Hunda ä öfver Nydahla. Några ord om den teatraliska konstens yttre sida. (Ur en tysk teatertidning.) Med den yttre sidan af den teatraliska konsten förstår man allt som hör till det könstnärliga gestaltandet af den yttre verld, i hvilken den dramatiska diktens personer röra sig, således: kostym, dekorationer och maskineri. Kostym bemärker i allmänhet allt som på olika tider ända till närvarande dag varit brukligt i lifvet, och isynnerhet i klädedrägten. Allt sedan förra seklet har man på de tyska scenerna med outtröttlig ifver bemödat sig om kostymens reformation, och man an ser här och hvar denna reformation ännu vare så föga framskriden, att mången, som mera ser på teaterns inre sida, har rätt att bekymrad utropa: hit, och icke längre! Ty det är visserligen bedröfligt och löjligt på en gång. om i ett teaterstycke, som spelar under de gamle grekers och romares tid, fältherrarnc uppträda i hjelmar och rustningar från näfrättens tider, eller om i Öknens son de vilda tektosagerna figurera i röfvarkostyme å la Fra Diavolo, eller om kung Arthur oct riddarne af runda bordet visa sig i peruke: från Ludvig XIV:s tid. Men det är lika så bedröfligt och löjligt, när man med småaktig noggrannbet gör sig mödan att utgrunda hurv många halftum långt t. ex. en Spartacus skägg bör vara, eller om en kavaljer frå Maria af Medicis hof bör ha tre eller fyr: sleifer på sina ärmar och af hvilken färg hvarje bandstump i hans kostym bör vara. Dekorationer äro de på tyg målade fonder. kulisser och lösa stycken, hvilka försionlig: den ort, der ett drama utvecklar sig. Dett: teatermåleri har sin obestridliga vigt, oc Goethe råder den dramatiske diktaren att, ;j afseende å verkan af sina skapelser, noga tags i betraktande hvad som låter framställa sic med vattfärg och lim på tyg eller papp. Det är illa, när en teaterdirektion fäster för litet afseende vid dekorationerna och t. ex. låte: Shylock uppträda emellan samma hus, der man föregående afton har sett den fromme skaldeskomakaren Hans Sachs, eller när mar bör talas om öknens sandhaf eller om spensliga minareter, medan ögat har framför sic yppiga åkerfält, bakom hvilka framskymtar det anspråkslösa tornet af en tysk landtkyrka Men det är icke nödvändigt, att en dekora tion skall ställa Venedig så tydligt för vår: ögan, att en egare af Meyers Universum; kan få reda på Grittis och Zenos palatser och att en commis-voyageur kan igenkännsa den arkad, der han gjort i droguerier och der enligt hans mening Shylock har protestera: Antonios vexel. Det gör ett obehagligt irtryck på den bildade teatervännen, då han ser med hvilken kostsam dekorationslyx månget eländigt dramatiskt machverk är utrustadt på scenen. MHvilka andliga och konstnärligs krafter kunde icke mången af vår tids teatrar förskaffa sig för tiondedelen af de kostnader. som den använder på fåfängt och onyttigt prunk i dekorationsväg! Maskineriet. omfattar alla förändringar, sänkningar, lyftningar och dylikt på teatern. Så handtverksmessigt också oftast denna del a! den teatraliskå konsten bedrifves,så kan dock ingenting mera bidraga till att skada de skönaste dramatiska verk, än en oskicklighet eller försummelse af maskinisten. Måste icke känslan af det sköna förvandlas till lust att skratta, måste icke illusionen gäckas, kanske försvinna för hela den återstående representationen, när t. ex. någon svart riddare icke lyckas att sjunka in i Jorden, såsom han borde, och hans komiskt ångestfulla åtbörder sätta åskådarens skrattmuskler i rörelse? Hvem kan förblifva likgiltig, när den mäktiga fåen Cheristane darrande griper uti sin snedtlutande molnvagns trådar, för att icke förlora jemvigten? När midtuti en praktfull och glänsande sal några skogens vilda träd stå-och titta förundrade på hvarandra, hvem måste icke vänta, att den nyss inträdde bestörte konungens mun skall öppna sig till befallningen: hugg ned dessa träd der! Den dramatiske diktaren borde derföre i sina verk bygga så litet som möjligt på maskineriet ; det är ,teaterdirektörens och maskinistens pligt att sörja för att maskineriet är väl inrättadt; och det skulle för publiken vara helsosamt att stäfja sin svaghet för maskinerieffekter. I den ungerska bergsstaden Kremnitz har jag en gång sett en urgammal folkkomedi, med fiteln: Den kyska Susanna. Styckets alla personer spelades af bergsmän. De så kallade falske domrarne, hvilka öfverraska Susanna i badet, uppträdde i den svarta ungerska nationaldrägten med gördlar och sabJar.;. Susanna satt på en rottingstol i hvit tyllklädning, med en grön sidenhatt på hufvudet, och höll sina nakna fötter uti en vattenså, när de ,två kanaljerna smögö sig intill henne. En stadshejduk i full embetsuniform förde sednare Susanna till döden. Engeln,som räddade henne, hade i början af stycket hållit en prolog och tillkännagifvit mellanakterna genom afsjungande af andliga sänger. Den räddande engeln var klädd i hvit shirtingshalt hada an old nannerskrona på hufvudet