tera nationen. Då man nu omöjligen kan föreställa sig, att vid en enda riksdag få beviljade så betydliga summor, som skulle åtgå till Stockholms befästande, utan väl tänker ait de skulle fördelas på många riksdagar, så synes, i fall man från regeringens sida är verkligt öfvertygad om förslagets vigt och nödvändighet, oundvikligt att försöka inge sjelfva nationen sammz öfvertygelse om företagets nödvändighet, hvilken nationen nu helt och hållet saknar; och detta blir, äfven förutsatt det otroliga att någct anslag nu skulle beviljas, nödvändigt, vida man icke i alla fall vid hvarje riksdag skulle löpa fara att, till. följd af ändrade Ssigter, nödgas afbryta detsamma innan det blifvit fulländadt. Det är således ingalunda tillräckligt att för hvarje gång blott upplysa ständerna, och ännu mindre allenast en delegat:.on? deraf. Något dylikt synes äfven hafva föresväfvat en af våra högre iigeniörofficerare, numera öfverste C. Stål, då han år 1845 till förtydligande af det hittills för Sverge följda befästningssystemet utgaf ett förtjenstfullt arbete under titeln: Något om fästningar. För medborgare af alla slåndn. Detta angående våra åsigter om nödvändigheten af offentliggörandet. Viborde nu egentgen öfvergå till betraktande af den ärade insändarens genmälen på de anmärkningar, som blifvit gjorda angående detaljerna af komitåns förslag, d. v. s. de olika verkens läge, storlek och afstånd från hvarandra m. m. d., och vi hafva ätven i detta hänseende redan emottagit åtskilliga reklamationer, genom hvilka det möjligtvis skulle kunna visas, att ins. betydligt misstagit sig i åtskilliga punkter, der han anser att anmärkarne återigen hafva missgit sig, hvilket yttrande han beständigt upppar. Men då komiten ej bekantgjort sitt törslag och högst få af våra läsare närmare torde känna den terräng, om hvilken fråga ir, samt flertalet derföre ännu hvarken kan otressera sig för eller bedöma ämnet, så anse vi det ingenting tjena till att ingå i dylika detaljer. Hvardera, pårten har sagt sin mening, som han förmodligen ej så lätt lär ändra, och i ingen händelse utan full utredning af saken och klart framläggande af skäl och grunder. Helt annat mtseende finge saken, om komitens förslag till dess hufvudgrunder vore offentliggjordt. Den ärade ins. skildrar sjelf på ett träffande sätt frågans närvarande tällning, då han på ett ställe angående de ridigheter, som föregingo befästandet af Paris, säger: Utan tvitvel var det ett stort fel att draga en så vigtig fråga inför representationen, som då bestod af stärkt mot hvarandra stående partier, innan den fullständigt ?var utredd af dem, som från början dermed egt befattning. Men äfven vid detta tillfälle framlades inga plåner. Det var endast hufvudgrunderna för de tvenne olika befästningssätten, hvarom man stridde, till upplysning hvaröfver en karta utgafs öfver staden Paris. och dess omgifningar, på hvilka de punkter voro angifna, som skulle blifva föremål för befästning?. Förträffigt! Det är just detta och ingenting annat vi önska. Vi vilja ej hafva några detaljerade ritningar öfver verken, som blott få kunna begripa, utan illenast hufvudgrunderna angifna. Fastän vi således förbigå nämnde detaljer, må det dock tillåtas oss meddela dereklamationer vi erbållit angående sådana delar af imnet, som måste anses för hufvudsak, nemligen bombfriheten, utfallsfriheten och de öppna sjöoch landförbindelserna. I afseende på bombfribeten har den ärade ins. tydligen. oaktadt den säkra tonen, råkat i någon förlägenhet. Han säger till en början: ?att fiendens första linie blir omkring 4500 alna framför de mest framspringande , verken. ?hvarifrån han måste framgå med löpgrafvar. för att på lämpligt afstånd placera sina för sta batterier? Förmodligen kännerins. dock lika vär som någon annan, att fienden just till följa af den af honom åberopade knottrige terrängen på många ställen kan komma ände intill 1900 alnar från dessa verk utan at gräfva en enda löpgraf, samt på detta afstånc genast i början anlägga sina batterier; ty de passagera försvar, vi på ett och annat ställe möjligtvis skulle lyckas åvägabringa, måste fienden, till följd af sin antagna stora öfver lägsenhet, snart anses kunna öfvervinna. Gällde det blott. bombarderingen af de yt tersta, glest bebodda malmarne, så skulle man i öfverensstimmelse med ins., ej anse dett: för något särdeles farligt. Men här gäller de bombarderingen af halfva stadens areal frår fem olika punkter, af hvilka man från tvi kan nå sjelfva slottet. Ins. söker neka dett: för tre punkter. Han säger att vid Gröndal e finnes någon sådan punkt, emedan trakten nor om vägen från Winterviken till Trekanten måste betraktas som helt och hållet i de belägrade: händer; på ett annat ställe yttrar han dock, nä behöfligheten af verken vid Liljeholmsbron skal försvaras, att fienden förbi Fågelsången och Charlottendal .genom just samma trakt kar leta sig väg till Liljeholmen. Huru är dette möjligt, när vi innehäfvå trakten? Då kar han lika väl leta sig väg till Gröndal. Om deremot nämnde verk flyttas till platån mel lan Aspudden och Winterviken, så vore icke allenast meromrörde trakt verkligen i de be: lägrades händer, utan stadeh äfven från denn: sida skyddad för bombaärdering. Hvad beträffar punkten i dalgången mellar Ryssvik och Finntorp, så anser ins, densamme kurina hållas ren medelst batterier från öarnpe (menas förmodligen fasta landet) på andrasi dan Svindersvik. I mämnde dalgång finne dock ett ställe, till hvilken insyn icke kan er