STOCKHOLM den 10 Mars. Det föredöme, som svenska representationen gifvit genom att uttala sina sympatier för Italen, har nu blifvit följdt i Preussen. Den 1 Mars egde en liflig förhandling rum rörande detta ämne uti preussiska andra kammaren. Saken var bragt å bane genom en-af 383 innevånare i Breslau undertecknad petition, som gick ut på att kammaren skulle hos regeringen anhålla, att den vid en blifvande kongress skulle gynna och befordra Italiens nationella och konstitutionella intressen. Det utskott, som hade haft att afgifva betänkande med anledning af denna adress, uttalade i detta betänkande de lifligaste sympatier för Italiens sak; det uttryckte den åsigten, att hvarje fremmande intervention i italienska frågan skulle framkalla allmänt ogillande i Preussen, men slutade med att anse hvarje särskild åtgärd obehöflig, då man kunde vara öfvertygad att regeringen hyste samma åsigt som hela det ofantliga flertalet af preussiska folket. Då detta betänkande föredrogs i kammaren, uppträdde emot detsamma åtskilliga ledamöter, hörande till de. junkerliga och katolska fraktionerna, hvilka dels sökte stämpla den italienska rörelsen såsom ett uppror, som det vore oskickligt att på något sätt understödja, dels också att betänkandets motiver inläte sig på ett ämne, som kammaren icke borde befatta sig med, och att ett godkännande af dessa motiver skulle innebära en förolämpning mot regenten. Från den liberala sidan uppträde många talare med värma för Italiens sak och försvarade betänkandets motiver; bland dessa äfven några katoliker. Varmast och vältaligast yttrade sig hr v. Vincke, som i ett till en del humoristiskt och satiriskt föredrag belyste både junkrarne och ultramontanernas beskärmelser och bäfdade italienska nationens rätt att sjelf bestämma öfver sitt öde. Vi meddela följande stycke ur slutet af hans tal: föSlutligen säger man också, att det i petilionen ligger fiendtlighet mot Österrike, och talar, med anledning deraf, äfven om den tvåhöfdade germaniska örnen. Af det germaniska hos denna fogel kan jag sedan 30 eller 40 år tillbaka sannerligen ej upptäcka en enda fjäder. Den österrikiska örnen är blott en svartgul, har ingenting tyskt, och har gjort allt för att hindra den tyska enheten. Jag skulle lätt kunna ge er ett helt dussin bevis derpå, om det erfordrades. Men jag vill blott anföra ett enda förhållande som bevis derpå, att vi ha många räkningar oupp gjorda med Österrike. Erinren er blott Villafranca-freden. Enligt de depescher, som nu blifvit framlagda, hade Preussen under förlidet år gått så långt — i mina ögon alltför långt — att vilja garantera Österrike besittningen af Lombardiet. Det oaktadt har kejsaren af Österrike vågat offentligen beskylla Preussen, att det lemnat honom i sticket, och det i samma ögonblick som vi af kejsar Napoleon erforo, att det varit Preussens hållning som förmått Honom att stanna midt i sin segerrika bana. Med sådana fakta framför oss ha vi väl ingen orsak att vara synnerligen vänskapliga och -undfallande för Österrize. (Lifligt bifall från alla sidor). I Österrikes eget intresse anser jag ett starkt Sardinien som en förmur mot Frankrike särdeles önskvärdt. Det burde äfven gifva det Venetien på köpet (munterhet från venstern). Eller ansen Fdet bättre, mina herrar, om det ökar bördan af sina bankrutta finanser (förnekande från venstern), jag upprepar det, ai sina bankrutta finanser med ytterligare nya millioner eller kanske ännu en gång upptager ett 111 millioners hemligt lån? (Bifall från högern). Allt som går ut på att stärka Sardiniens makt anser jag för en välgerning för Tyskland och Preussen. Icke blott för de likartade institutionernas skulld, utan eme dan Sardinien måste vara en förmur mot Frånkrike. Dessutom måste det äfven behålla Alp-passen, och om petitionärerna äfven ej afsett något annat än att fästa uppmärksamheten derpå, skulle jag med tacksamhet helsat petitionen. (Bravo). -Man har indragit den religiösa bekännelsen i denna fråga. Jag förstår ej hvad meningen kan vara dermed. Jag är en trogen anhängare af den evangeliska kyrkan, men i sådana frågor sor denna låter jag endast leda mig af fosterländska motiver. Slutligen har man sagt. att. Preussen borde gripa till vapen för legi:timiteten. Är då, mina herrar, Englands kron: icke legitim, emedan drottningens förfäder på illegitimt sätt erhållit den? Eller huru det med Portugal, Spanien, Sverge, Belgien? Hvilka tidsgränser ärovde bestämmande i detta hänseende, de trettioåriga eller de femtioåriga? Så länge den europeiska rätten derom ej innehåller några bestämmelser, så länge bören I ha den godheten att förskona oss för er legitimitet! (Munterhet). Jag har det fasta. förtroende till den nuvarande utrikesministern,; att han i sin politik skall göra detta åskådningssätt till. sitt -eget. (Lifliga bifallsrop). dan utrikesministern v. Schleinitz yttrat några ord, som gingo ut derpå, att frågan om; en kongress; numera trädt. i bakgrunden. men att kabinetterna bemöda sig att förlik: meningsskiljaktigheterna samt att Preusser skulle: eftertryckligt arbeta för det stora må let, att Italien, som är en så vigtig medlen af det europeiska statsförbundet, icke blott måtte komma till: faktiskt lugn, utan äfven ji besittning af lagliga och ordnade; förhållanden, blef betänkandet af kammaren godkändt. EEE Dennutlyndela nactaon montör ni mnderrst.