som nu. här komma att afhandlas, så har konungen, i sin grannlaga ställning af skilje domare emellan tvenne folk, behof af att veta, huruvida rådgifvarnes mening också är folkets; och det är af denna anledning vi velat undvika ända till skenet af att hafvå sökt bidraga till bi dandet af någon opinion, som icke bar sitt ursprung i representanternas egen sjeifständiga u pfattning af fäderneslandets kraf., (En temligen besynnerlig och på skrufvar ställd neutralitetsförklaripg, sedan man under veckor tillåtit villiga tjensteandar utan all gensägelse begagna hotet om ministerens -afgång såsom det hufvudsakligaste medlet för att underhålla agitationen och skapa en opinion hos en mängd riksdagsmän, motsatt den, som de eljest omfattat.) Derefter uppträdde hr G. Montgommery, förklarande sig för en revision af unionsfördraget, men motsättande sig den hätska anda, i hvilken betänkandet vore affattadt, och yrkandet om ståthållareembetet. . Bästa garantien för unionen låge i den gemensamme monarkens personlighet. Då talaren vid sitt ogillande af de omotiverade och okloka utfall. som betänkandet innehölle, appellerade till ridderligheten Hos svenska folket och hos tfikets första stånd, påkom en stark hosta och snufva husets yngre medlemmar, så att talaren hade något svårt att bli hörd. Friherre 4: C. Raab företog en lång och genomgående kritik af utskottets motiver och visade, att det innehölle en mängd fördöljanden och förvrängningar af sakförbållanden och att de -derjemte vore hållna i en ton, som icke lämpligen kan antagas af ett folks representanter. Talaren citerade unionskomitåns betänkande, hvaraf ban lyckats förskaffa sig ett norskt exemplar och hvaraf han fann, att detta, långt ifrån att innehålla några farliga saker, tvärtom innehölle vigtiga medgifvanden från norrmännen och han ställde den frågan till svenska regeringens ledamöter, hvarföre man från svensk sida i 16 års tid undanskjutit och fördolt detsamma. Talaren varnade för de antydningar om möjligheten af. unionens upplösning, som förekommo i betänkandet; hvarje tanke i den riktningen vore en farlig tanke, och det förekom talaren som skulle dervid en österifrån kommande dimma tyngande och förvillande sänka sig öfver sinnena. Talaren ogillade helt och hållet motiverna och yrkandet om ståthållareembetet. Fribh. Sprengiportea uppträdde med ett särdeles vältaligt föredrag i samma anda som frih. Raab; han ogillade motiverna såväl för de oriktigheter och obestyrkta antaganden som de innehöllo, som för den polemiska ton, hvari de vore affattade, och hvilken icke anstode en nation då den uppträder. Han föreslog en annan, mycket kort motivering. Yrkandet om ståthållareembetet ogillade han helt och kållet, då Sverge 1 det fallet hade de lagliga formerna emot sig, sedan dess representanter förbisett att inflytta åtskilliga, båda rikena i någon rån intresserande stadganden i riksakten, och då 112 i Grundloven blifvit erkänd så väl som ve andra, Hr Brakel sökte i ett myeket patetiskt tal ådagalägga att Sverge har skäl att klaga öfver Norges otacksamhet, hvilket är så mycket mera 1 ögonen fällande; då t ex. Finland till och med visar sig tacksamt mot Ryssland. Talade vidlyftigt om Torstenson, Carl X, Carl XIL och menade att hka litet som talaren ville tränga sig fram för att visa sig 1 jemnbredd med frih. Sprengtporten. lika litet borde Norge äflas att vara i ållo sidoördnadt med Sverge. Talaren kom derefter tll sitt hufvudtema, flaggan, och uttalade sig så bittert om unionsflaggan, som. han kallade sillsallaten?, att bravoropen icke rätt ville komma sig för, då han bade slutat. Grefve af Uggl s klandrade sträfvandet att) kasta undseendets slöjan öfver förbållandetk: till Norge, klandrade det sätt, bvarpå unionen bifvit afslutad, prisade det tålamod, hvarmed. Sverge fördragit Norges och enskilta norrmäns ,betcende, talade om vapnet, titeln, flaggan, citerade verser ur Tegners Svea och anförde stämningen 1 Sverge såsom det vigtigaste skölet att icke låta falla yrkandet om ståthållareembetet. Grefve . Sparre uppträdde med mycken häftighet till försvar. för utskottets betänkande och förklarade för en osanning, att någonting deri funnes, som ginge ut på en Sverges suppremati. Motiverna ville han ej gilla till alla delar, men dem behöfde man ju hvarken gilla eller ogilla; det vore först när expeditionsutskottets skrifvelse i ämnet inkomme, som an egde att granska de motiver,) som der anfördes. Friberre Hugo Hamilton instämde i yrkandet om en revision, men ansåg ständerna böra anhålla, att K. M:t måtte redan till innevarande Storthing afiåta proposition om ny reglering af norska försvarsväsendet och, om lika rätt för konungen alt förfoga öfver de norska såväl som öfver de svenska trupperna, hvarigenom detta ärende skulle kunna bli afgjordt inom tre år. Derjemte borde i skrifvelsen uttryckligen anhållas, att ur hvardera rikets grund: lagar måtte i riksakten införas alla sådana bestämmelser, som beröra det andra riket. — Å tillstyrkandet af begäran om uppskof yrkade friherren deremot afslag, emedan han ansåg det icke bära vittne -om svensk ärlighet, att söka på en omväg åstadkomma ett) afslag å norska Storthingets beslut (i betraktande af 80 I Grundloven). Hr G. OCederschjöld upptög till besvarande F grefve Ugglas och br Brakels, yttranden och ingick derefter i en, utförlig granskning och vederläggning af de för utskottets försag anf rda skäl. Grefve Knut Posse ansäg att utskottet borde tydligare uttrycka, om orden rörande de förenade rikenas utrikes representation omfattade unionsflaggans beskaffenhet, Det vore högst nödigt och nyttigt, att den unirnsflågga, som nyttjades före 1844, blefve återtågen. Hr G. 0. Lagerhjelm yttrade sig i likhet wo Må