en 1-ungdomen aflagd examen, vore denna än af högre art än teologie kandidatexamen och ett disputationsprof, kan ådagaläggas. Linköpings domkapitel har sjelf ej dristat bestrida denna Ignells öfverlägsenhet, jemförd med den medsökandes,.som af detsarama blef uppförd g förslaget. — Tvärtom yttrar samma domapitel uttryckligen i sin förklaring öfver Ignells besvär: ?Med aktning: vill domkapitlet erkänna Ignells flit, kunskaper och vetenskapliga sträfvanden, och skulle med nöje. räknat sådant honom till godo, om frukterna deraf visat sig vara af annan beskaffenhet... Pröfvas deremot innehållet af Ignells skrifter, så befinnes.., flera af dessa skrifter behäftade med irrlärighet. Det bör väl vara klart, att irrlärighet icke utgör något befordringsskäl, hvadan således. dessa med irrläror behäftade skrifter. icke kunna räknas klaganden till förtjenst, utan måste afräknas från hans meriter. Det får likväl icke stanna vid blotta afräknandet. Sådan skulle händelsen varit, om Ignell återkallat sina villor och återgått tillkyrkans be, kännelse. Men då han nu på fjörtonde året, oaktadt erhållen varning? ... hvaruti denna kan bestått och huru. denna. kan hafva blifvit tilldelad en man, som aldrig varit officielt anklagad, långt mindre dömd, kan jag icke fatta... såsom han sjelf säger, ingen bättring gjort och intet återkallar; så måste de irrläriga skrifterna icke blott afräknas från hans förtjenster, utan ock derjemte läggas honom till last, hvarigenom hans ställning till medsökande väsentligen förändras.? Svårligen har Linköpings domkapitel, då det dock ville utesluta Ignell från förslag, otvetydigare kunnat erkänna hans verkliga öfverlägsenhet i lärdom samt härigenom tillika förklara att det icke är på grund af hans underlägsenhet i detta bänseende,; utan endast till följd af den honom påbördade irrlärigheten han blifvit eftersatt den på förslaget uppförde medsökanden. Emellertid, på detta domkapitlets bedömande, har regeringen grundat sitt utslag, enär hon ordagrannt stödjer detsamma på jemförelsen mellan Ignells och a Loenboms hvar för sig ådagalagda ärdom, såvidt den blifvit af vederbörande — d. v. s. här af Linköpings domkapitel — bedömd och vitsordad?. Nu lemnas till hvars och ens bedömande, hvarthän det skulle leda, om, under uppkommen olikhet i religiösa åsigter, domkapitlen skulle ega att på grund af obestyrkta beskyllningar för irrlärighet utesluta någon ifrån förslag och derigenom beröfva honom hans honom lagligen tillförsäkrade befordringsrättigheter, samt skulle för detta sitt förfarande finna ett stöd uti regeringsmakten, som dock bör vara upphöjd öfver alla partier. I sanning, jag finner för min del prejudikatet så vådligt, att jag icke kan annat än kraftigt protestera mot undertryckandet af den i denna sak mot den då föredragande ecklesiastikministern samt öfriga i denna fråga deltagande konseljledamöter väckta anmärkningsanledningen. Dock denna sak har ännu en annan sida. Vetenskaperna — och detta icke ensamt naturvetenskaperna, utan äfven den historiska vetenskapen, språkoch fornforskningen — hafva under loppet af trenne århundraden jort icke obetydliga framsteg. Tänkesättet härigenom icke litet förändrat sig. Män, som följt med sin tid, som något tänkt och reflekterat, så högt de än värdera den kristna sanningen, kunna omöjligt tro på alla dogmer, som man uti den kristna trosläransnamn har uppställt och ännu för trenne århundraden tillbaka uppställde. De kunna äfvenledes lika omöjligt föreställa sig, att den religiösa kunskapen, härutinnan olik all annan kunskap, skall vara af sådan art, att hon kan stå stilla, lika litet som de med den gudomliga sanningens natur kunna förlika, att denna såsom en evig sanning skall vara bunden vid en viss tidsform. Till sjelfva protestantismens väsende hörer också. obestridligen — och härutinnan skiljer den sig just från papismen — att gå framåt i religiös odling.och kunskap och vara en beständig protest mot all villfarelse och allt mörker. Nu finnes beklagligen ett parti uti de flesta bland vår verldsdels protestantiska länder; och till detta synes ännu vårt lands herrskande kleresi höra, som, med åsidosättande af detta protestantismens väsende, vill förvandla vår protestantiska bekännelse till en ny papism, som vill föreviga all gammal villfarelse, blott hon har häfd för sig, som vill hämma sanningens lopp och forskningens frihet, som vill försoffa folket i stället att föra det framåt i Kristlig odling och kunskap, som vill förbyta den lefvande och lifgifvande kristna sanningen till döda former, dem man bör blindt och slösinnadt antaga. Ja, det ser verkligen så ut, som skulle många inbilla sig, det kunde på den Lutherska lärans grundval och bland vårt gamla fria protestantiska folk ett nytt prestvälde upprättas. Nu vore för alla dessa onekligen beqvämt, om, då de icke med skäl och bevis kunna möta en förhatlig motståndare, de kunde förkättra honom och; ?honom sjelf till straff och androm till varnagel, såsom det heter i gammal lagstil, hindra hans fortkomst på befordringsbanan. Uti katolska länder lärer detta också vara en öflig praxis mot hvarje prest, som icke blindt böjer sig under de kyrkliga myndigheterna. Emot Ignell försöktes detta redan 1843, då han af Stockholms stads konsistorium blef förklarad inkompetent och utesluten ifrån förslag, ehuru den tidens ecklesiastikminister, hvilken vid föredrågningen af detta mål innehade ecklesiastikportföljen, icke lånade sig till verktyg åt försöket. I förevarande fall gick det icke an, ehuru, såsom af hela förslagsproceduren visar sig. domkapitlet härtill gerna skulle hafva velat drifva saken, att upprifva den förut afgifnu kongl. resolutionen, emedan detfa skulle gjort saken alltför uppenbart orättvis och förhatlig: här var följaktligen för den då föredragande presterlige ecklesiastikministern ingen annan utväg att tillgripa, än att, med upptagande af irrlärighetsbeskyllningen, underkänna Igonellt et mm mm AA Pt. nt Dj Fn et rt FR Mm Mm ee Arm tr oljöo IN SS HH Ö a fore i RN RU RR