hon, skall kunna säga en gång. när han blir stor, att han vidrört hustrun till en aristokrat, som guillotinen tagit knoppen af. .Se här har ni edra pass viserade, herr Jar-. vis Lorry. Vi kunna ge oss af, medborgare ? I kunnen ge er af. Kör postiljon! Lyck-. lig resa l S Je vous salue, citoyens! — Och si är då nu den första faran öfverstånden. Så sade Jarvis Lorry, med hopknäppta händer och en blick mot himlen. I vagnen råder bäfvan, der gjutas tårar; der andas tungt den sanslöse Darnay. N . Fara vi icke för långsamt? Kan man icke förmå dem att köra fortare? frågar Lucie, i; det hon darrande trycker sig tätt till Lorrys sida. Det skulle se ut som en flykt, mitt hjerta lilla. . Jag får ej jägta på dem för mycket; det skulle väcka misstankar. Titta ut och se tillbaka om vi icke äro förföljda. Vägen är tom, mitt hjerta. Ännu, åtminstone, märkes intet tecken till förföljelsa. En liten, by här och der vid vägen, enstaka bondgårdar, ruiner af stenhus, färgerier, garfverier, med mera sådant, en ödslig slätt, sller af aflöfvade tröd. Chaussbens ojemna stenläggning under 0ss; bottenlös smuts å ömse sidor. Än vända vi in på den smutsiga delen af vägen, för att slippa den hiskliga skakningen på den usla stenläggningen; än äro vi nära att fastna ide djupa spåren och groparna der. Vår otåliga förtviflan är då så stor, att vi i vär ursinniga fruktan äro färdiga att hoppa ur vagnen och springa — gömma oss — göra hvad söm helst, bara icke stanna. Slätten bakom oss; in igen bland ruiner af hus, enstaka bondgårdar, färgerier, garfverier,