do hittills obebyggda dolarne af Södermalm, Till Stockholms stads drätselkommission. Undertecknade; fastighetsegare å Södermalm öch i less närmaste omgifning, få härmed hos dtätselkomnissionen vördsamligen petitionera, att, genom komnissionens försorg. en väg må varda anlagd längs nre stranden af Årstaviken, för öppnande af direkt örbindelse mellan Flornsoch Skanstullarne. Det afstånd, som skiljer ifrågavarande punkter, är ngefär 10,500 fot, i en nästan rak linie. Terrängen rbjuder inga särdeles svårigheter, i det naturen sjelf wedom bergen bildat en jordremsa, å hvilken vägen san framdragas, utan att mer än på några få punk er behöfva skära eller kringgå utskjutande berguddar. Sjön Kar åt denna sida en i allmänhet fast botten, med långsam sluttning. Jördmånen är åt Hornstullssidan lera; åt Skanstullssidan sand, hvarförutan stadens närbelägna grusbackar lemna rik tillgång på fylnadsämne. Anläggningen komme således hufvudsakligen att bestå i en enkel planering af den gångstig, som redan nu fortlöper längs efter nästan hela stranden, endast afbruten på korta sträckor vid Liljeholmsbron samt vid Lilla och Stora Tanto: Öfver den sannolika kostnaden aäf denna anläggning år naturligtvis svårt att på förhand yttra ep bestämd mening. Såsom kändt är, hafva nya vägar på lahdet någon gång blifvit anlagda till ett pris. icke öfverstigande 50 öre pr löpande fot, Här måste dock tagas i beräkning olikheten i sjöns vattenhöjd, behofvet af stängsel åt sjösidan, på ställen, der jordbanken ej komme att skyddas af växande träd, sprängning och utfyllning vid en klippa å Sinkensdamm samt impedimenter, förnämligast vid vågens ändpunkter. Förslagsvis torde således väganläggningen kunna kalkyleras till I rdr 50 öre eller högst 2 rdr pr löpande fot. Men härutöfver bör kostnaden för modligen ej kunna stiga, i fall arbetet utföres med behörig omtanka och sparsamhet och framförallt, genom vägens äfstängning under minst 1 år, den lösa jordvallen får behörig tid att sätta sig, innan densamma pgrusas och göres tillgänglig för tyngre åkdon: Härvid uppstår dock ett nytt spörjsmål, huruvida icke andra, kanskö långt större uppoffringar kunde erfordras för expropriation af den jord, hvarpå den nya vägen skulle framgå. Det är nemligen icke alldeles utan exempel i vår hufvudstad, att man dröjer att för allmän räkning inköpa jord, behöflig för den växande rörelsen, intill dess denna jord redan blifvit för enskilda företag disponerad; hvarigenom uppstått kostnader och hinder af den svåraste art. Lyckligtvis är detta icke här fallet, åtminstone icke ännu, ehuru den tid snart kan emotses, då hinder af detta slag skola omöjliggöra den anläggning, som här är i fråga, i fall densammas vigt nu förbise: eller utidanskjutes. Upplysningsvis få vi således anföra, att af de 10,500 fot, som skulle utgöra vägens hela sträckning, äro ungefär 3400 fot tillhöriga Stockholms stad, hvilken således sjelf är största strandegåren; 1000 fot tillhöra egendomen Sinkensdainm, och cirka 2000 fot egendomen Eriksdal Undertecknade;, Pettersson och Silfverling, egare af nämnde egendomar, förklara oss härmed villiga, att kostnadsfritt upplåta den för vägens dragande öfver våra egor nödiga jord, hvadan drätselkommissionen således omedelbårligen kan förfoga öfver vid pass 6400 fot af Årstavikens stränd. De egentliga svårigheternå skulle således möta vid korsningen af den stota södra jernbanan och vid vägens dragning förbi fabrikerna å Jakobsberg och Tanto. Hvad beträffar det förra af dessa hinder, är detsamma redan undahröjdt, i det chefen för statens jernvägar, med säker blick för det allmännas behof af en ny väglinio längs Årstaviken, redan låtit å lämplig punkt vid Jakobsber; bygga en landsvägsbro under den der främgående jernbanan. Och hvad slutligen beträffar de nämnda fabrikerna, vilja vi icke begå den orättvisan, att ens ett ögonblick ifrågasätta någon