MåA 2 sonning anses oförklarligt. I fall konseqvens härmed föreslår också u skottet, att re zisionen bör verkställas endast på sådana grunder, att det främsta rummet inom föreningen bör åt Sverge bibehållas. Nu har likväl, att börja med, norska folket uti 42 6 af sin grundlag uttryckligen förbehållit sig, att den lag, som jemlikt samma skulle stiftas (och hvilken blef riksakten) skulle vara byggd på grundsatsen om fullkomlig Jjemnlikhet emellan båda rikena. Häraf följer, att icnan norrmännen kunde gå in på en revision, . hvilken, såsom den af ekonomi-utskottet önskade, skulle utgå från en grundsats, alldeles motsatt den, som norrmännen förbehållit sig i sin grundlag, så måste den nämnda 42 ändras eller upphäfvas. Finnes väl någon förnuftig man i Svea land, som tror att norska Storthinget skall gå in på något sådant? Är det verkligen på allvar som man ifrågasätter, att det skulle efterskänka denna sin författnings perla, hvilken, om någon, väl är att räkna till de principer, som enligt samma lags 112 S icke få ändras? Måste icke den naturliga och oundvikliga följden af framställningen om en sådan revision blifva att ingen revision blir af? Ingen kan vara enfaldig nog att förbise detta, och den som bifaller framställningen om revisionen i den syftningen; han ger dermed tydkgen tillkänna, att han verkligen icke vill se någon revision bragt till stånd, utan endast har för afsigt att göra buller och väcka ond blod. Men —invändes det — denna jemnlikhet har icke blifvit erkänd såsom allmän grundsats. Såvidt som riksakten, d. v. s. det nu gällande föreningsfördraget, sträcker sig, måste dock jemnlikhetsgrundsatsen ha blifvit erkänd, så framt man ej vill påstå, att vid riksaktens stiltande norrmännen skulle ha efterskänkt hvad de förbehållit sig i 42 af sin grundlag. Men man tillvitar ju icke norrmännen att någonsin ha efterskänkt sina rättigheter, eller hur? Dertill kommer att Sverges konung uti sin proposition till 1815 års ständer uttryckligen gifvit tillkänna, att konungen af flera skäl ansett sig berättigad att erkänna grundsatsen af en fullkomlig jemnlikhet emellan begge folken i alla de frågor, som röra deras gemensamma styrelse?; hvarpå konstitutionsutskottet, i sitt med anledning deraf afgifna betänkande, äfvenledes erkände grundsatsen af jemnlikhet i rättigheter mellan de båda rikena. Då derpå rikets ständer utan anmärkning godkände hvad K. M:t sålunda föreslagit och konstitutionsutskottet tillstyrkt, så mäste ovilkorligen rikets ständer äfvenledes hafva erkänt, att riksakten, d. v. s. föreningsfördraget, var grundad på fullkomlig jemnlikhet. Skulle rikets ständer, genom att godkänna utskottets motiver, dels påstå, att fördraget dock icke är grundadt på jemnlikhet, dels begära ett nytt föreningsfördrag, som icke vore bygdt på jemnlikhetsgrundsatsen, så kunde denna begäran endast på två sätt tydas: antingen så, att konung och ständer 1815 visserligen med ord lofvat jemnlikhet, men i verkligheten svekfullt insmugit några bestämmelser, som faktiskt omintetgjorde densamma; eller ock, så som ville 1860 års ständer förklara, att de bryta och återka:la de 1815 af konung och ständer gifna försäkringar. Fill bevis på huru saken förut uppfattats af unionsregeringen behöfver man blott erinra, att unionskomiten hade sig genom kongl. skrifvelse uttryckligen förelagdt, att vid sitt) arbete icke afvika från de grundsatser, som yoro uttryckta i det fördrag, hvilket bestämde de båda brödrafolkens ömsesidiga rättigheter) Poch skyldigheter. Den, som verkligen vill detresultat af ständernas framställning, som den ger sig ut för att åsyfta, och tillika vill undvika ett för Sverges ära kränkande återtagande af högtidligen gifna försäkringar, kan icke undgå att förkasta ekonomiutskottets motiver. i Hvad slutligen ståthållarefrågan beträffar, lanmärka vi till en början, att utskottet, för. att motivera den föreslagna framställningen il. detta ämne, icke kan åberopa någon enda pa-l. ragraf i någon i laga ordning offentliggjord. svensk traktat, eller i någon i Sverge lagligen. promulgerad författning. eller officiel handling, . ja icke ens ett enda yttrande uti de: hemliga handlingar, som utskottet haft att rådfråga. Vi anmärka för det andra: att utskottet icke ens gör ett försök att ådagalägga att detta embetes bibehållande utgör för Sverge eller för unionen någon förmån, eller att dess afskaffande skulle för Sverge eller unionen medföra någon olägenhet. Sanktionen skall uppskjutas endast och allenast för att stadgandet i 14 må kunna tjena såsom bytesvara vid revisionen. ! Rättigheten att framkomma med en : sådan begäran grundas derpå, att stadgandet förmenats vara unionelt, och detta förmenande åter stödjes derpå, att 14:de 8 var en af dem, som infördes i grundlagen efter underhandling med svenska: kommissarier. Vi ha redan förut anmärkt, att utskottet i sin historik nämnt, att. de svenska komiterade) hade fram hållit generalguvernörsembetets besättande med en svensk eller en norrman såsom en af de punkter, i hvilka ingen eftergift borde ega rum; men att, i den för kommissarierna sedermera utfärdade instruktion, embetet alldeles icke upptages bland så beskaffade punkter. Vid.sitt tal.om kommissarierna förtiger utskottetipsatt Sverges konung aldrig i konstituHonål Ordning, d. Vs. efter föredragning i statsrådet, godkänt den norska grundlagen; utskottet förtiger, att under hela året 1814 aldrig ett ord förekommer i svenska statsrådets protokoll angående norska grundlagen ji allmänhet, än mindre angående någon af dest särskilda paragrafer; utskottet förtiger vidare, att denna grundlag, eburu den förmtnas innehålla för båda rikena. förbindande fördragsbestämmelser utöfver: dem; som-genom formligt fördrag äro såsom sådana ömsesidigt an