MUSIK. Hufvudstadens allmänhet hade i !går afton tillfälle till en ovanlig konstnjutning. Ole Bull, som för aderton år sedan besökte Stockholm och som sedermera genomgått så många öden i de båda hemisfererna, såsom konstnär, kolonisatör och grundläggare af en norsk dramatisk scen, gaf en konsert på kongl. teatern. De, som hört honom förr, voro begärliga att förnya bekantskapen och de, med hvilka detta ej var fallet, voro angelägna att få lära känna denne berömde konstnär, den mest originelle. och romantiske, kanske också den störste tek-, nikern bland nutidens violinspelare, med den underbaraste förening af poesi och bizarreri, af Möllargut och Paganini, men framförallt en helgjuten, bestämdt utpreglad konstnärsindividualitet midt bland den stora skaran af vir-. tuoser. Hvar och en erfor den glada känslan att här förnimma yttringarne af ett genuint geni af högre ordning. Ole Bull hade till inträdesnummer valt en violinkonsert af Paganini i Ess-dur, en af dessa kompositioner, hvari der och hvar framskymta de klassiska ruiner, ibland hvilka den sdjerfve. och. exeentriskt originelle tonsättaren ofta älskade att bryta sin alltid egendomliga bana. Violinkonserten utgjordes af ett allegro maestoso, ett kantabelt adagio expressivo samt en med arpeggier, staccafti och: flageolettoner rikligen utrustad rondo spirituoso, hvilka samtligen togo i anspråk en ihögsta grad uppdrifven teknisk färdighet, ett sångbart föredrag samt en viss naturlig fallenhet för det fantastiska och extravaganta, hvilka förenade egenskaper icke torde hafva tillfallit många violinister af Paganinis efterföljare i samma mått som Ole Bull. Af konsertgifvarens egna kompositioner förekommo ett adagio religioso, kalladt En Moders bön, som utmärkte sig för enkelhet och värma och för frånvaron af alla onödiga afvikelser ifrån styckets .rundkarakter, samt pEtt Seeterbesög, hvari behandlingen af den vackra folkmelodien vittnade om en sann och djup uppfattning af folklifvets poesi med dess fröjder och sorger och hänförde äfven genom det inspirerade föredraget alla åhörarne, så att bifallsstormen knappt kunde hejda sig till det ögonblick då den kunde få någon rätt att urladda sig. Vi veta att flertalet af violinister, hvar och en efter sitt tycke, plägar variera Carnevale di Venezian, men utan tvifvel bar Ole Bull i sin fria behandling deraf gått längre än både Ernst och Hauman samt de flesta, då han icke låter grundmelodien framträda i helgjutet skick, utan endast gifver oss facetter deraf. Då Paganini upptog den gamla märkvärdiga italienska folkmelodien i sin ,Carneväl, ville han dermed utan tvifvel lägga en fastare grund, ur hvilken det gnistrande skämtet och de bizarra upptågen spirade upp, samt derigenom på samma gång midt under saturnalierna vid kraterns rand gifva en påminnelse om passionernas mullrande lava i vulkanens djup. Att emellertid en så utomordentlig förmåga som konsertgifvarens skulle i behandlingen af