestad att tro, det de stora summor, som utgifvits för restaurerandet af panelningarne i ett par rum uti slottsruinen, skulle hafva kunnat ansadi vida bättre till nyssnämnda ändamål. Stora handlingar, åskådliggjorda för en efterverld, dana stora män; och Sverge kan än en gång behöfva sådana. Paneler bilda på sit höjd skickliga träsnidare, Af de gamla fästningsgrafvarne och de väldiga bastionerna finnas ännu några spår; men de utplånas årligen allt mer och mer. Christian IV:s tvenne batterier mot slottet finnas äfven qvar, det ena likväl till,en betydlig del utjemnadt af plogen, I det andra deremot kan man än