tagna 5 och? erkända, dock aldrig blifvit a Sverges konung i konstitutionel ordning rati ficerad, och utskottet förtiger att den aldri; blifvit såsom en Sverge förbindande trakta här i landet offictelt kungjord. Utskottet omnämner, att de norska ledamö terna i unionskomiten omtala ståthållareembe tets afskaffande såsom en ,eftergift från Sver ges sida, men utskottet förtiger, att unions komitens samtliga, både svenska och norske ledamöter formligen erkänt, att hvartdera landet egde sjelft besluta öfver sina grundlagar Vidare förtiger utskottet, att, i skriftvexlingen mellan Carl Johan. och kommissarierna, ståthållareembetet icke någon enda gång lärer ens omnämnas. Uiskottet förtiger, att ståthållaren, såsom nämnd i norskt statsråd och ansvarig ensamt inför norska domstolar och enligt norska lagar, måste betraktas såsom helt och hållet en norsk embetsman, och utskottet förtiger slutligen, att bland de stadganden, som infördes i grundlagen efter underhandling med de svenska kommissarierna, äfven förekommo sådana, hvilkas betraktande såsom fördragsbestämmelser skulle vara uppenbart oförnuftigt, med hvilken upplysnings meddelande likväl hela den grund måste ramla, på hvilken det af utskottet framställda anspråket blifvit bygdt. Då alltså bevisningen för stadgandets unionella natur icke håller stånd, och då det icke blifvit af utskottet påstådt, än mmdre ådagalagdt, att embetets bibehållande är för Sverge eller unionen af den ringaste vigt, måste hvarje inblandning från svensk sida i fråga om detsammas afskaffande vara obehörig och endast egnad att, såsom riksdagsfullmäktigen Lundahl i sin reservation anmärkt, aflägsna oss pifrån, i stället att närma oss till den-i bro,derlighet och endrägt företagna revision af pföreningsfördraget, hvilken är så nödvändig för att åt föreningen gifva en för de båda prikenas nationella sjelfständighet och matepriella välmåga betryggande utveckling., Att utskottet framställt sitt anspråk i en form, som i och för sig gör det till en orimlighet, ha vi på annat ställe i bladet ådagalagt.