bristande liberalitet hos deras egare, så väl med afseende på företagets allmännyttiga beskaffenhet, som ock med fästadt afseende derpå, att Tanto, ge nom den nya strandvägen, skulle vinna en beqväm förbindelse med Liljeholmens jernvägsstation under de månader af året då sjön är impraktikabel, och Jakobsberg likaledes vinna den omätliga fördelen, att kunna upplåta sina vidsträckta fält till byggnadstomter för den befolkning, som otvifvelaktigt NOmmer att snart hopa sig vid Liljeholmen och på stränderna i dess grannskap. a HFESkulle dock, emot förmodan, och, så vidt vi kunna fatta, emot de sistnämnde egendomarnes eget rätt förstådda intresse, några svårigheter i afseende på dem yppa sig, så tveka vi icke att påyrka laglig undersökning, i hvad mån åt möjliga invändningar kan tillerkännas en juridisk giltighet, — Såsom bekant, är det nemligen icke tomtinnehafvarne, utan kommunen, som är egare till alla vatten närmast hufvudstaden; och tomtinnehafvarnes rätt är på qvadratalnen inskränkt till den areal, som-angifves i den med hvarje. köpebref följande geometriska designation. All den jord, som utöfver designationsbr fvets lydelse kan hafva tillkommit hvarje tomt, genom inkräktning 3 stadens vattendrag, är således utan gensägelse ofri och tillhörig egaren af vattnet, d. v. B. staden sjelf... Nu inträffar, att dylika inkräktningar, genom utfyllning i stadens vatten, ingenstädes vid Årstaviken förekomma i sådan kala, som just å nämnde fabriksegendomar. Redan en flyktig besigtning måste således öfvertyga en hvar, att staden utan närgångenhet kan återtaga så stor del af stranden, som erfordras för en vanlig landsväg, utan att här, ens fästa oss vid den omständigheten, att, genom sjöns sänkning, . eller rättare genom vallens, höjning — som. på geologiska grunder torde för de, sista 100 åren kunna beräknar till minst 4 fot — sannolikt större delen; af strandbrädden emellan Hornsoch Skanstullarne skall vid en ny geometrisk uppmätning finnas rätteligen tillhöra staden, i ZDetta om de allmänna praktiska vilkoren för den väganläggning, om hvilken vi här vördsamligen petitionera. Det må nn tillåtas oss att äfven korili gen beröra de omständigheter; hvilka göra densamma behöflig .och önskvärd. Dessa omständigheter äro hufvudsakligen. följande: En strandväg längs inre sidan af Årstaviken skulle förkorta den n. v. vägen från Skans tull till Liljeholmen med cirka 4000 fot, eller mera än en tredjedel. Den, som nu färdas denna linie, måste göra en omväg, hvartill motstycke saknas i någon hufvudstad inom den eiviliserade verlden. Den resande måste således, i stället för att taga af åt vester, der han öfver sjön kan tydligen urskilja målet för sin färd, vända sig rätt åt norr. och färdas den backiga Göthgatan helt fram ända till Södermalmstorg, i fall han icke föredrager att vika af åt Maria Högbergs eller S:t Paulsgatan, hvilket dock på alnen gör sam ma väglängd. Har bryter sig dock vägen i en 90 graders vinkel, hvarefter ålerfärder går rätt i sydvest, hela Hornsgatan, Hornskroken och Hornstullsgatan i ända, tills han omsider uppnår Horns tull och Liljeholmen. Den vägfarande tvingas på detta sätt att diagonaliter korsa hela Södermalm ifrån strand till,strand, i två motsatta riktningar, då det för honom borde göra tillfyllest att blott beröra dess yttersta rand, eller — med andra ord — han måste röra sig fram och åter tillbaka längs begge benen af en rätvinklig triangel, i stället att helt enkelt gå fram på dess bas. Och detta inom stadens staket, emellan tvenne vigtiga punkter, allenast i brist på väg! 1 sanning, förhållandet vore anmärkningsvärdt-i en landsort; inom en hufvudstad blir det mer än an märkningsvärdt! En strandväg längs inre sidan af Årstaviken skulle befria dem, som färdas. från Skanstull till Hornstull, icke blott ifrån omvägen fram till: Södermalmstorg utan jemväl ifrån de på denna omväg befintliga