tillyxad, men förgylld spira i den med hvita bomullsvantar beklädda högra handen. De. korationen bestod af iågra eländigt målade pappstycken, hvilka föreställde turkiska hus Och dock, i hvilken liflig illusion, i hvilken spänning var icke publiken från början till slut! —I en by nära Freiberg såg jag en gång Mällners Skulden uppföras. Grefve Oerindur var klädd som en polsk adelsman från våra dagar. Don Valeros visade sig i de tyske rådsherrarnes medeltidsdrägt. Gossen Otto spelades af direktörens för truppen unga fru — i högst välsignadt tillstånd. Dekorationen var en utslten, trasig riddarsal; husvärdens gamla trogna bondväggur förkunnade det fatala midnattsslaget. . Och dock hvilken fasa var icke utbredd öfver åskådarne hela stycket igenom! Huru bittra tårar flöto icke der! — Deremot har jag en gång sctt Werners Martin Luther i Berlin. Tåget till riksdagen framställdes med en sådan lyx i dekorationer och kostymer, att man verkligen trodde sig se kejsar Carl V, rikets och kyrkans furstar och det tillströmmande folket. Jag har sett kröningståget i Jungfrun af Orlgans skrida öfver scenen, och jag har varit nästan bländad af den dervid i dekoration och kostym nedlagda prakt. Och dock — huru kall var icke publiken under båda dessa representationer! Hvilka spetsiga anmärkningar hviskadc icke åskådarne i hvarandras öron! O, aldrig bar jag så klart insett sanningen af Goethes ord: Wer fertig ist, dem ist niehts recht zu machen, Ein Werdender wird immer dankbar sein. —L-— 2