nu jernvägsstriderna lyckligtvis icke mera kunde upprifvas, en så ovigtig sak som denna skulle komma för att skämma bott hela riksdagen och begagnas såsom splittringsmedel. När man vet allt detta och känner, hvilka de äro, som ha något politiskt intresse i att ständerna skulle uppträda unionsfiendtligt och visa afvoghet mot Norges författning, så tager det sig: öfvermåttan löjligt ut att höra detta prat om landtstorm och nationell rörelse m. m. Men det löjliga blir rent af: besatt, när man såsom Dagligt Allehanda för i går, den 13 Mars, börjar oförtäckt hota med uppror. Bladet låter nemligen en insändare komma fram med en proklamation, hvarå det fäster herrar representanters synnerliga uppmärksamhet och i hvilker det förkunnar, att i fall (det Gud förbjude!) utskottets alldeles opraktiska förslag om ett uppskof med sanktionen icke skulle vinna framgång, så må man ej dåra sig med hoppet att detta kan ske utan vidare påföljder och talar om att det kommer en räkenskapsdag m. m. Revisionsfrågan skjutes i denna proklamation undan såsom en obetydlighet, och man ser, att hela den norska frågan? endast betraktas ur den synpunkten, att den kan begagnas till att-åstadkomma krångel, sätta regeringen och representationen på det. hala?, och alstra grumligt vatten åt en och annan att Eska uti. Man måste föreställa sig, att rikets representanter äro begåfvade med ert verklig barnaenfald, i fall man kan tro, att dylika hufvudlösa uppsatser skola på dem göra något annat intryck, än det motsatta af hvad som åsyftats. De äro af den beskaffenhet, att de knappast kunna väcka harm, utan hufvudsakligen måste väcka åtlöje. föVåra adelsjunkrar oeh prostgubbar torde nog — icke sannt, värdaste Dagligt Allehanda? — taga sig tjugofyra timmars betänketid och sofva på saken, innan de stiga ned på gatan och söka sig bundsförvandter emot de båda folkvalda stånden, för det dessa icke instämt i deras aristokratiska och kögkyrkliga antipatier mot Norge. De må i sanning se till att de stå säkert på egna ben, innan de företaga sig det fruktlösa försöket att mot andra hetsa fåfängans och fördomens mörka mäkter. j . Men dylika skrämskott och hotelser äro lika lumpna, som dessa eviga personliga insinuatiouer och lögnhistorier, hvarmed man vecka ut och vecka in sökt elda upp missförståndets Molochs-ugn. Men de äro ännu sämre anbragta; ty med dylikt skrämmer man ingen verklig mansperson. Deremot kan det möjligen förmå någon, som hört till de passionerade, att börja närmare pröfva sällskapet och argumenterna och -derigenom komma till insigt om, att han blifvit bedragen och att ban varit nära deran att bidraga till ett beslut, som skulle vanhedra ett land, der frihetskärlek och rättskänsla af gammalt haft sitt hem.